Evergrey

Den där låten sade mig ingenting. Fruktansvärt tråkig i mitt tycke.
Om det är sådär dom låter nuförtiden så var dom absolut bättre förut.

Evergrey-männen postade en video på FB och önskade alla en glad midsommar, och inte nog med det. Man gick ut och tackade för placeringarna som nya skivan "Theories Of Emptiness" fått:


Blir inget köp för mig men kan allt sträcka mig till att gratulera bandet till framgångarna.

Nu har Thomas Hederstierna Englund varit på tapeten i "Hemma hos Strage" - Sveriges mest hyllade musikpodcast?


Lyssna på iTunes eller på Spotify.

Alltså är den här jeppen Strage så himla duktig och insatt i musikscenen egentligen? Kolla första meningen vilken genren han beskriver Evergrey som...

EVERGREY - "Theories Of Emptiness" (2024)

Tracklist:
1. "Falling From The Sun"
2. "Misfortune"
3. "To Become Someone Else"
4. "Say"
5. "Ghost Of My Hero"
6. "We Are The North"
7. "One Heart"
8. "The Night Within"
9. "Cold Dreams"
10. "Our Way Through Silence"
11. "A Theory Of Emptiness"

Nu har albumet "Theories Of Emptiness" varit ute ett tag på marknaden och jag har lyssnat in mig någotsånär på detta. Och ska nu skriva av mig. Det här kommer säkert bli en av mindre noggranna recensionerna jag postar här men det kan jag personligen leva med, kan ni det? Vi kör.

Efter den förra, fiaskobetonade, skivan "A Heartless Portrait (The Orphean Testament)" från 2022 så är det fullt förståeligt att man inte har speciellt höga förväntningar på ett sånt här alster. Men det borde man ha. Det finns få band som har en sådan gedigen diskografi som just Evergrey så tidigare bragder borde ändå överskina den förra incidenten.

Dessbättre är det så att jag kan lämna ett något lugnande besked i denna fråga. Nu när materialet har sjunkit in så känns det som att man är på väg att bättra sig, låtmässigt. Hur som helst så finns det här 10 (eller 11, om vi ska räkna med outrot) melodifyllda visor i grå kulör att insupa, bearbeta och reflektera över.

Den första låten "Falling From The Sun" är standard-A4 och egentligen ingenting utöver det vanliga. I samma stil som "Forever Outsider" till exempel. Fungerar men sällar sig till kategorin över mindre imponerande öppningslåtar i deras katalog. Låten funkar, absolut. Den är bättre än bra mycket annat som finns i genren men någon framtida Evergrey-klassiker betraktar jag inte det hela som. Konkurrensen internt är på tok för tuff för det.

"Misfortune" är det mest kompakta numret, sett till struktur/längd, och öppningsriffet låter lite väl bekant. Vad ska jag säga? Låten tickar på i ett normalt tempo men den här typen av 'shouted vocals' tycker jag inte passar in riktigt i Evergreys musikaliska kontext. I alla fall inte denna gång och vid detta tillfälle. Refrängen känns nästan lite för stel. Så här första två låtarna bådar inte helt gott för plattans allmänna anseende.

"To Become Someone Else" visar dock att det finns anledning att tänka om - och inte döma ut det här albumet alltför lätt. Den är lite mer annorlunda i sin utformning än föregående. Har en början som är svårplacerad men det är tydligt att det finns potential och efter några vändor har låten blommat ut riktigt mycket. Tyngd och melodi samsas om uppmärksamheten. Väldigt bra låt helt enkelt.

Där de första två låtarna var lite blyga kvalitetsmässigt så är "Say" en helt annan femma. Här har vi ett krispigt riff att sätta tänderna i och ett bra sväng i kombination med minnesvärd vers och allsångsvänlig refräng. Verkligen ett nummer som jag vill höra Evergrey framföra live framöver!

