Lever vi i en alltför kroppsfixerad kultur?

Ända sedan barnsben får man höra hur bra det är att röra på sig. Med det hela tiden i bakhuvudet verkar det som om många har en tanke om att träning och fysiskt aktivitet är lösningen på precis allt. Man kan ofta läsa artiklar i stil med "så kan du komma ur din livskris med hjälp av löpning" eller "Eva 27 byte sina antidepressiva medel emot en personlig tränare". Media är fullt av tips på fysisk träning som inte bara löser din övervikt eller dåliga kondition utan också gör dig allmänt till en bättre och ädlare människa.

Visst är det bra att röra sig men ofta får jag en känsla av många har en övertro i vår kultur på den fysiska aktiviteten som om det vore ett universalmedel emot precis allt. Jag menar, träning kan väl bara vara som allt annat ett komplement när det gäller att lösa det stora livspusslet? Riskerar inte denna övertro på fysisk aktivitet bara utmynna i en ren verklighetsflykt?

Vad tror ni? Lever vi i en alltför kroppsfixerad kultur där handlingen får det oförtjänt största livsutrymmet?

Jag har personligen gått in i "träningsväggen" två gånger i mitt liv. Anledningen var nog att jag satte för höga mål, men då man tränar känner man verkligen att självförtroendet växer, det är nog snarare så att man ändrar sin verklighet, än att fly från den, i alla fall för mig. Varför jag satte så höga mål beror nog en del på samhället ändå, man känner att man får mer respekt som vältränad på något sätt.

Men man kan få för mycket av det goda, och det är förvånansvärt vilka reaktioner man får då man råkar ut för det, det är i princip ingen som tror på att det man säger är sant. Det kan nog vara lite media som ligger bakom det, som höjer träning i alla dess former till en piedestal. Allting har en tendens att bli farligt i för höga doser, även om det är nyttigt i rimlig mängd, vilket man ofta glömmer om saker som allmänt är accepterade som "nyttiga".

Hur som helst är det ju inte grundlösa påståenden att säga att träning är nyttigt både för kropp och själ. Det får man ändå se som vetenskapligt bevisat. Risken med en fixering är att nybörjare kan gå ut stenhårt för att antingen lessna direkt eller fortsatta under en lång period och då kan det bli direkt farligt.

Jao, men jag tycker det är bra nog mycket värre med att det sätts ideal för hur en frisk kropp ska se ut som bara kan nås upp till genom operationer och anabola steroider än att det tränas på gym.

Hade vi inte varit utseendefixerade hade träning enbart haft positiv sida, men nu handlar det för många att se ut som skådespelare i filmer som bara kan se ut som de gör genom tillväxthormoner och implantat i kroppen så träning kan riskera att rinna ut i att förstöra kroppen mer än vad det förstärker.

Man får inte glömma att motion frigör välbehagsbringande signalsubstanser, är bra för den fysiska hälsan och därmed den psykiska. Motion är förmodligen världens nyttigaste drog.

Jag har själv varit övetränad vid ett tillfälle och dit vill jag verkligen inte igen. Känner igen det där att folk tyckte det var konstigt att man kunde bli nedtstämd och orkeslös av något så nyttigt som träning. Man talar sällan om träningens mörkare sidor och det tror jag kommer av övertron på den. Jag menar om något är så förbannat bra måste det också ha förmågan att sänka en totalt, men detta finns inte att det kan det i mångas värld.

Ofta misstänker jag dock att vi lever i en slags varken-eller- värld. Det vill säga vi är vare sig särskilt kroppsfixerad men inte heller särskilt själsligt fixerad. Det är varken bu eller bä med allting, allt ska göras i lagom dos. Det leder ju till att vi motsäger att spränga och flytta fram gränser. Besatthet behövs, men det förutsätts av alla att vi ska göra allt med en slags mellanmjölksmentalitet.

Dock kan jag ju tycka att sportsliga prestationer värdesäts mer än något annat. Att vara besatt idrottsman är ju mindre stigmatiserat än att vara en besatt "tänkare". En konstnärligt stor gärning exempelvis kantas ju snarare av hån och misstänksamhet ifrån folket. För att inte tala om vetenskapsmän som uträttar storverk, de lever i det tysta, i vart fall om man ser det utanför den akademiska världen.

Kanske är det lättare för gemenne man och ta på en sportslig prestation än en konstnärlig eller vetenskaplig, men behöver det vara så?

Detta har jag inte glömt och tråden är inte skapad för att glömma detta faktum. Jag tränar själv och ser nyttan av detta. Vad jag inte ser nytta av är fixeringen vid den och övertron i vår kultur.

När jag läser dagstidningar och livstilsmagasin får jag en känsla av att vi har glömt andra värden, att träning liksom har blivit en kvick fix på allting, inte bara att vi ska få superkroppar.

Vad fysiskt aktivitet kan göra med ens välbefinnande är kanske rent av marginellt. Om träning vet vi väldigt lite om fortfarande, och kanske just därför vi vågar sätta sådan övertro till den och skriva artiklar som handlar om hur man tar sig ur livskrisen med löpning.

Jag tror inte träning enbart hade varit positivt om vi hade tagit bort utseendefixeringen. Man kan missbruka träning ändå. En snygg kropp kanske rent av är lättare för många och fixa än mental hälsa via träning.

Dock håller jag med delvis att många, speciellt media, sätter likhetstecken mellan en snygg kropp och god hälsa, vilket är olyckligt.

Insåg strax efteråt att det jag skrev faktiskt inte har mycket med ämnet att göra. Ursäkta, läste och skrev för snabbt.

