Finns det människor som på fullt allvar lyssnar på Ane Brun osv?

Anna Ternheim, Ane Brun, Maia Hirasawa...Jag antar att listan kan göras lång. Det jag stör mig på med den här typen av kvinnliga artister är att de ska sjunga lidelsefullt och med känsla och darr. Ta en gammal hit, dra ner på tempot, in med några sköna akustiska gitarrer och en plågad röst så är saken biff. Det är så förbannat töntigt, pinsamt och dåligt. Fy fan!

När det begav sig hade jag en bekant som tyckte att Anna Ternheim - Shoreline "var fin". Vi är inte vänner längre.

Kan ni tipsa om andra kvinnliga artister som förvränger sina röster i syfte att få tårarna att strömma till hos folk? Finns det verkligen normala samhällsmedborgare som tycker att det är bra musik? Kan ni sjukhuvuden motivera vad som är bra?

Edit: Ane Bruns version av Big in Japan är så fruktansvärt dålig. Ååååååååååååh. Sjuka människor.

Lägg till Melissa Horn och Laleh. Skönt att höra att det inte bara är jag som har genomskådat dessa artister. Folk går på det billiga tricket att om någon sjunger "skört" så är det genuint och utelämnande. Se igenom fasaden

jag gillade ane bruns första skiva eftersom det lät fint och uppfriskande då. men nu har jag tröttnat på hela genren; musiken känns ensidig och håller inte i evighet.

joni mitchell är ju alla de här damernas urmoder och hennes sjuttiotalsskivor håller fortfarande tycker jag så länge man inte lyssnar på alla på raken. troligen för att hon oftast gjorde bra kompositioner och hade vett att variera sitt uttryck emellanåt.

Vad ska man lyssna på eh "tjejer" eh "tjej" eh beyonce som stönar ?
eller Rihanna som suger av en banan ?

Håller med om Ane Brun och Anna Ternheim. De är stöpta i en form som jag
anser vara ohållbar.

Däremot tycker jag att Laleh definitivt spelar i ett par högre divisioner. Hon är
riktigt bra och kör sitt eget race utan att fastna i lidelse-tramset.

*bump*

Kan bara hålla med angående Ane Brun. En googling på "Ane Brun dålig" förde mig hit. Hennes röst provocerar mig något fruktansvärt. Den låter så tillgjord! Lite som en light-version av Shakira. "Do you remember" är den mest provocerande låt jag hört på länge.

Däremot håller jag inte med om att genren i sig är dålig. Ane har de senaste åren delat scen med talanger överlägsna henne själv. Både Linnea Olsson och Jennie Abrahamson slår henne på fingrarna men får ändå stå och kompa till Anes skit medan hon dansar runt i ett jävla lakan på scen.

Att t.ex Jennie Abrahamson inte slår igenom stort i ett land där samtidigt Ane höjs till skyarna är för mig en gåta. Jennie sjunger genuint, är totalt genommusikalisk och gör fantastiska låtar. Hennes senaste skiva är magisk om man gillar genren i sig.

Absolut. Laleh räknar jag inte ens in i singer/songwriter-genren. Hon är mycket mer mångsidig! Bra liveartist också. I övrigt håller jag med om att den här kategorin av artister är tråkiga (det gäller även de manliga motsvarigheterna), även om jag lyssnat på några av t.ex. Anna Ternheims skivor.

Är det de här tjejerna som får vara med och sjunga i reklamfilmer där den senaste sedansteroiden långsamt glider fram längsmed norska kustlinjen?

Ane BRUN var storartad på STHLM Music & Arts på Skeppsholmen
härom året. Mycket beroende på kompet.

Laleh var nog singer/songwriter från början men nu har hon fått större framgång
och har nog pengar och pondus för att göra vad hon själv vill. Mycket drivet
och välregisserat på HOVET i vintras.

Lalehs version av Tomas Ledins tramsiga "Just nu" är f ö bland de bästa covers
jag har hört.

Jag kan inte med den här trenden när sångare ska låta extra känsliga och darrar och viskar när dom borde sjunga ut. Det här är tyvärr extra vanligt i singer/songwriter-genren. Lyssnar man på dom som uppfann den här musiken, som t ex Joni Mitchell, så förekommer inte detta. Hon sjunger ut. Känslorna ligger i låten och arrangemanget. Att börja viska och väsa i stället för att sjunga skulle bara förminska musiken. Hennes sätt att sjunga ligger på ett helt annat plan, vilket på intet sätt gör det sämre. En annan singer/songwriter som är väldigt bra på att sjunga sina sånger är Jackson Browne. Han är en mästare på att frasera sina texter, och broderar ut sången på det sättet.

Det handlar inte bara om kvinnliga artister heller. Rufus Wainwright är helt hopplös att lyssna på, trots att han har en del bra sånger, eftersom han överdriver "skådespelandet" i sången i stället för att sjunga lite enklare. Dessutom wailar karln i en del låtar. Om wailande skulle jag kunna skriva en hel del, men det är väl en annan tråd.

Spröd gullesång + invandrarbakgrund typ Laleh = very success, many win.