Allt om diabetes

Hej.

Du kan inte sova skriver du. Har det något med att göra att du är orolig för högt eller lågt blodsocker när du sover? Jag tycker du ska prata med din diabetessjuksköterska och förklara för henne/honom hur du känner. Jag tycker inte du ska prata med psyk om du inte känner att du får den respons du vill ha. Bättre prata med ditt diabetesteam, de har stor vana av sådant. Diabetes är en ganska komplex sjukdom och det finns många "experter" där ute som tro sig kunna en massa. Det är förmodligen du som kan mest om din diabetes sen din läkare och syster. Prata med dem.
Jag förstår mycket väl att det känns jobbigt när blodsockret sjunker och stiger utan att man alltid vet varför. Det enda jag kan säga är att det är helt normalt. På en person utan diabetes så stiger och sjunker blodsockret också.

Självmordstankar är inget ovanligt eller onormalt heller. Det kommer bli bättre. Det kanske aldrig kommer bli som innan diabetesen men det betyder inte att det behöver bli sämre eller jobbigare.

Mitt råd är att prata med ditt diabetesteam igen och igen och igen. Kanske finns det dagvård som du kan gå på? Föreläsningar, utbildningar mm. De kan ge dig information om du är orolig för komplikationer mm.

Jag har haft diabetes i 28 år nu. Jag jobbar på en barnavdelning på ett sjukhus och träffar barn och föräldrar med diabetes nästan dagligen. Jag vet att det finns massor av frågor och funderingar. Det bästa sättet att få info och hjälp är att fråga.

Tack för svaret. Grejen med min diabetesläkare o sköterska är att ja tänker säga till om mina problem till dom varje gång, men när ja kommer in så känns det bättre att bara säga att allt går bra.. Är smått orolig att de ska bli problem med körkortstillståndet eller körkortet annars.

Men de är väl lika bra att säga som de är, ska snart in, så ja får väl ta det då.

Ja var orolig förr för lågt blodsocker, men ja är inte rädd för de längre, iaf inte när de gäller sömn eftersom ja vaknar o vet direkt att ja är låg, o har en banan vid armlängd så ja kan ta den som start, mäta, o äta mer om det behövs.

Föreläsningar o utbildningar o sånt vill ja verkligen inte gå på, vill ha kontroll på migsjälv utan större hjälp. Självständighet ger bättre inställning till sjukdomen för mig.

Under en ganska lång tid för mig var det som du beskriver. Jag bestämde mig innan jag skulle träffa läkare/sköterska att nu ska jag minsann säga hur det är; att jag vill ha prozac, sömntabletter ja allt möjligt, men väl på stolen inne hos någon av dem så blev alltid svaret på frågan ; -Hur är det? Jo det är väl bra. -Hur går det? Jo det går bra... Sådär var det en massa gånger. Tog en stund men tillslut kom jag på att den jag ljuger för är ju mig själv, det tjänar jag inget på. Så ja, det är lika bra att säga som det är. Hoppas det går bra nästa gång. Tänk på att de är där för dig. De både vill och kan hjälpa. Men de måste ju få reda på problemet först bara...

Banan nära låter bra.

Jag ska inte komma med förmaningar eller leka lärare/läkare här men om jag tar mig själv som exempel. Så har jag nästan alltid tyckt att jag vet bäst om allt. Diabetes det kan jag allt om. Sen kom det här med kolhydraträkning för en 10-12 år sedan. Jag visste visst inte så mycket ändå... Jag tycker att kunskap är så viktigt inte minst när det kommer till att acceptera att jag faktiskt har diabetes.

Jag var på en föreläsning här om dagen faktiskt. Den handlade om diabetes och träning. Jag tränar en del löpning, har några maror och ska springa 2 juni igen. Stig Mattsson hette gubben som föreläste, han är en form av expert när det kommer till träning och diabetes. Han sa inte hur jag skulle leva utan mera berätta saker och förklarade hur kroppen kan reagera vid olika tillfällen. Har varit på flera sådana föreläsningar/utbildningar och det har gett mig en hel del. Jag säger inte att du ska gå utan att det är en fin möjlighet om man vill.

