2011-03-07, 23:03
#1
- "Is ignorance bliss?"
Jag har nyligen fått uppleva någonting som har ställt saker och ting i perspektiv. Länge har mitt hat flödat i riktningen åt våra politiker - och jag har tröttnat på det. Varför ens engagera sig i samhällsproblem när samhället vägrar att anta min subjektiva syn på samhället? I sinom tid så kommer samhället självklart göra det, och ja - jag pratar självklart om högervindarna i Europa, men det är inte topic.
Min poäng är att jag har helt enkelt ingen egentlig anledning till att kämpa för min sak och mina egna värderingar. Samhället har sagt sitt och samhället ska få sitt. Varför kämpa mot strömmen? Spendera åratal av att gnälla på samhället är inte år som jag vill spendera mitt högst värdefulla liv på. Jag lever endast en gång och det är dags att börja prioritera.
Jag funderar därav på att bortprioritera mina politiska övertygelser. Självklart så är det lättare sagt än gjort, och att undvika debatter när någon dum, underintellektuell vänsternisse börjar rabbla på om hur vi ska beskattas 200%, så ser jag inte mig själv hålla tyst.
Jag är en ateist och jag lever endast en gång. Allting förutom det som gynnar mig är irrelevant. Det är inte något slags antipatisk syn på verkligheten, utan snarare att jag inte borde beblanda mig i andras liv, såvida inte dessa liv gynnar mitt eget liv. DET ÄR TROTS ALLT MITT LIV VI PRATAR OM.
Politik är ett intresse jag har, men vad tjänar jag på en förändring som kommer att ta åratal? Jag kommer att vara gammal då, och jag verkar helt enkelt inte vara humanistisk nog att bry mig om framtida generationer. Jag kommer att vara död då, så inte fan kommer jag att få uppleva något slags "fuzzy feeling" över att ha förändrat världen och påtvingat mitt samhälle min egen subjektiva syn på hur samhället borde se ut.
Det här blir en wall of text. Jag ursäktar och jag ska härmed komma till min poäng.
Jag söker en livsfilosofi som hjälper mig med att få ut det mesta av livet. Jag röker och snusar; två onyttiga saker, men icke desto mindre så njuter jag av det - eller, mja, det sistnämnda i alla fall. Cigaretten smakar helt enkelt förjävligt ibland.
Jag studerar och jag börjar mer och mer förlora motivationen för det. Mina klasskamrater är dysfunktionella svin, inkapabla till att bete sig som om de befann sig i övre tonåren, och det enda de vet om världen är det som de ser inifrån sin bubbla. Jag söker förvisso en ny livsfilosofi, men jag är även en realist. Utan betyg och utan någon akademisk utbildning bakom mig så försvåras mina mål här i livet. Pengar är alltså nödvändigt.
Hur bör jag utveckla min livsfilosofi? Jag vill läsa många böcker innan jag dör. Jag ska se till att göra det. Hur tar jag bäst avstånd ifrån politik som på en väldigt känslomässig nivå engagerar mig?
Jag läste en tråd här på Flashback som låg på heta ämnen. Den behandlade en snubbe som hade åkt till Berlin, Tyskland, och haft sexuellt umgänge med tio, tydligen heta, prostituerade tjejer. Det är någonting som jag funderar på att ha med i min livsfilosofi. Jag är inte i närheten av oskuld eller något, men om man kör tio resor till Tyskland under årens lopp, så har man haft sex med hundra tjejer, och är det inte det som många - dock inte jag - betraktar som meningen med livet: sex?
Så, återigen, hur utvecklar jag bäst min livsfilosofi? Hur får jag ut det mesta av livet? Jag måste få bort detta hat mot våra politiker och mot allt var religiöst heter. Jag ska se till att fixa mitt testamente snart.
Jag har även höjdskräck efter en olycka i åttaårsåldern då jag föll ner från ett berg och landade i havet. Att hoppa med ett sådant där snöre från en hög höjd vore ... helt enkelt åt helvete fruktansvärt, men jag vill inte ligga på min dödsbädd och ångra att jag inte hade stake nog. Ni förstår min poäng. Idéer?
. Synd att den tråden dog ut. 