Är alla lika inför döden?

Självklart kan man inte gråta för varje person som dör, men jag tar helt klart åt mig mer då en "kändis" dör. Det kan vara någon man följt på TV eller som man helt enkelt symatiserar med.

När barn dör känns det alltid vidrigt, ta det senaste som hände i Ryssland exempelvis. Man har ett liv och om man går miste om det i unga år så är det förjävligt.

En kille som bor brevid oss drunknade för några år sedan, jag tänkte på det i flera månader efteråt, tänk då på hans stackars mamma som fortfarande inte är normal.

Är man helt känslokall inför andras sorg så lider man av någon störning, det är min åsikt.

alla är lika inför döden, i den bemärkelse att alla dör, och att det inte finns någon som helst "rättvisa" i döden. en kriminell horbock kan leva till han är 80 år precis som välgöraren. det finns ingen konsekvens, inget straff (förutom möjligen ångerkänslor eller dåligt samvete) döden inträffar helt oberoende av levnadssätt.

det är något som gnager mig ibland, att man nästan önskar att det fanns en konsekvens för ondskefullt handlande.
för, att tro att någon kommer till helvetet är väl lite väl fantasifullt?

"Glömskans träd växer inte där blod spillts”.

Ur ett vidskepligt perspektiv, där dysterheten funnit sitt hem – mitt i dyngan, illustreras ens vidkommande inför ens blivande död. Här sållas alla dina gemensamma tankar, till en enhetlig betingelse, där moralen gestaltas av ens eget handlande.

När tiden är inne, dvs. när ens kropp har domnat bort och sakta kvävts av sin egen odör, är detta början till något nytt. Grädden på moset (man blir medveten om ens dödlighet), dvs. den lust som förmedlas genom denna eviga tystnad alstrar ett skimmer. Att vara eller inte vara i ”dödens rike”, får något att existera bortom för vad som ens psyke kan interpretera.

”Förbanna inte den djävul som sover” .

Att förkunna sig ens egen mortalitet talar om hur DU kommer att integreras i ”dödens rike”.

here we go again. vilket troll :mad:

Jag tycker du är lite hård i ditt omdöme där, Henkko, Myokardiet må vara något dunkel, men det kallade man även Herakleitos en gång i tänkandets urtid ...Dessutom får vi oss till livs citat som man kan ana eller gissa var de kommer ifrån, tänkespråk från konfuciansk, taoistisk, sufisk tradition?

det är just det han vill få oss att tro. trollbinda oss med svårtolkade ord och fraser och framstå som nån slags "sanningssägare"

dunkel är bara förnamnet, uttalandena är ju konturlösa
jag säger att han är en bluffmakare

...för det jag tycker, nämligen att det är värre när vissa dör än andra. Jag är grymt selektiv gällande människors bortgång. Jag anser t ex att det är värre när en buss med svenska ungdomar dör i Alperna, än när ett sjukhus med flera hundra bombas i Bagdad. Det som ligger nära, påverkar en mera. Min tröst är dock att jag inte är ensam om att känna detta, det är ett känt fenomen. Dessutom så hatar jag vissa företeelser så infantilt mycket, att jag nästan känner en lättnad när individer som förmedlar dessa företeelser far illa eller - dör! Visst, det är osmakligt och omoraliskt att känna så, men det gör jag.

Det krävs mycket för att trollbinda Ezzelino, kan jag lova, och det sker knappast längre överhuvudtaget ...Myokardiet har sitt sätt att tala här, och det torde inte vara den stil han eller hon använder i småprat vid charkdisken , men vad syftet är bekymrar mig föga. Det får visa sig med tiden, tills dess noterar jag de goda infall som smyger sig in i gåtorna,
ex.vis "när ens kropp har domnat bort och sakta kvävts av sin egen odör"...

Jag tror varken på jämlikhet eller rättvisa. Dessa är bara koncept som människan skapat som aldrig kommer att uppnås. Således bör vi ej vara lika inför döden. Jag har lite frågor dock, då jag inte fullt förstår vad trådskaparen menar med sin frågeställning. Vad använder man för mått för att mäta människors likhet inför döden? Är det hur länge man sörjs och av hur många människor? Bedöms det efter hur länge man är ihågkommen efter sin död?

Döden existerar inte i den form vi tror. De flesta människor utom de religiöst lagda tror att medvetandet hör samma med vår hjärnas synapser och att när de stänger av så stängs hela hjärnan av. Vad skulle då hända omman amputerade kroppen och bara sparade hjärnan skulle då medvetandet finnas kvar. De flesta anhöriga skulle säga att deras familjemedlem nu är död men är han det egentligen kan det inte vara så att han bara uppnått en högre form av medvetande där han slipper släpa på den akilles själ vi kallar för kropp.

Hmm, killen var inte så dum som jag trodde faktiskt, det där var fan jävligt vettigt skrivet asså..

*EDIT* Men dum syftade jag på hans helvetesbild, egentligen borde jag ju inte yttra mig efter bara det, fick automatiskt mänskliga fördomar mot honom när jag läste det..

hehe, hur som helst, han är en "frisk" fläkt på detta forum, det behövs de som talar annat än klarspråk, om inte annat får man ju lite välbehövlig hjärngympa.
jag kanske ska ge myokardiet en andra chans ändå, rätt var det är kanske han får till den där klockrena "gudomliga" ingivelsen

jag tycker dock att det är onödigt att dölja sin mening i en onödigt tillkrånglad text och här känns det som att gåtskrivandet och dunkelheten är ändamålet, snarare än meningen bakom orden.