Men som du skrev, börja berätta nästa gång när du träffar diabetesfolket. Hoppas och tror att det kommer hjälpa.

Jo just det, det där med körkort. Jag är rätt säker på att din läkare vill att du ska få körkort. Hon/han kommer hjälpa dig så det blir möjligt.

Hej! För alla som är intresserade: det finns en bok som heter "Diabetes without Drugs", utgiven i USA nov. 2010. Kanske någon av er som vill beställa och läsa.

En länk som kanske kan vara värd att läsa. http://bmjopen.bmj.com/content/2/1/e000494.full

Helt klart intressant.

Ja kommer nog skriva ner mina problem så ja inte glömmer nått när ja ska dit. Vore ju gött om de man fick svar på lite frågor.

Är inte så sugen på kurser o föreläsningar dock, men KANSKE nångång.

Jo han gav mig intyg till körkortstillstånd trotts att ja hade haft endel låga värden på förmiddagarna, nästan varje dag.. (det har blivit bättre nu).. Så han orsakar nog inte att de drar det i första taget.

Som någon annan skrev ovan mig, har du funderat på insulinpump?
Jag har själv diabetes typ 1, har haft det i snart 12 år. Fick insulinpump för 7 år sen tror jag. I början var jag skitskeptisk till det, men när jag hade vant mig var det så mycket bättre, mycket enklare att ha kontroll, lätt att kunna ''små-äta'' och inget krångel med att ta med pennor överallt.

''Tyvärr'' så känner jag inte alls igen mig i det du säger, så jag är väl inte till någon större hjälp där, men jag tycker du ska prata med din diabetesköterska om insulinpump.

Och med körkortet, det är nog ganska svårt att inte få ansökan godkänd. Jag har haft problem med svåra känningar så jag fått kramper, blivit medvetslös, fått åka ambulans till sjukhuset. Detta har hänt minst 9 ggr, nästan 1 gång/år. Men jag fick ändå körkortstillstånd.

Jag kan förstå att du tycker det är väldigt jobbigt i och med att du fick det så sent och inte haft det så länge. Det tar ju ett tag att vänja sig vid det, även folket omkring dig måste lära sig vissa saker. Jag hoppas det blir bättre snart!

Ja gör som vanligt o självmedicinerar med benso o liknande för o må bra.
Körkort fick ja också.
Ska ta o kolla på pump, kanske blir bättre.

Jag har en fråga:

Kan man ha något som är typ omvänd diabetes? Alltså att kroppen tillverkar för mycket insulin och att man ständigt känner sig låg.

Gammalt inlägg, men herre gud, att ge insulin till en diabetiker som tappat medvetandet är som att ge mer heroin till en heroinist som tagit en överdos.
Grymt agerat som stod på dig!

Tror det är filmer och tv som som indoktrinerar folk - ser alltid i filmer där någon tonåring försvunnit och de har panik för att hon inte har insulinet med sig, när det är att inte ha glukos av någon typ som är den akuta faran, eller där de agerar på just det sättet som idiotvännerna i fallet ovan agerade, någon diabetiker däckar av och alla skriker "OMG! Vi måste skaffa insulin!".

"OMG! Han är skjuten, skjut han några gånger till så han nog frisk!"

Man kan ju få en tumör i bukspottskörteln som producerar insulin.

Hej alla!

Ja då fick även jag diagnosen diabetes nu i veckan. Typ 2. Känns inte allt för roligt men vad gör man!
"åldersdiabetes" vid 21 års ålder. Men de ligger ju i generna. ca 10 st som har det så var väll kanske inte helt oväntat. Även vart sjuk i rosfeber väldigt ofta under en period. ca 9 ggr inom en 1-års period.

Antar att det kan ha spelat in lite i mitt insjuknande. Blev väldigt förvånad över hur pass lite jag har vetat om diabetes med tanke på hur mycket det finns i släkten