Författare och alkohol.

Känner mig manad att bumpa en av forumets mest läsvärda trådar, en gång skapad av den legendariske Eremiten och chockfull med härliga anekdoter och lärda utläggningar.
Lägger härmed till en antihjälte i sammanhanget.
Oscar Levertin, på sin tid ungdomens avgudade poet, numera återupptäckt som lysande kritiker, var till skillnad från de flesta av sina författarbröder en renlevnadsman i fråga om drycker.
En dag vid 1900-talets början satt Levertin i terummet (!) på NK (låg då vid Stureplan) tillsammans med Hjalmar Söderberg och Henning Berger. Dessa två drack inte gärna annat än whiskygrogg, men dolde sitt äckel inför theblasket med tanke på att Levertin var den tidens mest inflytelserike
recensent.
Söderberg och Berger var spirituella herrar, och så smångingom kom den sobre Levertin i yster stämning. Till slut blev han närmast oregerlig och utbrast:
- Idag slår jag mig lös! Låt Rom brinna! Jag tar en kopp te till!

Den ovan nämnde Henning Berger (1872-1924) förtjänar en hedersplats bland författarskråets storkonsumenter av whisky. Det kopiösa drickandet, kombinerat med en lika stor aptit på bordet läckerheter förkortade inte bara hans liv. Dessutom gav det hans författarkarriär en obotlig knäck, när han i fyllan och villan vådasköt sin författarkollega Hans Magnus Nordlindh till döds på Hotell Anglais en natt 1908. Han tvingades efter fängelsevistelsen emigrera till Danmark, där han inte sällan söp tillsammans med vännen Hjalmar Söderberg.
När han dog var han redan på väg att glömmas bort, trots att han är en av våra största språkkonstnärer. Hans mästerverk är den mustiga och mörkt humoristiska stockholmsromanen "Drömlandet".
Hans mest kända novell är alkoholistskildringen "Förfallen" där han på ett kusligt sätt tycks ana sitt eget öde, trots att den skrevs redan 1903. (Finns i samlingen "Ridå")

En vän till mig som försörjer sig som författare brukar säga att han inte kan skriva utan några glas vin i kroppen. Är han ovanlig eller är författares alkoholvanor inte bara en myt? Är många författare lite smålulliga då stor konst skapas?

finns en tråd precis under din med namnet "författare och alkohol", antar att det är ganska passande som svar på din fråga

Jag såg det tack, men jag tyckte att det var lite väl mycket historia där för att min tråd skulle passa in.

Om du läser lite i den nämnda tråden så svarar de indirekt på dina två frågor.


Nej sannolikt inte.



Ja.

Självklart finns det säkerligen en stor andel som inte drickar sig aspackade i syftet att skriva böcker. Hur stor andel det är vet jag dock inte.

Jag i alla fall tänka mig att man kan prestera bättre när man har druckit lite då vissa spärrar släpper och man blir mer kreativ. Tror det kan ge upphov till nya och egna vinklingar för ens skrivande.

Jag har läst någonstans (kan ha varit i `Diktare och droger`), att det mesta av värde skrivits i nyktert tillstånd av de författare som supit mycket (eller använt andra droger). Möjligen kan de ha fått vissa ingivelser och idéer under ruset, men själva nedskrivande har i regel skett i nyktert tillstånd, eller innan vederbörande hunnit bli för ”dragen”.

Det här, ovan sagda, skulle vara det vanliga bland storkonsumenter. Men som oftast så finns det säkert undantag ifrån det vanligt förekommande. Man kan ju undra över om Charles Bukowski hann vara nykter så länge som det tog att skriva hans böcker?

Det kan väl vara lättare att pladdra på även på papperet precis som i tal om man är lite lullig. Att det som kommer ut skulle vara bättre för att man är onykter har jag svårt att tro. Det är för övrigt ett ypperligt sätt att utveckla alkoholism.

Men om man vänder på frågan. Blir böcker bättre efter alkoholkonsumtion?

Trådar sammanfogade.

/Mod

Tveklöst! Det ska vara en jävligt dålig bok som inte tar sig mot slutet om man dricker whisky samtidigt.