Vad är syftet med alla nya diagnoser?

Nu var ju inte frågan vad en diagnos är utan vad syftet med alla nya diagnoser är.

Du har rätt i att de bara sätts om de föreligger ett lidande men alla människor lider mer eller mindre på olika sätt.

Syftet är naturligtvis att hjälpa. Hela diagnossystemet är ett sätt att katalogisera kända åkommor och syndrom. Ett sätt att återanvända kunskap från tidigare patienter. Det är ett synnerligen effektivt arbetssätt. Eller har du något annat?

Nu så är jag ingen expert utan säger bara vad jag tror.

Men diagnoserna borde väl vara ett riktmedel för vilka symptom man har och lite mer exakt vad som är fel.

T.ex om en person behöver hjälp, så är det lite lätare om en riktig diagnos fastställs än att man drar alla som har problem över samma kant.

Så för 20-30år sedan kanske 20åringen fått sitt liv ennu mer förstört istället för att få den hjälp han behöver för att klara sig i samhället.


Men att det förmodligen är inflation bland diagnoser och att dom i många fall delas ut för lätt, det tror jag med. Även läkar/psykolog yrkena har lata folk som inte bryr sig om något annat än pengar och väljer att se bra ut utåt framför att faktiskt vara bra. T.ex istället för att arbeta med att hitta vad som faktiskt är fel tar dom första bästa diagnos som kan passa in. Oj, vips så ser det ut som dom gjort ett bra jobb.

Självklart är syftet att hjälpa men tycker inte riktigt att det är sjukdomar utan mer olikheter personer emellan om du förstår vad jag menar?
Fast folk i allmänhet kanske inte uppfattar alla dessa som sjukdomar.

En diagnos måste inte vara en sjukdom. Sjukdom är ju ett gammalt begrepp, men som vi fortfarande använder. Idag har vi "syndrom" också.
Visst har vi olika personligheter, och vissa har svårigheter med sina personligheter som medför lidande, och då kan vi sätta diagnoser.

Låter som ett uttalande ifrån någon som är helt normal och inte förstår att vissa kan ha problem.

Att alla har olika personligheter är sant. Diagnoser handlar inte om att ha en anorlunda personlighet.

Sin personlighet kan man arbeta på och försöka förbättra, men ett medfött fel går inte att ändra på utan hjälp.

Jag t.ex har koncentrationssvårigheter, och det spelar ingen roll hur mycket jag kämpar för att bli av med dom, något är fel på mig och jag måste få reda på varför för att kunna fungera normalt. Jag drar nedan upp några exempel.

Jag har genom hela livet, så långt tillbaka mina minnen sträcker sig haft problem med detta.

Läser jag börjar jag fort känna en spänning i huvudet, blir förvirrad och börjar se suddigt och känner mig helt tom på energi i hjärnan. Får läsa om samma stycken flera gånger för att uppfatta vad jag läst och kontroll läsa även korta saker jag skriver som t.ex detta inlägg 5-10ggr bara för att få med mig vad jag själv skrivit.

Samma sak om jag lyssnar på musik eller konverserar.

Ser jag en film så har jag svårt att fokusera, jag kan komma på mig själv mitt i filmen att jag suttit 5min och tänkt på annat och missat delar av handlingen, även om det är en skitbra film som jag vill se.

Dåligt minne och det känns som jag lever i en dimma, ordet VA? är jag en flitig användare av för att jag inte uppfattar vad folk säger ofta när jag pratar med dom.

Jag tror jag spenderat ca 30+min på detta inlägg nu.


DETTA handlar inte om anorlunda personlighet, det handlar om en diagnos, vilken vet jag inte än för jag väntar på tid för utredning.

edit : Allt ovanstående kan nog dom flesta vara med om då och då. Men när man har levt med det konstant, varje dag sedan man föddes och inte är något som händer då och då så är det ett problem och handlar inte om annorlunda personlighet.

Det är urnifär som att säga till någon som födits utan ben, det är inget fel på dig , du är helt normal, du har bara annorlunda fysik.

Själv misstänker jag att jag är en härlig cocktail av borderline, asperger och ADD. Inte konstigt att mitt liv är ett helvete på alla plan. Men det behöver jag knappast en psykgubbe för att kunna lista ut...kan också tillägga att båda mina föräldrar fått värre diagnoser än så fastställda.

Ska själv göra en adhd undersökning eller vad det heter om någon vecka är dock övertygad om att jag inte har det efter som jag är världens lugnaste person samt att jag inte riktigt tror på det som sagt. Har även tagit concerta vid ett antal tillfällen och då blivit speedad i början men mest bara måt skit.

Värt att tillägga är att jag har koncentrationssvårigheter som svårt att känna empati det är väl att se andras personers känslor? Brukar har lite svårt med ansiktsutryck och sånt tror oftast folk menar vad de säger.

Sympati har jag nästan för gott om vilket gör mig deprimerad.

Borderline kan du arbeta med själv om jag förstått det hela rätt, det är inte något man föds med utan är en personlighets störning.

Att ditt liv är ett helvete på alla plan behövs ingen psykgubbe för att lista ut, men vill du veta mer exakt vad som är fel och att ditt liv ska bli bättre kan det däremot behövas en psykgubbe.

Har båda diagnosen paranoid schizofreni eller?

Nu vet jag inte varför du ska göra en undersökning, men om du känner själv att du inte har ADHD verkar det konstigt om du ska undersökas för det.

Du kan ha ADHD-PI/ADD, vilket är raka motsatsen till att ADHD och gör att du är "överlugn" istället för hyperaktiv.

Sympati har jag också för mycket av, jag blir galen på det och mina egna tankar, ibland känns det som att jag fan går och oroar mig och mår dåligt av andras lidande mer än dom själv gör. Jag överanalyserar allt osv, blir galen på mig själv ibland för att jag sitter i mina egna tankar och överanalyserar skitgrejer som har noll relevans.
Men jag verkar fan inte förstå mig på det sociala, har skitsvårt att connecta med folk, har svårt att få vänner och aldrig haft en flickvänn, lyckas fan aldrig få en tjej intresserad hur mycket jag än försöker eller inte försöker blir jag dissad. Gissar dock på att detta har mycket med koncentrationen att göra och jag pga den har omöjligt att bli allmänbildad och helt enkelt inte kan konversera för att jag knappt kan/vet något.

Jag har redan en psykgubbe men har är mest ute och svävar i det blå..

Min mor har antisocial personlighetsstörning OCH borederline..min far är en gråtmild heroinist som åker ut och in ur fängelset för misshandel. Har dock aldrig träffat miraklet.