Detta fenomen har fått min uppmärksamhet, både på forum och i verkligheten, när svenska kvinnor skrattar åt sina egna svenska landsmän och oavbrutet förlöjligar sin egen etniska grupp. Man skryter om hur man särar benen för icke-svenskar; man tydliggör den svenska mannens brister, glorifierar horeri med negrer, araber, muslimer och andra grupper, och likaledes förkastar sin egen identitet eftersom man betraktar den med förakt och avsky. Mången kvinna av nämnda sort är även feminist som inte lever som man bör.
Detta fenomen förekommer inte lika frekvent på andra håll. Inom de flesta kulturer och folkgrupper anses det vara en synd att häckla den egna gruppen - vilken den än må vara. Det anses vara oacceptabelt helt enkelt.
I Sverige är det annorlunda; här gäller det att smutskasta sin egen familj så mycket det går. Att många svenskor är lösaktiga och lättfotade madrasser är inget nytt, men hur man kan håna sina egna män på detta vis är egentligen bortom all kritik. Denna form av smädanden förekommer även på medial nivå; krönikörer och mediaskribenter som skriver spaltmeter efter spaltmeter om hur tragisk den kristna, heterosexuella, vita mannen är med fokus just på
svenskar.
På precis samma sätt resonerar den sexuellt frustrerade kvinnan:
"Haha, titta på mig, svenska äckel! Jag blir påsatt av två grova, svarta män!"
Varför gör ni detta? Besitter ni ingen heder, stolthet eller moral? Vad är det med er egna grupp som ni avskyr så mycket? I min bok är den som inte är stolt över sitt ursprung, historia och identitet detsamma som just en identitetslös ledsagare som inte är värd någon som helst respekt.
Att svenskor dessutom lägger sig platt på rygg med vidöppet skrev bara för att "sätta rasisterna på plats", visar på den givna saknaden av heder, självbevarelse och sund sensmoral. Det är inte agerandet i sig som är problemet, utan på det vis ni gör det och det hånfulla sätt ni säljer ut er.
Det går inte ens att jämföra svenskan med andra kvinnor. Jag tycker verkligen synd om svenskarna.
