De flesta älskar uppenbarligen dialekter. Jag älskar dialekter. Låt vara att jag hyser mina tillgivnaste och varmaste känslor inför göteborgskan, eftersom den var mitt tungomål som barn, är mina favoritdialekter ändå det södra Sveriges dialekter. Jag tycker framförallt att "skånska" och i synnerhet malmöitiska är så jädra läckert. Det som är så intagande och fint med dialekter är att de är ett vittnesbörd för att svenskan kan talas på så många olika sätt: samma språk talar vi alla, men i en mängd olika skepnader och med otaliga täckmantlar över oss. Dialekterna är svenskans ansikte och med detta ansikte kan svenskan göra ett oändligt antal olika grimaser och miner.
Jag tror dock att en anledning till att göteborgskan alltmer späs ut till någon slags allmän rikssvenska (i alla fall i vissa kretsar och sammanhang), inte enbart beror på den till hands närmast liggande förklaringen, nämligen att folk flyttar in och ut till höger och vänster och att alla dialekter förs samman till en salig blandning – dvs förklaringen som grundar sig på faktumet av de täta förbindelserna mellan städer som inte förefanns på samma sätt förr i tiden. Denna förklaring täcker mycket, men inte, tror jag, allt.
En anledning till att göteborgskan alltmer dör ut beror till stor del också på göteborgarna själva. Många göteborgare dras med ett självförakt blandat med klassförakt. Många göteborgare, i synnerhet sådana som vill komma upp sig lite grann, upplever att det egna tungomålet är lite "bösigt" och "brötigt". Det stämmer naturligtvis. Göteborgskan är knappast vacker (vilket är själva charmen med den). Man skulle kunna säga att göteborgskan i dess ljud och melodier avspeglar den verklighet många göteborgare levt i årtionden, kanske århundraden, nämligen att slita sig fram på "sketjobb" med dåligt betalt – dialekten blir en språkbild för en verklighet, vittne för en värld. Utan att fördöma de som tänker så – jag tror att det är helt naturligt att göra så, att det sker omedvetet och försiggår inom alla språk i alla tider – tror jag att göteborgare som vill komma upp sig i världen snabbt lägger av sig med göteborgskan och anammar en allmän rikssvenska eftersom det låter anständigare. Man vill inte att ens språk ska avspegla en fattigare bakgrund. Det är ett självförakt som härleds ur något slags klassförakt – för "ofina" yrken, "ofina" kläder, "ofina" hem och därför också "ofint" tal.
Jag märker detta på mig själv också. Jag sitter gärna med polare och dricker öl och drar till med så hård göteborgska jag kan, överkompenserar något så in i helvete, men sitter jag på ett seminarium eller i största allmänhet vill framstå som respektabel och värd att ta på allvar lägger jag till mig med en så nära rikssvenska som jag kan komma. Det är djupa omedvetna processer som ligger till grund för det och aldrig ett medvetet val. Jag tror att jag och så många andra är rädda att framstå som löjliga och ej värda att lyssna till ifall man drämmer till med sin göteborgska och jag gissar att detta delvis ligger till grund för göteborgskans stegvisa utdöende – göteborgare vill själva inte tala sin dialekt, utan skäms för den. Jag klandrar inte någon angående det förresten, utan är ju som sagt själv stundom ett exempel för det beteendet. Jag tycker bara att det är intressant att bevittna och tänka lite kring.
Språk är aldrig enbart fönster inför verkligheten; så heller inte dialekter. Språk är laddade med värderingar och omdömen. Stockholmska är inte bara en variant av svenskan, utan den fina svenskan, den rika svenskan, kungens och drottningens och riksdagsmännens svenska (låt vara att det säkert förstås finns olika indelningar kring "ful" och "vacker" och "fattig" och "rik" stockholmska). Göteborgska är inte bara en variant av svenskan, utan sjömännens, varvs- och industriarbetarnas svenska, fackförbundens svenska. Andra dialekter är inte bara andra varianter av svenska utan bonniga, lantliga, fula, obildade, och så vidare. Vi häftar omedvetet varje dialekt med värderingar och underförstådda hierarkier. Flykten från göteborgskan är en flykt från dessa vidhäftande bilder och värderingar. Jag gissar att en stor av göteborgskans utdöende beror på sådana anledningar.
