Göteborgska - varför sån skillnad på dialekterna?

Jag tycker Göteborgska är riktigt fint. Ibland. Gillar den där "vanliga" göteborgskan som låter så skön.
Men så finns det en annan variant som jag avskyr. Kom att tänka på detta när jag såg en reklam på tvn; den där med två kvinnliga grönsaker som pratar med varann, sen kommer en bybo och hugger ner den ena.
Hur som helst, den låter så jävla överdriven och jobbig.
Några andra som har den fula dialekten är tanterna från Ullared. Ni vet dom som är så hyper och skrattar hela tiden.

Så till min fråga - Varför sådan skillnad på dialekterna? Och skulle man kunna säga att de kommer från olika stadsdelar kanske? Vet folk från Frölunda som pratar den fula dialekten och Hisingen den fina exempelvis.

Jag tror det handlar väldigt mycket om klass-skikt, när det kommer de olika nivåer av göteborgskan. Människor är extremt påverkbara när det kommer till dialekter, dels med att snappa upp nya om man flyttar, och dels för att förstärka den i miljöer där många av med samma dialekt vistas tillsammans.

Därav blir folk inom "arbetarklassen", folk som jobbar i nere i hamnen, på Volvo, på SKF, eller dylikt, instängda i en miljö där man pratar göteborska med en stark dialekttal emfas. Man bor i områden med människor med ungefär liknande socioekonomisk bakgrund och liknande arbetsplatser. Avsaknaden av nya dialektintryck förstärker den egna dialekten.

Talar man om människor med akademikerbakgrund, barn till akademiker och liknande, så vistas man oftast i miljöer där det finns betydligt större spridning av dialekter. På Göteborgs Universitet finns det en uppsjö av dialektala skillnader från hela landet, många ur-göteborgare kanske åker till Lund, Uppsala eller Stockholm för att plugga, och förlorar där sin dialektala prägel. Senare hamnar man på arbetsplatser med betydligt större spridning av dialekter, och skaffar sig vänkretser med störra spridning även där.

Jag tror att den riktigt kraftiga göteborgskan helt enkelt handlar om en slags isolering, som främst förekommer i områden med lägre socioekonomisk ställning. Hisingen, Angered, Frölunda, som några exempel.

Göteborgskan är ju ett sociolekt, som storstadsdialekter brukar vara. Folk pratar på ett sätt beroende på vem man är. Bara inom en familj kan det skilja ganska markant på hur folk pratar. Har inte bara med socioekomisk bakgrund att göra längre, utan det handlar om hur gammal man är, kön, bekantskapskrets, intressen. Och inte geografisk så mycket som förr heller.

Göteborgskan är ju inget tungomål ursprungligen utan en blandning av flera olika kringliggande dialekter. Finns ju göteborgare med skorrande "r", helt naturligt.

Dom gemensamma dragen i det som vi kallar göteborgska breder ju dessutom ut sig ganska rejält och talat flera mil ut på landet numera också utanför Göteborg, och tränger ut dom ursprungliga lokala målen.

Men viktigt att ha klart för sig är att göteborgska egentligen inte är någon särskild dialekt rent lingvistiskt, utan en ansamling flera olika dialekter med vissa urskiljaktiga gemensamma drag som formats med tiden, som i sin tur används olika av olika människor.

Kännetecknande för götebosskan är att Sten-Åke Cederhök (alias Albert) var född i Gislaved.

@TS

Som många påtalat redan så beror det på vilket område i GBG man kommer i från för att få den mer utpräglade Göteborskan.
Dock så skall ju jag själv säga att i de nodöstra förorterna som Angered, Bergsjön/Koretdala så har Götebosskan fått en viss "utländsk brytning" p.g.a av inflytande av många invandrare som bryter naturligt och skall försöka ta upp den Götebosska dialekten, vilket i sin tur färgar av sig på yngre svenskar med som föds och växer upp i de nordöstra statsdelarna.