Sedan har vi den doom metal-betonade låten "Ghost Of My Hero" som sticker ut (av just den anledningen). Det är känslomässiga verser som lämnar spår i medvetandet. Passar mig bra men lämpar sig säkert mindre klockrent i ett live-sammanhang, vad vet jag? Det finns en och annan Evergrey-låt i samma tempo som överträffar denna, exempelvis "In Remembrance" från 2006 års "Monday Morning Apocalypse" men det är egentligen en annan historia (som vi tar en annan gång). Även om detta band tillhör mina absoluta favoriter så har jag inte alltid tyckt att Thomas Englund varit så otroligt duktig på lyrik. Det här med att det ska rimma blir inte alltid lyckat, vilket framgår här. Men låten är suverän ändå.

Snacka om cheesy låttitel, "We Are The North"? försöker man överträffa Dark Funeral i löjlighet? Herregud, pinsamt värre. Musikaliskt är det något bättre än låttiteln men ändock: En av de mindre smickrande spåren här. Hade kunnat kvala in på föregående album utan minsta problem.

En låt som är rätt standard (med taktfasta riff) är "One Heart" men den innehåller trots allt melodiska leads och en allsångsrefräng där fansen fick möjlighet att göra sina röster hörda, så att säga. Lite av ett kommersiellt experiment, men det är ju inget som nödvändigtvis behöver vara fel. Någon favorit är det då inte.

"The Night Within" å andra sidan visar upp bandet från deras mer futuristiska sida och känns väldigt lättsam och melodisk. Ingenting som chockerar på något sätt. Här går det inte att hitta några överdrivet progressiva partier och inga riktigt tunga riff. Kvar blir ändå en kvalitativ och lyssningsvärd låt som jag ger en tumme upp till.

"Cold Dreams" är också en låt som sticker ut men inte av kvalitetsmässiga skäl, snarare för att den innehåller en illavarslande känsla. Här har vi kontrast mellan growlsång (där Jonas Renkse från Katatonia bjudits in) och mer lättsamma sångstämmor där Englunds dotter Salina får ta viss plats. Totalt sett en något spöklik och stäminingsfull låt som jag gillar. Någon form av hit-betonad låt är det dock inte frågan om.

Vet ni vad det bästa med låten "Cold Dreams" kan sägas vara? Jo, att den slutar och nästa låt tar vid. Som en blixt från klar himmel. När man känner för att ifrågasätta allt och alla så plötsligt dyker den upp. Den där låten som får allt att kännas så självklart, som att i stort sett alla pusselbitar är på plats. Jag pratar om "Our Way Through Silence" som tar hela lyssningsupplevelsen till nya nivåer. Wow. Superbt pianolir och väl avvägda gitarrer. Solot överträffar dessutom mycket. Verserna fullständigt får mig att smälta bort och befäster återigen min uppfattning om att Thomas Englund är en av världens bästa sångare - när han har låtmaterialet i ryggen (vilket uppenbarligen inte alltid är fallet).

Ett inslag av texten: (versdel)

"I know that I was often lost in myself
I guess that you were the same just somewhere else
I always thought we'd had the time that we lost come back
Convinced to the end we watched our sun set
I was calling you were leaving
I was stretching so far without you seeing me
I was drowning in a sea of pain
You were gazing at the sky for rain"

Jag kan inte säga exakt hur det går till men gång på gång så blir jag otroligt emotionellt påverkad av Evergreys tonkonst. Kan vara att man lyckas sätta fingret på exakt de känslor och upplevelser som jag själv känner eller har varit med om. I just det här fallet tomhet och längtan efter att vara någon annan. Hur som helst, låten i sig är en fjäder i hatten för bandet. Och min favorit på detta albumet.

"A Theory Of Emptiness" finns där och markerar skivans avslut. På några av bandets mer sentida album har man i slutet haft en låt som varit något lite mer storslaget, haft lite längre speltid och varit mer differentierad. Här har man istället valt att avsluta med ett spår som är ett drygt två minuter långt (kort?) stycke med 'spoken vocals'. Absolut att den känns artistisk och så där men ingenting som jag kommer återgå till (mer än någon enstaka gång). Nu är det sällan så att ett outro fyller någon beaktansvärd funktion, så är heller inte fallet här.

Tio riktiga låtar och det är fullt tillräckligt. Bandet får mycket sagt och det känns inte som att någon aspekt är frånvarande.

