Citat:
Ursprungligen postat av Soffbord
Du för ett resonemang som du verkar slutleda i att logik är subjektiv och/eller inte totalt objektiv. Har jag förstått dig rätt?
Nej, jag menar bara att ni bablar, utan att göra det klart för er vad ni menar med objektiv, logik etc.
Jag menar, att logik är språk, abstraherade ur andra språk (och även idealiserat). Jag menar, att för att förklara hur logiken kan fungera i praxis, måste man anta att vårt vanliga språk pekar ut ting i världen, och att dessa ting har relationer som representeras i språket. Och när jag nu säger ting i världen, menar jag även sånt som vårt perspektiv och sätt att umgås dem. Ett träd skulle se andra mönster i världen, och kanske ha ett annorlunda typ språk, med en annorlunda logik. Propositioner inom de olika språken ville då inte kunna översättas till varandra, men är inte ogiltiga i kraft av varandra.
För att gå vidare: Men när ni pratar om "objektiv" logik, vad menar ni då? Alltså, logisk sanning, t.ex., gäller ju inom språket. Det är ju nästan trivialt. Jag kan inte tänka mig vad man menar, om man säger att logiken gäller "objektivt", utan för logiken. Jag tänker mig, att objektivt ses i motsats till subjektivt eller relativt. Alltså att logiska lagar inte är relativt ting så som humör, förkunskap etc., men att de är vad de är, och utgör ett logiskt språk, och endast kan uttryckas genom ett sådant.
Kolla på detta argument:
Sokrates är dum
Alla som är dumma lyssnar på Bieber
Ergo: Sokrates lyssnar på Bieber
Nu stämmer inte premissen, men premissens struktur visar likväl hur vi (grovt idealiserat sett) ser världen. Det finns ett subjekt och ett predikat, och sedan hör alla som faller under prädikatet till något ytterligare, och därför kan vi veta, att subjektet i första premiss hör under predikatet i andra, vilket då blir slutsatsen. Vi behöver inte veta något om Sokrates, Bieber eller dumhet för att dra den slutsatsen, och då vet vi alltså att
om premissen gäller, dvs. om dessa begreppen verkligen står i en sån relation till varandra, då följer slutsatsen med säkerhet. Jag kan inte tänka mig att man kan neka detta, utan helt att bryta med vår intuitioner om objektivitet.
Logiken säger inget om, att något står i dessa relationer, men ritar upp en bild av hur det hade varit
om det stod i dessa. Det är som om vi tagit det mest allmänna från vårt sätt att kategorisera världen, och gjort ett system, som då passar in på alla argument av en särskilt språkmässig utformning. Det är inte relativt eller subjektivt, ergo är det objektivt. Om du säger, att relationerna gäller, men slutsatsen inte följer, då säger du att relationerna inte gäller, då slutsatsen bara är ett förtydligande av vad som ligger implicit i relationerna. Går du med på relationerna, går du med på slutsatsen. Menar du att slutsatsen inte följer, då får du visa på detta, alltså, att man utan att bryta mot premissen kan tänka sig att slutsatsen är falsk. Men då har du ju faktiskt utgått från en mera fundamental logisk lag, nämligen den om det uteslutade tredje.
Men man kan ju då ställa frågan "hur kommer det sig att vi kan uttrycka samma propositioner?". Alltså, om det bara är tankar, och om dessa är privata, hur kommer det sig då att logiska system verkar så stela, och ens för alla? Du kan inte föreställa dig, att ovanstående argument inte är giltigt, att
om någon är dum, och
om dumma lyssnar på Bieber, då lyssnar
inte denna någon på Bieber. För då går man ju inte med på premissen, som argumentet ju förutsatte. Då bestrider man inte den mera allmänna strukturen, att om A är B, och om B är C, då är A C. Det är
den strukturen som verkar vara objektivt giltig. Men hur kan något så stelt ligga i något så flytande som våra tankar? Då hamnar man snabbt i alla möjliga idéer om att de existerar på något icke-fysiskt plan, och vi då "begriper dem" med tanken.
Förlåt om jag babbler. Jag vet inte om jag kanske har missuppfattad TS frågeställning.