Jag själv, är född svensk (av svenska föräldrar) inflyttad till en av de nordöstra satsdelarna på 70-talets mitt, och hör skillnad min min götebosska och götebosskan från en svensk som föddes i nordöstra stasdelarna i mitten av 90-talet. Det låter skitkul med en svenskt barn (född av svenska föräldrar) som talar götebosska med en viss "utländsk" brytning.


Jupp han var det..
Men så var han väldigt liten när han flyttade till GBG.

Under lång tid har jag trott att Weiron i ottan pratar den vardagliga göteborgskan medan t.ex. Gyllenhammar pratar en mer sofistikerad variant.

vet att fredrik lindström har gjort ett program om just göteborgskan i en av hans serier om språk. kommer inte ihåg vilken dock...

Nja..Den "vanliga" göteborgskan (om man nu kan prata om "vanlig" i en sådan mångskiftande dialekt) är nog något däremellan...Weiron pratar väl med tillgjord accent som när man ska övedriva dialekten. Knappast att folk i allmänhet pratar på det sättet. Gyllenhammar å andra sidan har en extrem dialekt åt andra hållet.

Det finns två Weiron, varav den ene ibland stavas Veiron och pratade i ottan.

Skådespelaren Weiron Holmberg är född i Göteborg och har jobbat som maskinist. Han har agerat på Folkteatern och i Jönssonligan (chauffören Biffen). Weiron kan plocka fram en genuin götebosska vid behov. Han har framträtt med självbiografiska berättelser i TV.

Robert Gustafssons figur Weiron-i-ottan är just det. RG är född i Katrineholm.

Fotnot: Här envisas jag med att skriva götebosska för att illustrera att konsonantsekvenser ofta förenklas i detta mål. Onödiga R får ofta falla som höstlöv i Gååda. Särskilt noga undviks att uttala kombinationen rs som ett sje-ljud. Nu undviker jag att gå djupare i denna fråga, för att inte bli chauvinistiskt skrytsam över vad närheten till en riktig saltsjö och stundom blåsigt väder kan betyda för en effektiv fonetik. Vi är långt från kvarteren kring Riddarhuset och Mälarens kärlek till Havet, en blandning av sött och halvbräckt.

Göteborskan är gött omtalad i landets alla vrår, framförallt på Närkeslätten.

Väl inflyttad i "lilla London" började jag inse hur vissa göteborska män utnyttjade detta rykte. De var sådär överdrivet goa och käcka, och spelade på sin stads självbild. Numer förknippar jag överdriven göteborska med osäkerhet och hävdelsebehov. Möjligen en isolerad industriarbetare, men som ofta bär dessa tidigare nämnda psykiska åkommor.


Den mildare och vanligare varianten av dialekten är inte särskilt utpräglad, likt som knorren stundtals kan vara charmig.

I egenskap av göteborgare älskar jag göteborskan. Tyvärr är den på utdöende såsom vi känner den i dess starka skepnad, när vi som är arvtagare, 90-talister osv, inte har samma kraftiga göteborska som våra föräldrar och deras har och hade (mina föräldrar är från Hisingen och Tynnered). Dialekternas förtunning är något av det sorgligaste som finns, tycker jag. Ve den dagen när alla gamla goa göbbar och kärringar som lärt oss hur göteborskan låter inte längre finns till! En stor del av ordförrådet är rätt sammanhangsbundet eller knuten till en viss syssla, vilket medför att när man slutar befinna sig i det sammanhanget, eller hålla på med en viss syssla eller lek, försvinner också de ord ur ens ordförråd som var knutet därtill. Ta ett gammalt hederligt ord som "röset" (resten, de(t) övriga)), som jag som barn använde med mina polare antingen när vi lekte pantgömme ("jag pantar mig själv och röset", dvs resten), eller när vi spelade fotboll eller innebandy på gården, ("jag och Anton mot röset"). Hade man tur med ett skott så hade man röta. Men i takt med att man slutar leka pantgömme osv dör de ord ut som vi använde där. Likaså när jag slutade spela fotboll slutade jag att använda ordet "döna", dvs stenhårt drämma till bollen, "döna in bollen bara". Jag är uppvuxen på Hisingen och när vi var barn tryckte vi alltid in snö i varandras ansikten under vintertider, dvs vi "girade" varandra (i andra delar av Sverige och Göteborg säger man la "mula"?), medan min farmor, också uppvuxen på Hisingen men en liten bit bort från där jag växte upp, sade "göra" (hårt g) som barn angående att trycka in snö i någon ansikte. Stod man på en is som sprack och foten trillade i vattnet så schompade man.

