Har min son autism (3år)?

"TS son" har autism, gräver man lite djupare i det och verkligen ser på förklaringarna så finns det framför dig, mer än så tänker jag inte säga om det fallet.

Dock är det förtidigt att säga vad diagnosen kommer att utmynna i.

DEt är dessutom inte en person som ställer en sådan här diagnos, utan ett helt utrednigsteam på 5-6 personer som är allt från arbetsterapeuter till psykiatriker. En psykologisk intervju gjort av en psykolog är bara en del av utredningen. Det är dessutom inte psykologen i sig själv som kan sätta diagnosen, det måste en läkare/psykiatriker göra. Därför får inte en skolpsykolog ensam sätta en diagnos, däremot kan densamma remissa till en utredning.

Här: http://www.lul.se/templates/page____3680.aspx finns ett exempel på vad som kommer med vid en utredning.

Du vet mer än mig om detta förstår jag.
Den info man fick i tråden var inte till mycket hjälp och retade upp mig lika mycket som samtalet med skolpsykologen häromveckan.
Skönt hon inte kan ställa diagnos själv.

Tänk vilken stridslystnad man kan få för sina barn när det gäller, helt otroligt.
Men stackars de som får stå mellan.

Jag vill svara på några saker som defineras enligt människor som kan det här, så får Ni se vad jag tycker är konstigt.

Det är svårt för familjen
och andra som lever nära personen med autism.
-Pojken är 3 år och är hur lätt som helt med att göra.

Autistiskt syndrom är ett funktionshinder
som gör att man har svårt att vara med andra människor
och svårt att tala med och förstå andra människor.
-Han är 3 år, men han sover gärna med oss föräldrar. Han har inget emot att jag krypter neri hans säng. Vi sparkar boll på sommaren, vi gräver i sandlådan tillsammans, vi badar, vi är på safari, vi äter tillsammans, allt fungerar rimligt bra.

Man gör ofta samma sak fler gånger,
och har kanske bara ett enda intresse
som man hela tiden vill hålla på med.
-Han leker med bilar, målar, ser på film, hoppar i sängen, sitter på sin traktor, badar i badkaret och leker med allehanda saker etc...

De har svårt för att titta en annan människa i ögonen,
de har svårt att röra på kroppen och händerna för att visa vad de menar,
de kanske rör sig stelt och konstigt
och de har också svårt att visa att de är glada eller ledsna.
-När sonen gör illa sig, så visar han det, han gråter. Slår han sig i huvudet, så vill han att vi ska blåsa där och klappa.
-Sonen är med sin motorik väldigt rörlig.


Barn med autism verkar inte vara intresserade av andra människor.
Autism gör det svårt att förstår hur andra tänker och känner.
Därför brukar barn med autism ha svårt att få lekkamrater.
Vuxna personer med autism har svårt att få vänner.
-Kan inget säga här, han har inget överdrivet intresse för sina medmänniskor. Men han tycker det är kul med sina medmänniskor. Leker du med honom så visar han intresse av att han tycker du är rolig.


Ofta tar det lång tid för barnet att lära sig tala.
En del barn lär sig aldrig att tala.
Om man ändå kan tala med andra
så blir samtalet konstigt
eftersom man har svårt att förstå andra människor.
-Sonen talar inte, kan dock säga enstaka ord då och då. När han känner för det.

Personer med autism kanske säger samma saker hela tiden
eller säger sådant de hört tidigare av någon annan.
-Han pratar sitt bebisspråk med det är väldigt olika. Det låter defintivt inte lika hela tiden.

Många personer med autism kan behöva lära sig
att tala på andra sätt, till exempel med hjälp av bilder.
-Förmodligen

Att göra samma saker hela tiden
Personer med autism gör ofta samma sak hela tiden.
Barn med autism kan till exempel stirra
på saker som blänker eller snurrar.
Många personer med autism kanske viftar med händerna hela tiden
eller slår händerna i saker.
Mycket av detta tar sådan tid
att de inte lär sig andra, viktigare saker.
-Sonen gör inte samma saker hela tiden. Långt därifrån. Han stirrar inte något. Han ser på TV. Han lär sig från andra barn. Han studerar hur andra gör saker och ting och härmar dessa.


