Samhälle?

Bra skrivet Scratchy...

Jag förstår tankegångarna och tycker att det är kul att fundera på sådana här saker.

MEN det verkar som att en del människor låter sådana tankar ta över deras liv och får dem att bli deppiga.

Meningen med livet lär man ju inte klura ut de nämsta veckorna (om det finns någon) så varför lägga ner för mycket energi på att söka en mening som ligger utanför sig själv.

Fundera istället på vad som får dig att må bra; det kan vara att fiska, spela dator, äta mozarella eller egentligen vad som helst. Se sedan till att göra sånt som får dig att må bra så ofta som möjligt så har du skapat din egen mening med livet.

Det du förespråkar är en form av verklighetsflykt. Du reducerar dig till en icke-tänkande varelse i likhet med en daggmask.
Det faktum att människan har förmågan att tänka på livets mening, ursprung och storhet gör henne unik bland de organismer som lever separat från övriga universum.

Att tänka på livets mening är enligt mig en nödvändighet för att inte degradera mig. Du förnekar miraklet inom dig om du enbart lever för de instinkter som för dig framåt.

Livet har ingen mening. Läs Schopenhauer, Buddha och Predikaren i Bibeln.

Du kan aldrig avgöra om livet har någon mening genom att hänvisa till andra...

En utmaning är att skapa en egen uppfattning om livets mening utan att referera, hänvisa till, eller använda dig av tidigare litterära upplevelser. Du är en unik varelse med en en hjärna som skulle vara ett mirakel om nu inte resten av mänskligheten också ägde en. Tänk på Arthur Dent som bär hela mänsklighetens alla historier. När Dents hjärnceller dör försvinner den största poeten, vetenskapsmannen, människan.

Saken är också den att det jag tycker om är dåligt för mig.
T.ex., gillar god/onyttig mat och godis etc, men hur nyttigt är det?
(Tänk också på att jag är för lat för motion :/ )
Andra saker jag vill göra är olagliga, omöjliga, osv.

Nu är ju livet en fråga om kvantitet vs kvalitet. Det är upp till dig att avgöra om något är dåligt/bra för dig. Det finns inget universellt svar.

Det är sant men om du tänker ett steg längre så inser du ju att det inte är bra att äta onyttig mat för att du blir fet eller råna banker eftersom du kan åka fast.

En viss självdiciplin är ju ett måste men bara idén att vara mer livsnjutare än en grubblare kanske skulle kunna få många att må bättre.

..och jag misstänker att jag har har låg seratoninnivå eller något liknande,
och lat som jag är (tro mig..) så blir inte saker lätta, när jag ska "njuta av livet".

När jag var fem år förstod jag att jag skulle dö. Ingen hade talat om det för mig. Jag grät mig till sömns. Nästa dag hade jag glömt det, men det har alltid funnits i mitt "undermedvetna" sedan dess. Vid ~25 års ålder stod det helt klart att livet var meningslöst. Jag hade läst Schopenhauer och Buddha i tonåren, men det bröt inte igenom förrän vid denna ålder. Jag kände att Schopenhauer hade rätt, jag blev inte "övertalad". Hänvisade till dessa tre endast för att de kanske kan hjälpa andra att inse detta och ändå förlika sig med att det är så. Vad skulle livet ha för mening? Vi föds för att brytas ner och de flesta av oss far djävligt illa under tiden. Livet är bara en meningslös rundgång, ett jagande efter ett tillstånd som inte finns: ett fullständig tillfredsställt tillstånd i vila. Detta är ouppnåeligt. Jag vet att jag bara lever för att uppleva några illusioner till. Jag avskyr optimister. I bästa fall tycker jag synd om er. :idea:

Därför du är intresserad av psykedeliska droger och sånt?