Jag tror dock att en anledning till att göteborgskan alltmer späs ut till någon slags allmän rikssvenska (i alla fall i vissa kretsar och sammanhang), inte enbart beror på den till hands närmast liggande förklaringen, nämligen att folk flyttar in och ut till höger och vänster och att alla dialekter förs samman till en salig blandning – dvs förklaringen som grundar sig på faktumet av de täta förbindelserna mellan städer som inte förefanns på samma sätt förr i tiden. Denna förklaring täcker mycket, men inte, tror jag, allt.
En anledning till att göteborgskan alltmer dör ut beror till stor del också på göteborgarna själva. Många göteborgare dras med ett självförakt blandat med klassförakt. Många göteborgare, i synnerhet sådana som vill komma upp sig lite grann, upplever att det egna tungomålet är lite "bösigt" och "brötigt". Det stämmer naturligtvis. Göteborgskan är knappast vacker (vilket är själva charmen med den). Man skulle kunna säga att göteborgskan i dess ljud och melodier avspeglar den verklighet många göteborgare levt i årtionden, kanske århundraden, nämligen att slita sig fram på "sketjobb" med dåligt betalt – dialekten blir en språkbild för en verklighet, vittne för en värld. Utan att fördöma de som tänker så – jag tror att det är helt naturligt att göra så, att det sker omedvetet och försiggår inom alla språk i alla tider – tror jag att göteborgare som vill komma upp sig i världen snabbt lägger av sig med göteborgskan och anammar en allmän rikssvenska eftersom det låter anständigare. Man vill inte att ens språk ska avspegla en fattigare bakgrund. Det är ett självförakt som härleds ur något slags klassförakt – för "ofina" yrken, "ofina" kläder, "ofina" hem och därför också "ofint" tal.
Jag märker detta på mig själv också. Jag sitter gärna med polare och dricker öl och drar till med så hård göteborgska jag kan, överkompenserar något så in i helvete, men sitter jag på ett seminarium eller i största allmänhet vill framstå som respektabel och värd att ta på allvar lägger jag till mig med en så nära rikssvenska som jag kan komma. Det är djupa omedvetna processer som ligger till grund för det och aldrig ett medvetet val. Jag tror att jag och så många andra är rädda att framstå som löjliga och ej värda att lyssna till ifall man drämmer till med sin göteborgska och jag gissar att detta delvis ligger till grund för göteborgskans stegvisa utdöende – göteborgare vill själva inte tala sin dialekt, utan skäms för den. Jag klandrar inte någon angående det förresten, utan är ju som sagt själv stundom ett exempel för det beteendet. Jag tycker bara att det är intressant att bevittna och tänka lite kring.
Språk är aldrig enbart fönster inför verkligheten; så heller inte dialekter. Språk är laddade med värderingar och omdömen. Stockholmska är inte bara en variant av svenskan, utan den fina svenskan, den rika svenskan, kungens och drottningens och riksdagsmännens svenska (låt vara att det säkert förstås finns olika indelningar kring "ful" och "vacker" och "fattig" och "rik" stockholmska). Göteborgska är inte bara en variant av svenskan, utan sjömännens, varvs- och industriarbetarnas svenska, fackförbundens svenska. Andra dialekter är inte bara andra varianter av svenska utan bonniga, lantliga, fula, obildade, och så vidare. Vi häftar omedvetet varje dialekt med värderingar och underförstådda hierarkier. Flykten från göteborgskan är en flykt från dessa vidhäftande bilder och värderingar. Jag gissar att en stor av göteborgskans utdöende beror på sådana anledningar.