Man kan också ha andra funktionshinder
Autism kan vara svår eller lättare.
Lättare autism kallas också för högfungerande autism.
Det är ofta samma sak som att ha Aspergers syndrom.
Ibland kallar man autistiskt syndrom
och Aspergers syndrom för autismspektrumstörning.

De flesta som har autism har också utvecklingsstörning.
Om man har en utvecklingsstörning har man
svårare att lära sig och förstå saker än andra.
Utvecklingsstörningen kan vara svår eller lättare.
-Han har ingen utvecklingsstörning, han verkar normal intelligent.

De har också svårt för att förstå att det de lärt sig på ett ställe också kan fungera på ett annat ställe. De kan till exempel klä sig själv i skolan men gör det inte hemma.
Det är viktigt att de får veta om de gör rätt eller fel för att kunna lära sig.
-Han går och hämtar sina blöjor. Han kan klä på sig delvis. Han kan inte snöra på sig saker med kardborreband hur som helst inte heller ziplås.

De kan också vara hyperaktiva.
Det betyder att de hela tiden rör sig mycket.
-Han rör sig normalmycket, han vandrar omkring som andra barn.

De har ofta svårt att sova eller äta vanlig mat.
-Han vaknar ibland om nätterna. Han är kräsen på maten. Han är nogrann med vad han stoppar i sig.

De kan se små saker men inte förstå hur saker hänger ihop.
-Han förstår pussel, lego, 3d-bolls pussel, han förstår hur man tänder lampor. Att det kommer vatten ur dushen mm.

De har svårt att förstå det de hör men lättare för förstå det de ser
och de har också svårt med känsel, lukt och smak.
-Pass.


Kan man bli frisk?
Autism har man hela livet.
Men ju tidigare ett barn får träning
desto bättre kan barnet lära sig leva med sitt funktionshinder.
-Var kommer min son vara när han är 20?

Ofta känner föräldrarna att det är något fel
när barnet inte ser dem eller ler mot dem.
-Han undviker ögonkontakt, men ibland fungerar ögonkontakt. Vi har skrattat väldigt mycket tillsammans.

-Har han lätt autism?



De flesta barn med autism går sedan i särskolan.
De behöver lära sig i sin egen takt,
få känna sig trygga och hela tiden veta vad som ska hända.

En del barn kan gå i vanlig skola
om de får hjälp.
-Var tror ni kommer att hända?

Det är viktigt att barn med autism får hjälp när de blir vuxna.
De behöver en bra planerad dag och få veta vad som ska hända i förväg.
Därför behöver vuxna med autism göra något varje dag som passar dem.
-Sonen fungerar i alla sammanhang, vi kliver på båtar, färjor, åker pulka, bil mm.


Kalla fakta. Sonen har autism, det betvivlar jag inte en sekund på. Dock undrar jag hur svår den är. Jag har fått det här besvarad många gånger, men jag har svårt att begripa det hela ändå. Det finns en del här som har varit riktigt behjälpliga till skillnad från BUP i farsta.

Hej

Kul att du har tagit dig en stund och läst på och hört dig för.

Bra sammanfattning har du också fått, dock så går nu mer inte majoriteten av barn med autism på särskola. Det börjar bli fler barn som har högfungerande autism än autism-utvecklingstörning och dessa får inte gå i särskolan utan går i en grundskola som alla andra.

Den kliniska svårhetsgraden av diagnosen lär du få på papper sedan, där det oftast står lätt, medel, svår autism (om läkaren har varit på det humöret).

Det hela ordnar sig, det vet du..

Hej.