Jag håller med.
Vi är för kroppsfixerade. Om vi ägnar mycket tankearbete för kropp och motion, så blir det mindre tid för att utveckla intellektet.

Vi behöver säkert lite motion för hälsan, men kanske inte så mycket som vi tror.

Jag har inte hört att man måste idrotta för att bli gammal.
Kanske man inte behöver mer motion än 100-åringar haft.

Man kan göra vetenskapliga misstag. T.ex. bör man fråga sig om det är motionen som gör en frisk, eller är det de friska som motionerar mer än de sjuka.

Teoretiskt borde kroppsrörelse öka blodgenomströmning och fördela näringsämnen bättre, samt transportera bort en del avfallsprodukter. Men kanske räcker med lite rörelse, sedan kan vättska, vin, vitlök, fet fisk mm ha liknande effekter.


Hälsa är viktigt, men en enda faktor av nyttighet i stor mängnd hjälper inte och kan även vara farligt.
Egentligen bör man tänka: Tillräckligt och måttligt av alla nödvändiga faktorer för ett långt friskt liv.
(T.ex. Icke vitamin brist)
Jättedoser av en sorts vitamin är lika onödig som en jättedos av motion.
De som vill vinna idrottstävlingar måste förstås ta jättedoser av motion.

Lite annat som berör Kropps-fixering.

Lite filosofiskt kanske:
För mycket kroppsdykan kan motverka det intellektuella i samhället.
Vi proriterar det ena på bekostnad av det andra, då vi har ont om tid att fundera.
Det gäller nog även dåliga filmer, dåliga böcker, dator-spel mm.

Christer

Personligen tränar jag för att må bra, det är skönt att motionera, gymmar aldrig. Människor behöver röra på sig. Allt som heter skönhetsideal skiter jag i.
Men faktum är att tjockisen som ändå löper sådär fem kilometer tre gånger i veckan mår bättre än den smala datornörden vars motion består av att gå till det lokala pizza haket.

Du försöker alltså berätta för mig och oss andra att dessa människor du relaterar till som inte ens existerar och således inte har känsloliv, med alla spektra det nu innebär, att en av dem mår bättre än den andra. Nej du, det här är filosofiforum.

En som springer kan visst må sämre än en datornörd som inte rör en fena om man ser till hela livssituationen. Finns folk som springer fem kilometer tre gånger i veckan och mår skit och de som sitter framför en datorskärm hela dagarna och mår förträffligt. Livet är inte så enkelt vill jag mena som vi lätt gör det när vi relaterar till träning. Träning är inte automatiskt en indikator på att man mår bättre.

Medias fokus på hur man tappar fett och ''får den där perfekta kroppen'', ''bli rippad på 2 veckor'' och allt annat trams är rent skit.

Att träna är otroligt bra för en välbefinnande både fysiskt och psykiskt. Tränar du regelbundet och träningsformer såsom motionsträning ingår så behöver du inte bry dig om du käkar ''skräpmat''. Det är ännu ett fokus som media är helt löjliga med, det har blivit ett slags konsensus om att mat med mycket fett eller socker är ''onyttigt'', när så inte alls är fallet. Det är inte onyttigt att äta fett eller sockerrik mat om du tränar kontinuerligt. Givetvis är det inte bra att äta mycket av bara socker, utan du behöver annan mat också, men det är inte ''onyttigt med socker'' eller fett för den delen som alla verkar vara så överens om och säga hela tiden...

Att äta fet mat är också nödvändigt och bra för kroppen. Det gjordes en studie en gång där en massa skidåkare delades upp i 2 grupper där ena gruppen var tvungen att hålla sig till en strikt ''nyttig'' kost, dvs inte hamburgare på donkan eller pizza eller vad det nu kan vara. Den andra gruppen åt ''onyttig'' mat. Detta var skidåkare som tränade mycket. Resultatet efter några veckor, eller hur länge det nu var, var att det inte kunde mätas någon som helst skillnad på prestationen mellan grupperna.

Fet eller kolhydratsrikmat är aldrig onyttigt om du aktivt tränar regelbundet. Något som jag själv kan känna iaf är att jag under en period inte är sugen alls på en viss maträtt eller en viss dryck. Ex jag känner mig inte alls sugen på köttfärs eller fisk, men efter nån vecka så är jag enormt sugen och det är otroligt gott att äta just den maträtten. På samma sätt så är jag i princip aldrig sugen på chips eller dylikt, men sedan helt plötsligt är jag sugen på något chipsaktigt och efter jag ätit detta så känner jag inget sug längre på länge. Jag tror att kroppen vet vad den vill ha och behöver, dvs den kommer ihåg at chips är salt och så, kroppen har lite salt i sig och den behöver mer --> jag blir sugen på saltrik mat. Jag har inte druckit juice på 3 månader. För en vecka sedan blev jag jättesugen på juice när jag såg det i affären och det var gudomligt gott att dricka nu helt plötsligt...varför? Jag kände inte så nyss. Någon som har kunskap om hur väl kroppen fungerar på detta sätt?

För att sammanfatta för att gå frågeställningen i tråden tillmötes. Fixeringen på att ''skaffa den perfekta kroppen på en halvtimme'' eller dylikt(ja, jag överdrev) är trams, men däremot en kontinuerlig träning både motionsträning och styrketräning skulle man kunna säga är något av en universallösning, eller iaf ett plus för ens fysiska och psykiska välbefinnande och välmående jämfört med om man inte utövar fysisk aktivitet.