Vad är syftet med alla nya diagnoser?

Under de senaste decennierna har ett ganska stort antal diagnoser poppat upp i massmedia- och psykiatrisammanhang. Dyslexi, DAMP, ADHD, Aspergers, olika typer av personlighetsstörningar o.s.v.

Alla dessa diagnoser, eller psykiatriskapade etiketter, som man satt på människor är väl kanske inte helt nya, nu är jag ingen psykiatriexpert.

Men: Vad är orsaken till att man lyckas "hitta" diagnoser för snart sagt allting, ja alla typer av beteenden, som verkar aningen avvikande? Är det något övergripande politiskt syfte, som ligger bakom? Att alla, som inte passar in, förses med en diagnos?

Har det inte gått inflation i diagnoser? Den som för kanske 30-40 år sedan klassades som "dum i huvudet", kanske idag istället diagnostiseras med DAMP - vilket möjligen är till den personens fördel.

Men samtidigt finns väl en fara i denna diagnoshysteri, som blivit à la mode...risken ökar kanske, att psykiskt fullt kärnfriska personer felaktigt ges en diagnos? Ta exemplet med 20-åringen i Aftonbladet, som förtidspensionerats med diagnosen Aspergers. För 20-30 år sedan hadedet nog inte varit möjligt? Då existerade väl inte nämnda diagnos.

Jag tror att det till stor del egentligen är mer personlighetsdrag snarare än störningar, dvs inget som inte går att ändra på.
Jag känner folk med add, damp, bipolaritet och aspergers och om man bara beter sig som folk mot dem så beter de sig normalt de också.

Men det gynnar även makthavarna att kunna sätta diagnoser på folk och påstå att det är genetiskt och sen ge dem nåt "läkemedel" när det egentligen till största delen beror på den omänskliga livsstil dagens samhälle uppmuntrar till. Vår livsstil är både fysiskt och psykiskt påfrestande vilket leder till psykisk ohälsa. Det finns folk som har "botat" sina "störningar" genom att lägga om sin kost och träning.

Det mesta är ren bull när det gäller såna här diagnoser.

Människan gillar att tänka i grupperingar och att kunna sätta saker i fack även om det kan handla om en gråzon m.m. Man. Kvinna. Barn. Bög. Svart. Fattig. Rik. Ja men du fattar. Tror att det är en relativt naturlig utveckling med alla diganoser, i takt med att forskningen utvecklas så utvecklas även diagnoserna på avvikande beteenden m.m. Avviker man från normen så vill de kunna ha en plats att "sätta" en i. Som förklarar varför man är som man är och allt. Men jag tror inte att det är omöjligt att vissa diagnoser vi har idag kommer vara borta om 50 år för att forskningen på dessa områden kommer att ha utvecklats osv. Det har ju redan skett liksom.

Om utvecklingen av diagnoserna är bra eller dåligt är en annan fråga. I vissa fall kan det säkert vara bra att få en diagnos så att man på nåt vis vet vad det är som påverkar en. I andra fall kan det nog bara göra saken värre. Mig har de gett diagnosen depression. Om de skulle utveckla den vidare till en annan diagnos som jag inte kan göra nånting åt eller "fixa" hade jag nog haft det jävligt tufft att handskas med det. För min del så känner jag ändå att depressionen är nånting jag själv kan fixa, även om det tar tid. Kanske är det därför de inte varit påstridiga med att klassa mig med nånting annat (för jag har vissa faktorer som talar för en annan problematik). Ibland gör en diagnos mer skada än nytta, men ibland kan den ju vara guld värd också. Det är klurigt det där. Finns inget rätt svar.

Grejen är väl den att det finns ingen anledning att diagnosticera friska, välfungerande människor. De som söker sig till psykiatrin för utredning och diagnosticering är människor med lidanden i sådan omfattning att man inte hanterar det själv.

Läs den intressanta artikeln i senaste numret av Forskning och Framsteg om den nya diagnosmanualen DSM-V. Ur ett friskt perspektiv ter sig alla diagnoser märkliga, gamla som nya, men som sagt, det är inte de friska som söker sig till psykiatrin. Det är inte de friskas personligheter som behöver spaltas upp, kategoriseras, beskrivas och förstås.

Det blev politiskt inkorrekt att kategorisera människor baserat på ras/etnicitet, och därför började vi kategorisera människor baserat på personlighetsdrag istället.

Ja, det är ren jävla bull och leder inte till något bra förutom att alla personlighetsdrag blir tillslut störningar och neurologiska handikapp som ska medicineras bort eller kan skyllas på när det går skit istället för att personen får ta ansvar för sig själv.

Det är totalt fel att använda samma ansprång som gäller vid att förklara naturvetenskapliga fenomen som vid förklaring till varför folk är som de är, inhuman vinkling som utgår ifrån samma principer som gäller vid laboratorieforskning när det handlar om folks känslotillstånd och hur det fungerar.

Det går inte bara, det går inte att lägga människor under lupp och mena det är samma sak som gäller vid att kategorisera en växtart för att förklara hur de fungerar eller hur man ändrar hur de fungerar.

Nej, det krävs väl en art med någon form av inre liv för att psykologiska processer ska kunna studeras.

När man diagnostiserar barn har det ofta att göra med att man måste ha diagnos för att kunna kräva extra resurser i skolan bla. Min son har asperger, och vi var tvungna att få ett namn på hans problem för att ha LSS-lagen att hänvisa till när han inte kunde gå i vanlig klass.
Barngrupperna i skolan har blivit jättestora, 30-35 elever på en lärare, och det är mycket mer "fria arbeten" vilket gör det väldigt svårt för de här eleverna.

Tror många som skaffar diagnos i vuxen ålder har jobbiga minnen från barndomen, inte känner sig som alla andra och vill sätt ett ord på det. Men det är lite intressant varför man gör det som 40-åring med familj och/eller fungerande arbete. Som någon sa tidigare känns det lite som det bara blir värre.

Varför tror alla det är friska välfungerande människor som vänder sig till psykiatrin för att få en diagnos?

Själv är jag fullvuxen men har aldrig någonsin fått relationer att fungera. Nu när jag till sist har fått en borderlinediagnos så har allt obegripligt fått vettiga förklaringar. Det handlar inte om att jag är dum i huvudet eller att jag är en sämre människa än andra. Det handlar om en psykiatrisk störning som jag kan jobba med, hitta sätt att leva med. Jag kan sluta skämmas för mig själv. Det är otroligt mycket värt när man levt ett svårt liv kantat av kaotiska relationer, ångest, depressioner, missbruk, självmordstankar mm.

Syftet? Social kontroll:

Läkemedelsbolagen behöver nya psykiatriska diagnoser för att kunna kränga nya mediciner (som man får patent på i 10 år) och därmed maximera sina vinster.

Och ju flera människor som kan omfattas av en diagnos, desto fler har bolagen att sälja till.

Tror i grund och botten det inte är läkemedelsföretagens fel utan de personerna som får dessa diagnoser och deras nära som hittar på dem för att ha någonting att "skylla" på.

Människor är olika så är det bara och alla mår mer eller mindre dåligt i perioder och har olika personlighetsdrag.

Självklart ser läkemedelsföretagen chansen att tjäna kosing dock.

Är ni paranoida hela bunten?
Man sätter bara en diagnos om det föreligger ett lidande. En diagnos är ett knippe symptom som har visat sig samvariera. Det är vad en diagnos är.