Jag tänkte att jag kunde dela med mig lite av mina erfarenheter.
Jag är undersköterska inriktning utvecklingsstörning (samlingsnamn typ)
Har samarbetat mycket med särskolan, jobbar på gruppboende och har även en syster med autism.

Jag är ingen expert(bara mina erfarenheter här)
Det kan variera så himla olika i graderna av autism, och så som du beskriver de så verkar din son ha en lätt autism. Du beskriver att han gör många olika aktiviteter, nya saker, oväntade saker osv. Har man autism är allt nytt otäckt, sen beror de ju på vilken grad man har och om största problemet är just nya grejer. Min syster gjorde INGENTING nytt, utan de va protester, slagsmål, hysteriska utbrott för en sån grej som att kliva i en båt.

En annan grej jag kom att tänka på som ingen annan skrivit om är beröring, har man autism tycker oftast att de är obehagligt, min syster fick man inte krama eller ens ta i.

Din son är oxå bara 3 år, låt tiden utvisa litegrann. Barn kan från början ha ögonkontakt med sedan sluta med de när dom har autism, han är så ung så dom riktigt tydliga symtomen kanske inte visar sig än, när han börjar i skolan och man börjar räkna, läsa, komminucera osv kan de bli tydligare.

Du pratar om att han kramas och blir ledsen när han slår sig. Har man autism och slår sig är de klart man blir ledsen för de gör ont. Och han känner sig trygg med dig och vill ha din kärlek. Men förstår han att mamma är ledsen? eller förstår han varför mamma är glad?


De viktigaste du måste tänka nu är att du läser på allt du kan om autism, och att du tar till dig de, va vaksam på alla symtom du kan koppla till autism och hjälp honom. Om du börjar redan nu att underlätta, hjälpa till, tex att du klistrar upp lappar på väggen med bilder på olika saker,leksaker, mat osv så kan du få honom att förstå hur enklare de blir när han blir förstsådd, att om han vill ha en banan så kan han gå och hämta lappen med bananen på så får han de. Då förstår han hur viktigt de är att kommunicera och de kan bli enklare att börja prata.

De va ett exempel bara. Men om du börjar nu att underlätta kanske han i tonåren är problemfri, eller verkar problemfri med dom knep han vet om och kan ta till.

lycka till

Fast.. det du beskriver här är två helt olika förmågor som en människa har.

Den ena är sitt inre vetande om sina känslor och känsloyttringar, vilket kan vara svårt att sortera ut för en person med autism, där av kan man se barn med autism som biter sig själva när de har ont någonstans (för att då vet dem att det gör ondare när man bits, och då finns det en konkret orsak till att det gör ont), eller att en del tom skrattar när de har ont, eller gråter när de är glada.
Känslor är abstrakta, de kan inte tas på, och de finns där som en enda stor osäkerhet.
Jag tror tom att vi har en del här på forumet som bits när de blir glada, som har bitit pojk/flickvän oavsiktligt för att visa glädje.

TS pojke gråter visserligen, enligt egen utsago, men det behöver inte betyda på att han kan sortera sina känslor och visa rätt känslosignal utåt.

Det andra är mentaliseringsförmågan (aka theory of mind), den är inte ens utvecklad på en 3åring med eller utan autism, den börjar utvecklas vid 4 år, (Daniel Stern däremot anser att hans teori om intersubjektiva perspektiv utvecklas redan från födseln och är det som påverkar samspelet med modern under tidiga levnadsmånader).
Att veta att mamma gråter för att hon är ledsen är just en mentalisering som barn under 3,5år inte skall klara av (enligt diverse utvecklingsteorier).

Hade pojken varit äldre, över 4-5 år så kunde man lättare diagnostisera autism genom just mentaliseringsförmågan då denna är nyckeln till hela autismdiagnosen.

jag känner att jag inte behöver gå djupare än så här, vill gärna inte gå in på neurologin bakom detta.

