Vad värdesätter ni högst? Njutning eller sanning?

Nu kommer en del övertydliga exempel på min flum-filosofiska fråga:

1. För att illustrera det jag menar så kan jag ge ett par exempel:
Anta att er pojk-/flickvän har varit otrogen med någon annan person. Hon ångrar sig oerhört och har inga som helst känslor för den andre personen och att vetskapen om detta inte kan ge dig några som helst fördelar i framtiden.

2. Du får helt klart stensäkert bevis på vad meningen med livet är. Men du blir genast oerhört besviken och ledsen över svaret du får höra.


Om ni hade chansen att välja att få glömma bort det eller att få minnas sanningen, vad skulle ni välja


Personligen så skulle jag 999999 ggr av 1000000 välja att inte komma ihåg det. Men jag har märkt att vissa personer, inte bara religiösa, tenderar att vilja veta sanningen.
Det vore intressant att få höra hur ni resonerar kring det här.

Om man är polygamist? Vilken slags fråga blir det då?



Kanske inte blev ledsen, utan lättad....



Jag visste om "otroheten" innan den gjordes. För det var jag som sa att min ex. skulle ta en älskrinna, och detta är för 10 år sedan. Visst var jag sårad men det kändes bättre att göra det alternativet.

Jag värdesätter sanningen före njutningen.
Häldre leva i en sann kärlek än i en falsk sådan.
Uppenbarligen är inte människan man är med så seriös då, så då kan man söka sig till nyare jaktmarker där seriösare personer finns.
Jag vill veta sanningen. Är sanningen dålig så är det bara ett bevis på vilken idiot till flickvän/pojkvän man skaffat.

Ignorance is a bliss..

Sanning är bättre än att leva i ovisshet, visst , men samtidigt är kunskap makt Känner du till alla detaljer om din omgivning är det lättare att påverka den, om du så vill.

Ponera att man efter döden reinkarneras och fick välja om man skulle leva ett vanligt liv igen eller att i hela livet var fångad i en "lycklighetsmaskin" som intravenöst pumpade kroppen full med födoämnen och dopamin. Det är garranterat att man kommer att vara så lycklig det överhuvudtaget går att vara i lycklighetsmaskinen.

Vilket liv skulle man välja då? Maskinalternativet finner jag ganska motbjudande och jag skulle nog välja det normala livet (där jag mycket väl skulle kunna bli född som en ful handikappad somalier i ett svältdrabbat område).

Frågan är om livet bara går ut på njutning, om man är nöjd så länge man är lycklig. Jag kan inte komma på något som säger motsatsen dock känner jag instingtivt att det borde vara något mer också.

Jag är inte religiös btw.

Tja, vore svaret svaret som i Liftarens guide... (42) så skulle jag nog uppleva det som ett antiklimax jag gärna skulle glömma.

Förresten, vad är njutning? Att likt Jane Fonda i Barbarella ligga i en orgasmmaskin och kvida oavbrutet? T.o.m. det skulle nog bli ganska enerverande efter ett par dygn...

Värdesätter både njutningen och sanningen.

Fast dem få gången då sanningen endast för med sig dåliga konsekvenser, tycker ni fortfarande att ni vill ha sanningen då?
För mig känns det absurt att plåga sig själv utan anledning. Det man får ut av vetskapen för verkligen inget gott med sig. Man blir då en slags martyr för sanningen, som i sig är totalt meningslös i.o.m. existensens menlöshet.
Är det inte då bättre att ha lite kul under tiden?

Jag anser att det är bättre att veta sanningen än att leva i en "falsk" lycka eller ovisshet. Återigen, ju fler detaljer du känner till dessto lättare kan det vara att genomföra förändringar.

Om man antar att det finns en falsk lycka så måste man anta att det finns en sann lycka. Vem definierar den och hur kan man känna igen den?
Är inte min lycka om något jag "tror" stämmer lika stor som din lycka om något som du "vet" stämmer?

Vad är falsk lycka? Så länge man inte får reda på sanningen så känner man ingen skillnad.