Mossan och fassan kallade mig alltid som liten åpen, dvs glupsk, när jag ville ha för mycket godis. När man tryckte i sig så jävla möcke godis att man ba ville spy sa vi att man "mölade" (fantastiskt ord!). De bråkiga killarna i klassen var böset (från bös, smuts), ett riktigt nedsättande ord jag aldrig skulle använda idag. När vi skrattade så flabbade vi. När jag var konstig sa mossan att jag hade exter för mig, eller att jag var tetig. Vi sade aldrig att en person var kaxig, utan alltid tyken.

Ja det finns massa fler ord som jag använde i min uppväxt men som fallit bort. Bös kan jag nog ännu använda om damm och smuts i största allmänhet, med polare kan jag ännu sitta och tjöta, möla gör jag fortfarande osv, men större delen av alla ord ligger blott begravda i mitt minnes gravkammare. Så sorgligt alltihopa.

Också uttalet av dem har försämrats. Vi 90-talister talar en light-version av den göteborgska våra fick lära sig. Alla dialekter av det här slaget beror på och bärs upp av en muntlig kultur – den finns endast i det talade, i tjötet, inte i det skrivna. Till skillnad från skriftspråket kommer den dö ut och till slut vara otillgänglig och försvunnen. De flesta som har den där riktigt goa göteborgskan har aldrig skrivit några längre texter. Vill man få höra den måste man möta dem. Man måste ta sig till Solrosen i Haga och prata med några stammisar, eller ta sig till ett äldreboende i Backa för att tjöta med några i personalen. Men tungomålet försvinner med dem. Någon evig existens har Gud troligen i sin nåd inte förlänat vårt dialektala modersmål.

Ett av mina favoritord är ”döh”, som måste vara göteborgskans vokativ av du, tilltalsord: ”Döh, flötta på daj nu pöjk”. Döh låter sanlöst otrevligt, men kommer naturligt för mig. ”Knö” är fint med, ”du får la knö daj lite nu tösabiten lilla”. ”Är det fullt där inne? Ja det är knökfullt.”

I mitt barndomshem sade vi alltid ”fossingar” om fötter och ”tossingar” om tår. Riktigt goa ord. Ett bullrigt ställe är ”brötigt”. En snäll person är ”bussig”. Vill man be någon om någonting, ”snälla” liksom, så sade vi ”bördiga” eller ”bödiga” (vet ej om det ska vara med r eller ej) - snälla liksom, kom igen nu.

Det finns säkert massa fler ord som man helt glömt av, såsom förlorade skatter djupt begravda i glömskans mausoleum. Jag tycker att det är rätt sorgligt med alla dessa ord som faller bort men om jag får barn någon gång ska jag göra mitt bästa för att ge så mycket som möjligt av detta som vi fick från våra föräldrar åt dem.

En rätt lustig sak jag kom att tänka på är att göteborgskan har ett ord som kan användas på två rakt motsatta sätt. Hyfsat otympligt, minst sagt. Ordet ifråga är "go" som vi kan använda på två sätt 1) i positiv betydelse: "han e så jävla go" (skön, härlig, trevlig) och 2) i rent negativ betydelse: "e du go eller?" (vad fan sysslar du med?). Konstigt att samma ord kan betyda både det ena och sin motsats.

Att vara ”bakom flötet” är väl göteborgska? Dvs vara lite dum i hövvet. Det sade man en del förr. "Böla" betyder gråta. "Haha han bölade" sa vi som barn.