Tycker bara det känns som att det är för tidigt att ge barnet diagnosen Autism med de lindriga symtom som beskrivits här.
Har suttit med i flera utredningar ang mina egna barn och stridigt mot lärare och psykologer som handfattigt vill ge sig på att ge barn diagnoser.
Just nu dansar min son tillsammans med sin storasyster och mimar till en låt framför mig, de har uppvisning.
Full ögonkontakt och god kontroll har sonen och de ville ge honom autismdiagnos.
Autism? Nej.

Tycker bara att vissa ger diagnos alldeles för lätt idag.

varför hänger alla upp sig på ögonkontakt? [s](vilket för övrigt inte finns med i wings triad)[/s], Det finns så mycket mer att ta på. Edit: Wing nämner ögonkontakt i social integration, men mer som svårighet att inleda eller avta ögonkontakten än att helt avstå från den.

Och ja jag kan hålla med om att 3 år är lite tidigt, dock har man nu statistiskt sett att det går att diagnostisera vid den åldern utan ToM.

Jag har också samspelat med barn med grav autism (och då väldigt tydlig autism), där vi har dansat, mimat, lekt osv, jag har tom fått lära mig ett och annat genom gester till musik från barn med autism.
Du får tänka autism som mönster, något som folk har gemensamt (common ground). Barnet är inte sin diagnos! barnet har en egen personlighet som alla andra, men för att få autismdiagnosen så behöver barnet visa upp beteenden på en gemensam mark med andra som har autism. Det betyder att gränserna inte är i svart-vit skala.

Tills vi får en mer invecklad bilddiagnostik så måste vi tyvärr gå på beteenden som sammanträffar med ett visst antal personer med X diagnos. Det är statistik och sannorlikhetslära som tillämpas på barn som är under 4-5 år när det gäller NPF.
Det börjar komma bilddiagnostiska resultat, dock fortfarande på gruppnivå, att man kan se skillnader i hjärnstruktur och funktion rent fysiologiskt på barn med autism. Men man kan inte se dessa på individnivå ännu för att kunna göra en diagnos.

Det blir ungefär så här:

Vi har sett att en grupp bananer alltid har gul färg och är krokig. Vi kan då jämföra med gruppen gurkor och se att de är gröna och krokiga. Dock så kan vi hitta individuella bananer som är gröna och krokiga. Är de då en gurka eller en banan?

Översätter man detta i neurologin så blir det:

Vi vet att det finns fysiologiska skillnader på de som har autism (gula krokiga bananer), och de som inte har autism (gröna krokiga gurkor). Vi vet då att ett visst beteendemönster har denna fysiologi/struktur på hjärnan.
Däremot när vi tittar på det från andra hållet, så kan vi helt plötsligt inte kategorisera fysiologin till beteendemönstret, då vi har hittat en fysiologi men som inte har beteenden som autism (vi hittar en frukt som smakar banan, men ser inte ut som banan, grön och krokig som gurka).

http://onlinelibrary.wiley.com/doi/1...r.111/abstract
http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/21095752

Länkarna är en del av många studier som håller på att formas.

den här är extra intessant:
http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/21041609

Den tar upp neurofysiologiska skillnader mellan fraxa, autism och kontrollgrupp(neurotypiska)
Fragile X syndrom (Fraxa) är en genetisk sjukdom som ger upphov till autistiska syndrom, och där av väldigt väldigt intressant då det är genetik bakom och då en konkret fysiologisk bild som dessutom har autism-utvecklingstörning i diagnosen.

Men Ts son kanske har "lindrig autism" men han är ändå bara tre år och intelligent.
Varför kan man inte vänta med diagnos tills barnet är i 5-6 årsåldern?
Man kan misstänka att pojken ska få en diagnos men att ge honom en så tidigt, känns inte bra iom att pojken verkar fungera som han ska utan större problem.
Logoped kan han träffa utan diagnos.