Det vi har att göra med är alltså ett album som innehåller standardiserade stunder men också moment som överträffar mycket. Produktionen är solid och framförandet bör man inte klaga på i onödan. Som vanligt blir det pluspoäng för att man tagit till vara på basen som instrument, och inte bara låtit den dundra på i bakgrunden med sina låga frekvenser. En och annan låt här borde förresten kunna kvalificera in sig på bandets live-setlist för ett antal år framöver.

Variation har aldrig varit något stort problem för bandet tidigare men däremot är det tråkigt att komma till insikt om att Evergreys formsvacka låtskrivarmässigt fortfarande är påtaglig, dock i klart mindre skala nu jämfört med det tidigare albumet "A Heartless Portrait (The Orphean Testament)". Men tack vare låtar som "Say", "Ghost Of My Hero" och fram för allt "Our Way Through Silence" så är jag beredd att se genom fingrarna, till viss del. Men drömmen om att Evergrey någon gång ska återgå till fornstora dagar (tänk på "Recreation Day") lever fortfarande vidare.

Evergrey lyckas alltså inte fullt ut imponera med denna skapelse (lika mycket som man har gjort tidigare med många releaser). Men den är ändå kompetent och kvalitativ i hög grad och kanske är den ett tecken på att bandet nu är på väg mot nya stordåd, vem vet?

Nu till en riktigt nördig fråga.

På det sjätte Evergrey-albumet "Monday Morning Apocalypse" (2006) finns en låt som heter "Lost". Jag har för mig att jag en gång i tiden hittade en release på nätet där en releasegrupp rippat promo-skivan och tagit med baksidan (inscannad) och där hette inte låten så, den hade titeln "Inside Out" (något som upprepas i refrängen också).

Min tanke var att deras skivbolag som på den tiden var InsideOut Music kanske tog till en invändning och Englund döpte om den till "Lost" istället (det ordet förekommer bara en gång i texten) lagom till att det färdiga albumets artwork sattes på pränt.

Någon med samma minnesbild som mig om detta? Finns det någon warez-kung här på forumet som kan hitta just den inscannade bilden?

Ingen som kunde hosta upp en inscannad bild av baksidan till promo-versionen av "Monday Morning Apocalypse"?

Jag fortsätter med en fråga till så får vi se om jag får napp på den istället.

På Evergreys album "Recreation Day" (2003) finns en låt som heter "As I Lie Here Bleeding". Texten till den handlar om en vän/kompis till Englund som försökte begå självmord, flera gånger.

Det visste jag om sen förut. Men nu i dagarna läste jag en gammal intervju och fick klart för mig att låten "Soaked" från albumet "Torn" (2008) tydligen handlar om en vän/kompis till Englund som faktiskt begick självmord.

Den självklara frågan är ju naturligtvis om låtarna handlar om en och samma person?

En man som gillar att hålla sig extra sysselsatt är Tom S. Englund. Han snackar i en videouppdatering på Facebook om att han just nu jobbar på:

• Nästa album med Evergrey.
• Nästa album med Silent Skies.
• Nästa album (två st till och med) med Dovorian.

Plus att det har påbörjats planer på nästa Redemption-album också. Men det är längre bort än alla andra.

Nu ska jag infoga en kommentar här jag hittade på YT:


Ligger det någonting i detta? Vi har ju deras album "The Inner Circle" som handlar just om hur det är att vara en del av en sekt.

Hur mycket ett band som Evergrey säljer i fysiska ex är väl inte helt enkelt att veta. Hittade dock en intervju från 2011 - metalcentral.net - där en siffra sipprade fram: 20 000 ex. (antal förbokade exemplar).

Fick faktiskt tag på en Promo- utgåva av Monday Morning Apocalypse.
Tysy utgåva från Inside Out Music
https://www.discogs.com/release/3641...ing-Apocalypse

Hoppas det går bra med att den är inscannad i 1200 DPI
https://www.filemail.com/d/bzoyrkgzdiewpjx

Bra där. Laddade hem omslaget när länken funkade men inget där om att låten "Lost" skulle ha haft en annan titel på promo-versionen.

Jag kanske har drömt detta?

Evergrey har för övrigt postat på Facebook att album nr. 15 är under inspelning. När det är tänkt att släppas är oklart.

Det har nu postats att 12 st låtar är färdiga till nya albumet. Om alla kommer med på slutversionen eller om någon slippas återstår att se, flaggade Englund för.