Citat:
Ursprungligen postat av Vetrarmegin
Men det är väl just denna uppfattning att det inre och det yttre är av samma substans som leder till att man förnekar att medvetandet har en dualistisk natur? Någon form av kontakt finns, eller någon slags continuousness föreligger, mellan medvetandet och omvärlden, alltså kan man egentligen inte hävda att medvetandet har en natur som är diametralt olik från omvärldens natur. Medvetandet och omvärlden måste vara av samma substans för att en kontakt, eller en continuousness, dem emellan ska vara möjlig. Vilka är dina invändningar mot denna typ av resonemang?
Det är möjligt att jag har misstolkat begreppen... det finns inte så mycket att gå efter direkt.

Jag kollade 2 min. av föreläsningen, och kan se att det handlar om litt.kritik, eller liknande, så får nog sätta mig in i materialet innan jag kan uttala mig mer djupdegående. Och jag är faktiskt inte säker på att du har missuppfattat något, det kan likeväl vara jag. Det enda jag har utgått från tills vidare är det som står i citatet, och jag har läst det som ett ganska enkelt argument mot cartesiansk subjektivism, genom att sudda ut gränsen mellan det inre och det yttre. Och du verkar tolka det på samma sätt, faktiskt, så jag tror inte att mitt svar (som kommer följa kort nedan) vill skåpa kommunikationssvårigheter mellan oss, bortsett från mitt dåliga svenska:
Resonemanget är ogiltigt. För det är ett påstående om ett metafysiskt förhållande, att medvetandet består av samma "stof" som yttervärlden, och att det därför finns
någon sorts kontinuitet mellan det "inre" och det "yttre", varför en dualistisk/cartesiansk distinktion är ogiltig. Vad jag menar är, att ur det metafysiska förhållandet, att sinne och materia inte är olika varandra, följer inte att det finns en kunskapsteoretisk
relevant form för kontinuitet (och den enda sorts metafysik som kan försäkra detta är en idealistisk metafysik, blandad ihop med någon cartesiansk princip om att man inte kan betvivla det givna). Nu återstår det nog det problem, att det knappast ger mening att ens reducera medvetandet så radikalt, men det kan bero på att jag implicit förplikter mig på någon sorts irreduktionism. Men jag ska försöka att klargöra:
Om det bara finns en substans, och inte nog med det:
Om denna substans endast har en "modus" (jag vet att jag är lite obskyr, men har inte begreppen till att säga det tydligare), så att man helt upphäver allt som heter subjektivitet, då ger det inte längre mening att prata om "erkendelse" (jag vet inte det svenska ordet för det, men tysk wiki säger: Erkenntnis), då erkendelsen är erkendelse
av något, och måste därför vara skilt från sitt objekt. En materiell ting kan inte
erkende en annan, samtidig som man fasthåller att det inte finns något als utöver de fysiska tingen. Jag tror, att idén om intentionalitet, eller riktadhet, kan vara ett begrepp som illustrerar min poäng. Och när nu vi från början hade ett kunskapsteoretiskt intresse i att sudda ut "klyftan" mellan subjekt och objekt, är det då lönt att sudda ut klyftan genom att upphäva subjekt och följeligt också objekt? Som jag ser det, så kvarstår inget als, varför kunskapsteorin har spelat fallit. Jag tror att min poäng minner lite om Platingas tankar, när han framför "kunskapsargumentet mot fysikalism", vilket kan läsas här:
http://philosophy.nd.edu/people/all/profiles/plantinga-alvin/documents/AGAINSTMATERIALISM.pdf (och snälla, om ni kan, vederlägg det då, för jag gillar inte att vara fast i såna här tankbanor. Känner mig nästan smutsig).
För att omformulera min poäng till en enkelt mening, som kan sägas vara slutsatsen eller tesen jag försvarar:
Man kan inte vidhålla att vi har kunskap, men neka att det finns annat och mera än de fysikaliska objekten och deras inbördes läge i tid och rymd.
Eller närläggande:
Från antagandet av en monistisk fysikalistisk metafysik följer inte det förekommer en "kunskapsteoretisk relevant" kontinuitet mellan subjekt och objekt.
Så vad jag enligt menar att argumentet visar är: Ur en fysikalistisk metafysik följer att det inte finns subjekt och objekt, då detta strider mot den monistiska tesen.
Vilket då feltolkas som en kunskapsteoretisk poäng där det ¨verkligen bara finns tala om en omformulering av vad en monistisk teori faktiskt hävder.
Kan ni se min poäng, eller vill ni att jag ska utveckla lite mer? Eller är ni kanske regelrätt oeniga, och i så fall hör jag mer än gärna era reservationer. Tills jag har pallat mig genom föreläsningen kan jag dock inte förhålla mig till annat än den tolkning av argumentet jag hittills behandlat, medmindre ni kan utveckla vart jag går fel.
Mvh