2011-05-09, 14:54
#1
Mod - förlåt om detta ligger fel. Om så, flytta gärna tråden rätt.
Fick höra denna story - bland det vackraste jag hört - som ägde rum under 2:a världskriget.
En ung flicka satt i ett koncentrationsläger. En dag gick hon nära stängslet som separerade kvinnorna från männen. En pojke i hennes ålder satt på huk vid andra sidan stängslet.
Flickan hälsade viskandes och pojken tittade upp.
Han frågade henne om hon hade något att äta och flickan fiskade upp en bit bröd ur sin ficka som hon gav till honom via stängslet.
Varje dag efter detta träffades de vid stängslet och flickan gav pojken den mat hon kunde avvara. De undvek att prata med varandra då vakterna hade skjutit dem för mindre.
En dag kom inte pojken, likaså dagen efter.
Efter några veckor antog flickan att pojken hade blivit gasad eller dödad.
Kriget tog slut och flickan överlevde. Åren gick och hon byggde sig ett nytt liv i det land hon hade flytt till.
En dag, flera år efter kriget, var hon bjuden på en middag.
Hon fick en herre till bordskavaljer och båda tyckte att de kunde prata med varandra på ett lättsamt sätt.
Herren frågade henne vad hon hade gjort under kriget och hon svarade då att hon hade suttit i koncentrationsläger. Mannen reagerade och sa att även han hade suttit i ett och det visade sig att vid ett tillfälle hade de suttit i samma koncentrationsläger.
Flickan frågade då om han kände till en pojke - hon beskrev pojken så gott hon kunde och förklarade att hon brukade träffa honom vid stängslet och att hon brukade ge honom bröd.
En dag var han försvunnen och hon ville få ro i sinnet och veta vad som hade hänt honom.
Plötsligt rinner tårarna på mannen - visst kände han den pojken, som hade blivit deporterad till ett annat koncentrationsläger men ändå lyckats överleva kriget.
Pojken var han själv!
Idag är de gifta och har både barn och barnbarn.
Tycker det är en fantastisk livshistoria och hur 2 personer hittar varandra efter så många år och så många motgångar!
Vad tycker ni?
har ni någon liknande fantastisk story att berätta?
Fick höra denna story - bland det vackraste jag hört - som ägde rum under 2:a världskriget.
En ung flicka satt i ett koncentrationsläger. En dag gick hon nära stängslet som separerade kvinnorna från männen. En pojke i hennes ålder satt på huk vid andra sidan stängslet.
Flickan hälsade viskandes och pojken tittade upp.
Han frågade henne om hon hade något att äta och flickan fiskade upp en bit bröd ur sin ficka som hon gav till honom via stängslet.
Varje dag efter detta träffades de vid stängslet och flickan gav pojken den mat hon kunde avvara. De undvek att prata med varandra då vakterna hade skjutit dem för mindre.
En dag kom inte pojken, likaså dagen efter.
Efter några veckor antog flickan att pojken hade blivit gasad eller dödad.
Kriget tog slut och flickan överlevde. Åren gick och hon byggde sig ett nytt liv i det land hon hade flytt till.
En dag, flera år efter kriget, var hon bjuden på en middag.
Hon fick en herre till bordskavaljer och båda tyckte att de kunde prata med varandra på ett lättsamt sätt.
Herren frågade henne vad hon hade gjort under kriget och hon svarade då att hon hade suttit i koncentrationsläger. Mannen reagerade och sa att även han hade suttit i ett och det visade sig att vid ett tillfälle hade de suttit i samma koncentrationsläger.
Flickan frågade då om han kände till en pojke - hon beskrev pojken så gott hon kunde och förklarade att hon brukade träffa honom vid stängslet och att hon brukade ge honom bröd.
En dag var han försvunnen och hon ville få ro i sinnet och veta vad som hade hänt honom.
Plötsligt rinner tårarna på mannen - visst kände han den pojken, som hade blivit deporterad till ett annat koncentrationsläger men ändå lyckats överleva kriget.
Pojken var han själv!
Idag är de gifta och har både barn och barnbarn.
Tycker det är en fantastisk livshistoria och hur 2 personer hittar varandra efter så många år och så många motgångar!
Vad tycker ni?
har ni någon liknande fantastisk story att berätta?
