I egenskap av göteborgare älskar jag göteborskan. Tyvärr är den på utdöende såsom vi känner den i dess starka skepnad, när vi som är arvtagare, 90-talister osv, inte har samma kraftiga göteborska som våra föräldrar och deras har och hade (mina föräldrar är från Hisingen och Tynnered). Dialekternas förtunning är något av det sorgligaste som finns, tycker jag. Ve den dagen när alla gamla goa göbbar och kärringar som lärt oss hur göteborskan låter inte längre finns till! En stor del av ordförrådet är rätt sammanhangsbundet eller knuten till en viss syssla, vilket medför att när man slutar befinna sig i det sammanhanget, eller hålla på med en viss syssla eller lek, försvinner också de ord ur ens ordförråd som var knutet därtill. Ta ett gammalt hederligt ord som "röset" (resten, de(t) övriga)), som jag som barn använde med mina polare antingen när vi lekte pantgömme ("jag pantar mig själv och röset", dvs resten), eller när vi spelade fotboll eller innebandy på gården, ("jag och Anton mot röset"). Hade man tur med ett skott så hade man
röta. Men i takt med att man slutar leka pantgömme osv dör de ord ut som vi använde där. Likaså när jag slutade spela fotboll slutade jag att använda ordet "döna", dvs stenhårt drämma till bollen, "döna in bollen bara". Jag är uppvuxen på Hisingen och när vi var barn tryckte vi alltid in snö i varandras ansikten under vintertider, dvs vi "girade" varandra (i andra delar av Sverige och Göteborg säger man la "mula"?), medan min farmor, också uppvuxen på Hisingen men en liten bit bort från där jag växte upp, sade "göra" (hårt g) som barn angående att trycka in snö i någon ansikte. Stod man på en is som sprack och foten trillade i vattnet så
schompade man.
Mossan och fassan kallade mig alltid som liten
åpen, dvs glupsk, när jag ville ha för mycket godis. När man tryckte i sig så jävla möcke godis att man ba ville spy sa vi att man "mölade" (fantastiskt ord!). De bråkiga killarna i klassen var
böset (från bös, smuts), ett riktigt nedsättande ord jag aldrig skulle använda idag. När vi skrattade så
flabbade vi. När jag var konstig sa mossan att jag hade
exter för mig, eller att jag var
tetig. Vi sade aldrig att en person var kaxig, utan alltid
tyken.
Ja det finns massa fler ord som jag använde i min uppväxt men som fallit bort. Bös kan jag nog ännu använda om damm och smuts i största allmänhet, med polare kan jag ännu sitta och tjöta, möla gör jag fortfarande osv, men större delen av alla ord ligger blott begravda i mitt minnes gravkammare.

Så sorgligt alltihopa.