Dottern har en kompis med högfungerande autism/asperger, hon har nytta av sin diagnos i skolan men inte utanför.
Måste väl tillägga att autism och asperger är två väldigt intressanta diagnoser, härliga människor.
Dotterns nya vän är så go som man vill krama henne men det får man inte, kroppskontakt är inget önskvärt för henne.

Om man inte har "grov" autism så kan man säkert ha nytta av sin personlighet, har jag fel?
Är väldigt fascinerad av dessa människor, kan inte säga det för ofta.

nja, den egentliga anledning till att man vill få en klar och tydlig diagnos tidigt i barnets liv är att hab och psykiatrin har fått för sig att intensiv beteendeterapi aka tillämpad beteendeanalys aka lovaas metoden et al. är något positivt och bra. De menar att ju tidigare man kan ge barnet interventioner dvs träning träning träning, 3 kilo godis, träning träning träning i 40h/v instängd i ett rum, desto snabbare kan samhället styra den enskildas beteende.

JAg däremot som en del andra som är i det andra "lägret" menar att man behöver en tidigt diagnos för att sedan kunna ANPASSA miljön till barnet. Dock ställer jag mig mer till ross Green som inte talar om diagnoser, utan om olösta problem och nedsatta förmågor i allmänhet på barnet, utan att benämna det i en diagnos.


nu är inte jag psykolog elelr psykiatriker så jag kan inte säga att jag ställer diagnoser, men jag gör det inte om jag ändå skulle kunna det. Jag ser barnet som barnet som person, och ser jag beteenden som kan bli svåra så ser jag till att lösa dessa beteenden tillsammans med barnet, genom att just lösa olösta problem, och lära ut förmågor som barnet behöver.

ross green och bo hejlskov elvén skulle jag vilja höja up som 2000 talets största pedagoger, trotts att de inte ens är pedagoger utan psykologer. De båda är nog pionjärer på att se barnet som de är och skapa omgivningen därefter.

(tilläggas skall att de båda behandlar utagerande beteenden och problemskapande beteenden, inte diagnoserna i sig själva)

edit: ursäkta, men vad har intelligensen med autism att göra?

Aldrig hört talas om dom.
Torey Hayden är väl den jag läst mycket av, bara älskar hennes sätt att anpassa undervisning och miljö efter barnens behov.
Hon ser(som du)barnet och agerar efter det oavsett diagnos.

Om du har fått en diagnos på din son så stämmer den antagligen. Barn brukar vid vid 2,5 års ålder har kompisar och leka med dem. Tar han hem kompisar? Hur funkar det när han leker med dem? Klarar han av att leka med fler än en kompis samtidigt? Sånt brukar barn vid treårsåldern älska. Du skriver inget om ur din son samspelar med sina kompisar hemma och på dagis. Jag misstänker att det är för att han inte bryr sig om kompisar eller klarar av att leka med dem. Ögonkontakt på barn med autism ska tränas varje dag. Det kommer han att ha nytta av när han blir äldre. Du måste också träna samspel ihop med andra barn. Du som förälder måste se till att dagis tränar samspel. Du som förälder måste se till att det finns kompisar hemma som han kan leka med. Spel brukar vara lättast att börja med då det är tydliga, enkla regler. Om din son bara är tre år så har du alla möjligheter att träna honom så att han kommer att klara sig själv och sociala relationer längre fram. Ja, det kommer att bli jobbigt. Han kommer att riva huset i aggressionsutbrott när han måste tvinga sig igenom saker som han uppfattar som svåra. Men om du som förälder gör det när han är barn så kommer han inte att få de aggressionsutbrotten som vuxen. Då kommer han nämligen vara van vid människor och nya situationer. Om han inte får den träningen så kommer han att få svårt att resa på semester, vara i folksamlingar, ha ett arbete o.s.v. Träna, träna och åter träna. Min son nio år med autism har just nu två kompisar som han själv har bjudit in och de leker med beyblade i hans rum. Detta hade aldrig gått utan träning.