Doktorand inom humaniora!

Inom humanistiska ämnen såsom lingvistik, filosofi, vetenskapsteori, idéhistoria eller språk, hur stor är chansen att få fortsätta som doktorand efter master/magister? Eftersom arbetsmarknaden knappast har mycket att erbjuda en person med sådan utbildning är ju den bästa möjligheten att fortsätta akademiskt. Men som sagt:

*Hur stor är chansen att få doktorandtjänst inom dessa områden?
*Vilket universitet erbjuder flest möjligheter?
*Vilket humanistiskt ämne är lättast/svårast att få en doktorandtjänst inom?
*Om man har examen i något av ovan nämnda ämnen, va gör man om man inte fortsätter akademiskt?
*Vad händer efter doktorsexamen?
*Övrig info är också välkommen!

Det är väldigt svårt att få en doktorandplats inom humaniora. Många institutioner har bara 1 doktorand per år, om ens det. Enda anledningen att doktorera är om man vill bli kvar inom akademin, dvs vill forska och kanske även undervisa. Det finns ingen poäng med att doktorera inom humaniora om man vill skaffa ett vanligt jobb sen.

Och välj ämne med omsorg - du bör vara passionerad för ditt ämne och vilja syssla med det livet ut, och ha toppbetyg. Det är så du kommer in.

Något som förekommer på svenska universitet är att studenter fejkar utländska kontoutdrag som visar att de kan bekosta sin egen utbildning. De kan då bli antagna med s.k externfinansering och kostar betydligt mindre för universitetet och chansen att bli antagen blir desto större. Men då får man ju som sagt klara sig utan lön sen också. Det är också ganska vanligt med skuggdoktorander, dvs doktorander som gör allt som doktorander gör utan att vara formellt antagna - på pappret finns de inte på institutionen. Sen kan de bli antagna just innan de är färdiga, få tillgodoräkna allt de gjort och sen "göra sin doktorandperiod" på pappret under väldigt kort tid.

Vad händer efter en disputering? De allra flesta satsar på en s.k post doc-tjänst, vilket oftast är en 2-årig forskartjänst (även 1-åriga förekommer i Sverige, bland annat Uppsala har just nu ett 1-årigt postdocprogram).

Efter post doc-tjänsten försöker många få anställning som lektor.

Har starka funderingar på att söka en doktorandtjänst inom humaniora då jag alldeles snart är färdig med min uppsats. Ämnet jag får min examen i är väldigt smalt, men har även läst ämnen inom det beteendevetenskapliga fältet, så mina jobbchanser är väl inte helt optimala (har pluggat det jag intresserat mig för, jobbplanerna har varit sekundära).

Jag vet att lönen för en doktorand inte är superbra, med ingångslön under 20k, men ökar väl ganska bra med tiden vad jag förstått det. Så lönen är inte lockelsen.

Det jag dock undrar över är VAD en doktorand gör när den har fått sin doktorsexamen? När man är klar är det bara universitetstjänster som gäller i Sverige då? Undervisning och forskning (om nu forskning ens kommer bedrivas inom ämnet) kan jag tänka mig är logiskt. Men hur ser det ut i övrig offentlig och privat verksamhet?

Eller kommer jobbmöjligheterna jämfört Magisterexman och Doktorsexamen vara minimala?

Jag har sett en del annonser, främst från olika departement och regeringsskrå, där man ganska explicit efterfrågat doktorer i diverse olika ämnen. Så det efterfrågas, och det inger säkert respekt i näringslivet. Ett företag med en doktorand kand då utnyttja detta i sin marknadsföring, vilket inte är att förglömma.

Hur vanligt detta sedan är vet jag inte.

Samtidigt som det finns så få doktorandplatser på de olika humanistiska institutionerna, vilket naturligtvis gör det svårare att bli antagen, så är det ju inte så många som skaffar sig en fil.mag./fil.mas. i språk, historia, filosofi, litteratur, konstvetenskap, antropologi och religion - vilket borde göra att de som verkligen satsar på att bli doktorander blir det. Knappast så att en som läser in en magister i franska nödvändigtvis vill bli just doktorand?

Men, om man vill bli det, så lär man nog kämpa på från dag ett.

Någon som vet hur de bedömer en? Alltså, blir man antagen efter betyg och uppsatser, samt kurser som kan vara rent sekundärt viktiga, eller ser de först till hur ens avhandlingsprojekt ser ut?

Ja jag vet väldigt lite - söker man doktorandtjänst och sen tar fram sitt projekt eller gör man det först innan man blir antagen när man söker?

Min erfarenhet är från samhällsvetenskaperna, men jag skulle gissa på att läget är rätt lika inom humaniora.

Betyg och uppsatser är en del av bedömningen. Du kan klara dig utan toppbetyg om du har en eller flera briljanta uppsatser. Däremot klarar du dig inte om du har dåliga uppsatser fast toppbetyg i övrigt. Dock så väljer du själv vilka meriter du vill åberopa, så om du har en kass C-uppsats och en briljant masteruppsats kan du helt enkelt välja att inte inkludera C-uppsatsen i din ansökan (fast betyget på din usla uppsats kommer givetvis fortfarande att vara synligt i ditt examensbevis).

Har du en masterexamen så är dina betyg under kandidatåren ganska ointressanta. Men det ska sägas att betygen absolut inte är oviktiga. De större lärosätena kan ha upp mot 50 sökanden per plats och kommer då att sålla bort dem som har för dåliga meriter innan de ger sig på att läsa uppsatser och dylikt.

De flesta forskarutbildningar kräver att du inkluderar en forskningsplan. Krav på omfång kan variera ganska mycket mellan lärosäten och institutioner, där vissa bara vill ha en ytlig skiss (~2000 ord) medan andra vill ha något mera utförligt. Om du söker en doktorandtjänst som är bunden till ett redan existerande forskningsprojekt (vilket är ganska vanligt nuförtiden då de flesta institutioner har dåligt med resurser) så är det ofta viktigare att planen signalerar vad du faktiskt har tänkt hålla på med. Om du söker en öppen doktorandtjänst så är planen ofta mera av en ytterligare meritering där du ska visa att du behärskar den relevanta litteraturen, kan formulera problem, skriva akademiskt, etc, men där du sedan kan gå vidare och bestämma dig (i samråd med handledare) för att göra något helt annat när du faktiskt är antagen.

Publiceringar i internationella akademiska tidsskrifter slår ut alla andra meriter. Bokkapitel, konferenspapper, och konferenspresentationer kommer därefter. Allt som signalerar att du självständigt kan producera internationellt gångbar forskning är bra. Andra icke-akademiska meriter, som att du kanske har suttit i någon kårstyrelse eller dylikt, kan vara kul kuriosa att slänga ur sig under intervjun, men det är absolut inget som kommer ge dig förtur till forskarutbildningen.

Jag bumpar den här tråden med en egen frågeställning.

Som jag redan vet är det mycket svårt att bli antagen som doktorand inom humaniora på de större lärosätena. Uppsala, Lund och Göteborg, t. ex., har mycket stor konkurrens och många sökanden per utlyst doktorandtjänst, samtidigt som doktorandtjänsterna är få. Hur ser läget ut på mindre universitet? Skiljer det sig i hur svårt det är att bli antagen mellan t. ex. UU, LU, GU och mindre och lite mer avlägset belägna universitet som MiUn, Kau, Linné, etc.? Kan tänka mig att de flesta av de mest meriterade och driftiga studenterna söker doktorandtjänst just vid de större och mer statuspräglade lärosätena? Någon som är insatt?

Bump

Mycket mycket generaliserande: relativt - i motsats till vad som sägs annorstädes i tråden - enklare att få en doktorandtjänst inom humaniora; färre behöriga med magister/master, ingen eller liten konkurrens med internationella sökande etc - detta uppväger ofta det faktum att det är få platser inom humaniora. Två Phd-positioner inom litt vet - tjugo som söker, fem inom statsvetenskap - 500 som söker, ja du fattar...

De mindre lärosätena: svårare, där satsas det mer på samhällsvetenskaperna som fek/nek etc.

Ca en tredjedel (endast!) av disputerade blir kvar inom akademin, oaktat fakultet. Men även som idéhistoriker or whatever har man som disputerad många öppna dörrar som utredare, kvalificerad handläggare och fan och hans moster inom hela arbetsmarknaden.

Min tjej forskar på GU och det finns många saker som beaktas. Som t.ex. vilken forskning man är stark inom på universitet ifråga (finns en uppdelning nationella och internationellt). Lämnar du in en forskningsskiss på utlyst tjänst som de inte ens kan fixa en bra handledare till så, så är det ju i praktiken omöjligt förstås.

Jag blev själv uppmanad att söka när jag tog examen. Var på ett möte där då och de sa att det där med familjeliv och barn och annat kan ni i praktiken glömma eller skjuta på, om ni verkligen vill ha resultat. Men det var på CTH. För min egna del, så insåg jag mina tillkortakommanden. Dessutom så hade jag redan då ett missbruk.

Jag skulle vilja varna för att överutbilda sig. Alla är inte så imponerade av det. 'Hur länge stannar han här?' etc. Såna frågor dyker upp i huvudet på arbetsgivaren tror jag.

Om man läser grundutbildningen vid ett väl anset universitet, inom humaniora, och kanske lyckas pricka VG i hälften av kurserna, tror ni man törs använda den strategin och senare vara öppen för att ta doktorandplatser på allehanda högskolor och universitet riket runt? Alltså, tror ni man kommer lyckas, om man efter master är öppen för ALLA högskolor och universitet för doktorandplats, att då få en plats? Ämnet i fråga är historia. Vad jag menar med våga är att det är tid och pengar man lägger men risken är stor att man inte kommer längre sen efter master..

Hälften VG i historia är ganska svagt, särskilt om du vill doktorera. Jag menar det finns folk som har högsta betyg på teknisk fysik, så VG på majoriteten av kurserna i historia ska nog vara ganska lätt. Särskilt om man anser att man ska kunna doktorera.