Samhälle?

Någon som är för verklighetsflykt?
Jag hatar livet. Det är mycket mer nackdelar
med det än fördelar.
Jag vill veta hur saker egentligen fungerar,
det är det religionerna försöker förklara,
men att tro blint på något är väl knappast bra?
Vad händer när man dör? Slutar man finnas,
eller lever medvetandet/själen vidare på något sätt?

En sak till..
Ofta när jag funderar på vissa saker, så känns
det som om det är något som "blockerar" -
en mur eller något, som förhindrar dig att förstå..
Jag slår i den "muren" och kan inte komma längre.
Det känns som om jag just precis ska upptäcka något
om sanningen - verkligheten, men just då slår nåt emot..

Jag vet att allt detta bara är tjafs.
Jag har en mening, men jag vet inte hur jag ska formulera den!
Ofta betvivlar jag min egen existens..

Jag vet hur du känner dig, jag är precis sån jag med... Man ser saker och förstår, tror man tills man försöker få ut det i skrift eller försöker prata med någon om det. Man inser att verkligheten som vi lever i är bara en illusion som skapats av våra egon. Precis som med religionen, den är bara en undanflyckt ifrån verkligheten. Det är värkligen knepigt att förklara...

Det händer, faktiskt, att jag förnekar all existens, och all icke-existens,
och vet inte vad jag ska tro - inget?
Och att skriva ner sina tankar är inget lätt.
Det går, liksom, inte att förklara..

Har du (kezoo) betvivlat existens någon gång?
Vi vet inget om existens; om det inte finns "icke-existens"
(vilket det inte gör - allt som finns finns ju?) hur ska
vi då veta vad existens är?
Tror inte människor är gjorda för att förstå vissa saker.

Nihilism=förnekelse av existens. Schopenhauer kanske kan vara till hjälp -dock ger han inget hopp...

Nihilism är inte bara förnekande av existens - det finns olika sorters nihilism.
T.ex. den vanligaste är att man förnekar någon "objektiv grund för religiösa, morala, etc. värden" och jag har som jag sade svårt att förklara saker, slå gärna upp det.
Det finns en annan typ av nihilism - den du menar - där man förnekar existens, eller snarare tycker att all existens är "värdelös och meningslös" eller något sådant.

Just det -världen finns men den är meningslös. 8O

Tänkte snarare på att existens kanske inte är som vi tror det är,
och att vår värld inte är den enda.

Tvivlar inte alls på liv på andra planeter lr parallellvärldar -men de har nog lika tråkigt som vi...

Låter illa.. Men vi tror, att antingen så "existerar" något - eller så gör det det inte, men så fungerade det inte.

Säg att du drömmer. Du är en person, och denna
personen har ett medvetande i drömmen.
Han uppfattar drömvärldens existens och verklighet
som något självklart. Han kan leva i fullkomlig
harmoni i en värld som inte finns!
I själva verket är ju hans medvetande ditt medvetande,
men hur vet du att ditt medvetande inte är något annans
(högre varelses), eller att du lever i en icke-existerande
drömvärld? (Blir allt svårare att förklara )

Nej, jag vet inte det, men kul med sådana funderingar. :roll:

Så här ser jag det:

När försöken till insikt och förståelse s a s möter en mur, tar stopp eller så, så kan det bero på att man är i en återvändsgränd. Det finns inget att finna där man söker. Många religioner betonar just den blinda tron som det ädlaste. Använder man sitt förnuft till religiösa funderingar tror jag man måste hamna i en återvändsgränd, därav kraven på blind tro därför att allternativet är att inte tro alls.

Ett alternativ kan vara att använda sitt förnuft till att söka svar som är oavhängiga av religiösa eller filosofiska trossatser. Typ Descartes (var det han?) uttalande Jag tänker, alltså finns jag. Iofs också en filosofisk sats, men den är basic, man kan börja där och gå vart som helst nästan...

Är livet meningsfullt? Jag tror inte det finns nån yttre mening med livet som vi kan finna och leva efter. Ingen gud eller högre ordning som kan ge oss lycka om efterlever dess bud. Att söka efter detta är dömt att misslyckas, eller så hittar man en illusion som hjälper en att stå ut, men som också riskerar att pajja därför att den inte har med verkligheten att göra, med kris som följd.

Om livet har mening så är det en mening som skapas i oss själva, i hur vi värderar det vi gör och upplever. Biologin har försett oss med driften att fortplanta oss, att skydda vår avkomma, att söka en god ställning i vår sociala grupp + en massa andra behov som egentligen är till för att så framgångsrikt som möjligt sprida våra egna arvsanlag. Men när vi nu vet om det och s a s genomskådar naturen så är det inte lika kul att sträva efter allt detta. Vi vet ju att det fyller ett syfte som för oss personligen är ointressant. Jag struntar ju blankt i om mina anlag om 1000 år lever kvar och är framgångsrika. Jag vill vara glad nu, inte om 1000 år, för att citera Fucking Åmål. Syftet med att uppfylla våra drifter blir då att undvika att bli otillfredställda. Vi måste i någon mån efterleva de drifter som naturen försett oss med, annars blir vi frustrerade. Därutöver får vi finna livets mening på egen hand.

Den ringa mening som jag funnit i livet -förutom den begränsade glädjen att på olika sätt tillfredställa de drivkrafter som naturen gett mig- är att söka mer och mer förståelse för hur allt hänger samman. Och där kommer återvändsgränden in. Om något visar sig vara en återvändsgränd, så lämna det. Fundera inte på (exempelvis) om det finns främmande civilisationer på andra planeter som funnit lyckan. Chansen att vi ska få svar är så liten så den knappt finns.

Ställ frågor som har en rimlig chans att kunna besvaras. Hus skapades universum? Hur är vi människor funtade, och varför? Hur fungerar kroppen och biologin? Hur är materians innersta delar uppbyggda? Till dessa frågor och oändligt många andra finns det kanske svar. Vi kanske aldrig kommer i mål, men vi kan alltid komma närmare sanningen. Och en del av de svaren hjälper en också att efterleva de naturliga drifterna. Man kan få framgång i livet genom stor förståelse av verkligheten... och man har stenkul!

Frågan om Guds existens, civilsationer på andra planeter, en högre mening med livet mm kommer vi ingenstans med hur vi än anstränger oss. Så är det bara, tyvärr. Tror jag...

Så här långt är det säkert ändå ingen som orkar läsa, så jag slutar där.

Jo, jag har läst. :roll: