Kan vi konstatera att varje utopi måste testas i fullskaleexperiment?

De tre utopierna, kommunism, nazism och islamism har testats i fullskaleexperiment i något land. De har alla dragits till sin spets och visat sig otjänliga. Var detta en historisk nödvändighet? Är det vettigt att i efterhand sitta och moralisera över diverse händelser och personer i historien istället för att bara dra konsekvenserna av deras experiment?

Har dessa fullskaleexperiments misslyckanden gjort oss immuna emot utopiskt tänkande? Jag tycker det verkar så.

Alla, vilda kommunister, nazister och islamister, kommer visserligen alltid kunna säga att deras utopier inte blivit genomförda just som de ville, och inte över hela världen osv. men spelar det någon roll?

Jag menar alltså att dessa misstag var tvungna att göras och att vi bara ska vara tacksamma för att de redan blivit gjorda.

Kanske ska vi även till denna samling utopier lägga feminismen som testats i sverige till allmän förfäran?

Även kristna galna utopier testades redan under reformationen, liksom en del andra galenskaper under franska revolutionen.

Kan vi konstatera att mänskligheten inte kan lära annat än genom trial by error när det gäller politik? Kan vi konstatera att styresskicken genomgår en evolutionär utveckling där missbildningar sorteras bort av historien?

Jag ser hellre att de regimer du rabblar upp styr än dagens samhälle där pedofili, djursex och sodomi är tillåtet och allt styrs av korrupta, dekadenta bögpolitiker utan några som helst högre ideal och där människor lever för ingenting annat än att supa och knulla runt.

Det största och vidrigaste misslyckandet har varit den här demokratin, det vi ser idag kommer att minnas i framtiden som en skamfläck i mänsklighetens historia, det här samhället.

Jag håller med om att man måste testa saker politiskt för att se om de funderar i praktiken, men jag håller inte med om att det räcker att testa en ideologi i ett land för att avgöra om den fungerar. En person som är nazist skulle nog säga att vi inte vet hur det skulle ha gått för Tyskland om inte VK2 inträffat. Å andra sidan kan man väl hävda att det var en del av nazismen att föra en offensiv utrikespolitik (mot Polen, Tjeckoslovakien, Österrike osv då), vilket ledde till dess undergång. Å tredje sidan kan man ju fråga sig hur det gått om det inte bott en massa tyskar utanför dåvarande Tyskland.

En aspekt av det som jag tycker är intressant är EUs benägenhet att likrikta medlemsländerna, jag ser ett stort värde i en viss politiskt skillnad inom unionen så att man kan se vad som fungerar bra.

Jag förstår hur du menar TS, och jag kan till viss del hålla med dig. Eller rättare sagt, enas med dig i dina frågeställningars berättigande.

Däremot är jag övertygad om att våra senare generationer, d.v.s. 70/80/90 och 00-talisterna, inte längre bär ett utopiskt tänkande inom sig. De storskaliga experiment du skriver om, som i princip samtliga har myntats av en folkets kollektiva vilja till ett bättre liv, och dess strävsamma arbete för att uppnå detsamma, är idag ett minne blott.

Våra generationer har en utpräglad egoistisk syn på samhället och sig själva, allt är till för att tjäna dem personligen och det kollektivas väl intresserar inte längre människor. De sista spillrorna av folkhemmet, som tidigare generationer ansåg det vara värt att försaka viss personlig lycka för, är i snabb nedmontering. Detta beror främst på två saker, men båda är kopplade till varandra, och till det faktum jag precis beskrev.

Dels beror det på de yngre generationernas sällsamma och oöverträffade förmåga att utnyttja och suga ut så mycket personlig vinning som möjligt ifrån ett system, en gång uppbyggt för att tjäna de som hamnat utanför, och för att betjänas av de som hamnat innanför. Våra generationer rädds inte att skamlöst utnyttja samhällets resurser, mest för att de kan och vill, inte för att de behöver. Dessutom står de bokstavligen och bildligen handfallna när det diskuteras att bidra till underhållet av den stat vars privilegier och rättigheter de så gärna drar nytta av.

Och dels beror det på den samhällsstämning och främst stämning bland yngre människor som råder idag, inte bara i Sverige, utan i de allra flesta länder som ingår i våra västdemokratiers sammanslutningar. Nämligen drömmen om självförverkligandet. Under tidigare generationer fanns inte denna tanke på självförverkligande i lika hög utsträckning. Men idag är den i princip allomfattande.

Det finns inte längre ett intresse av att förverkliga sig själv genom att bidra till det allmännas väl. Idag gäller bara den personliga vinningen och den personliga statusen.


Slutligen vill jag påstå att det jag ovan beskrivit betyder utopiernas och de stora samhällsvetenskapliga projektens död. Det går inte längre att få ett helt folk (här i väst) till uppoffringar och slitsamt arbete ett helt liv för att bygga en bättre värld åt deras barn. Det köper de aldrig. De ska ha det bra, och de ska ha det bra nu. Samhället är till för att stödja dem i att må bra och förverkliga sig själva.

Ett kortsiktigt tankesätt, men ack så närvarande i dagens samhälle.

Kan bara lyfta hatten samt tillägga -"Dito".

Tack!

Personligen blir jag lite nedstämd när jag tänker på hela skeendet. Låt vara att människorna som trodde på nazism och kommunism hade fått en hel del saker om bakfoten, men de försökte i alla fall skapa något de tyckte var bättre. De kämpade för det, de såg en ljusare gryning bortom det torftiga och hårda liv de levde, om än utopisk, och de högg i mot en gemensam bättre framtid. Likadant här i Sverige, med det socialdemokratiska folkhemmet. Gud give att det kunde vara lite av den optimismen, och den strävsamheten idag.

Idag klagar vi gärna på allt de hade fel om, och hur obildade eller dumma de var, hur de kämpade och slet utan att få någon direkt lön för mödan, allt medan vi sitter och gottar oss åt det materiella välstånd föregående generationer skapat åt oss. Men vi saknar deras sammanhållning och deras tro på ett bättre samhälle.

Jag undrar just vad våra farföräldrar egentligen tycker om det sätt på vilket vi förvaltar deras arv. Eller så tycker de inte så mycket där de ligger i sin egen avföring, för att det inte längre finns pengar till åldringsvården, medan varenda industriarbetare gnäller om att de fick hoppa över ett år i löneutvecklingen.

Visst är det så T-80U. Vi måste anpassa oss efter ett liv i överflöd, och utan något direkt att sträva efter som samhälle. Det är ovant men det finns inga alternativ. Kanske kommer sammanhållningen tillbaka, kanske inte. Kanske kan vi hitta nya mål att eftersträva, kanske inte.

Jag tänker att vi är överflödspionjärer. Jag menar, att alla kan gå mätta är egentligen ganska nytt och en radikalt annan situation än den tidigare som ställer helt andra krav inte minst psykiskt. Detta har tex resulterat att vi har fler sjuka än någonsin trots att vi aldrig behövt anstränga oss mindre.

Kanske är detta året då en majoritet av världen inte behöver hungra på hela året för första gången. Vi måste då hitta andra förhållningssätt till saker. Tänk på att säkert hundratals generationer efter oss kommer slippa hunger och vi är en av de första, alltså pionjärer. Vi är även tekniska pionjärer. Detta internet kommer man behöva förhålla sig till en lång tid framöver.

Påverkar pionjärer någonting? Nej, det har de aldrig gjort men de kan påskynda en utveckling. Livet är lite tragiskt men det är väl ofrånkomligt.

Man kanske kan jämföra med utvecklingen från ett krigiskt samhälle till ett fredligt då man vann freden men förlorade äran. Alltså bra men tragiskt. Bra men tragisk är även övergången från ett strävarsamhälle till ett överflödssamhälle där man saknar gemensamma mål eftersom de blivit uppfyllda.

Mina kvällsspekulationer.

Tänkvärt, helt klart. Jag får dock reservera mig för att jag är lite för "dum" för att tänka i såpass vida banor. Jag orkar helt enkelt inte se detta som utveckling, även om man kanske kan lägga fram teser för att det skulle vara just så.

Dessutom är jag trött på den totala och andefattiga egoismen som jag anser råder idag. Konstigt, detta trots att jag varken är kommunist eller socialist. Haha.

Nej, jag tror att andra är bättre på att spinna vidare på de tankar du har. Mina fem ören om tiden fram till nu har du iaf fått utan att jag brutit hjärnbarken på kuppen.

Hur ser ideologin "islamism" ut? En teokrati styrd genom Islam?

Och kommunismen har inte blivit fullföljd i något land utan det har endast varit egna ihopplock av ledarna under det gemensamma namnet "kommunism". Jag har svårt att se att kommunism rättfärdigar folkmord och inskränkande av yttrandefriheten.
Nu gör jag precis som TS skrev "påstår att det inte blev genomfört på rätt sätt", men det är inte ens i närheten av samma ideologi, de kommunistiska regimer som idag tagit makten med våld och styrt genom denna och den ursprungliga.

Tack för att du formulerar mina tankar Tycker det är lite sorgligt att all drivkraft och allt engagemang som ligger till grund för vårt samhälle har gett upphov till en sån apatisk syn på framtiden. Visionernas tid är över. Ingenting betyder någonting förutom den personliga vinningen.

Det där är alla kommunister och socialisters älsklingsförsvar när man tar upp det totala misslyckande samtliga vänsterregimer och vänsterideologier varit. Men det fungerarar inte riktigt... Det håller inte i längden, det där snacket.

Eftersom det du talar om som den "usprungliga ideologin" aldrig blivit genomförd, hit kan vi vara överens för diskussionens skull, finns inget annat att jämföra med. Kontentan blir att kommunism och dess derivat är misslyckade. Att den ursprungliga ideologin fungerar på papper är alls inget bevis för att det kommer att fungera på människor, något världen fått skåda på de mest fasansfulla vis. Det som är sorgligast med det hela är att det fortfarande finns människor som vill skapa nya kommunistiska eller socialistiska experiment. Människor som ännu inte fått sina sinnen mättade med all den mänskliga och miljömässiga tragedi som föregående misslyckade försök skänkt oss.

Problemet med kommunismen eller snarare t.ex. revolutionen i Ryssland 1917 är att revolutioner är folkligt förankrade uppror mot orättvisor och statliga misslyckanden, revolutionen som sådan ger inget nytt styre, och ett proletariatets diktatur är ouppnåeligt. Vad händer då...? Jo, en klick, vara vilken klick det vill, tar makten i det maktvakum som uppstår efter revolutionen.

Således kan man inskränka slutsatsen lite och säga att revolutionen (som ska skapa proletariatets diktatur och dess påföljande samhällsförändringar) är misslyckad. En revolution leder sällan till något bättre, eftersom de som skulle kunna skapa ett bättre land är upptagna med att gratulera sig själva till sin revolution. När de sedan vaknar till är det redan för sent, då sitter redan herrar som Lenin och Mao på sina platser och förtryckets järn-näve sluter sig ännu en gång om revolutionens tanke, och kväser den i sitt fasta grepp.

Varför blir det då såhär? Jo, som jag skrev tidigare är revolutioner ett verk av en uppretad massa. Massan häver sig i blint raseri mot det de tycker är fel. Och blinda är just vad de är, eftersom det oftast är mer eller mindre spontana gnistor som tänder revolutionens eld. Det finns ingen ordning, ingen sammanhållning och sist, men allvarligast, ingen plan för det påföljande statsvakum som uppstår när den gamla regimen kastats ut.

Alltså är revolutionen i grund meningslös, och det som följer efter revolutionen blir de avarter vi skådat i t.ex. Sovjet, Norkorea, Kuba, Vietnam o.s.v. så att säga per automatik.

Det är så tyvärr. Jag vet faktiskt inte vad det ska bli av oss. Även om jag själv bashar kommunismen i mitt tidigare inlägg här. Hehe.