Jag minns inte riktigt hur länge jag har varit vaken som längst. Det var runt 3 dygn i alla fall. Anledningen till att jag inte minns beror inte enbart på dåligt minne utan de dagarna mixades som ihop, hade ingen koll på vilken dag som var vilken... typ.
Det var i alla fall i en opioidabstinens. Jag är INTE van vid att vara vaken så länge så redan på typ dygn 2 började det bli riktigt jobbigt. Kunde t. ex. inte prata

Nu hade jag ju abstinens också så jag var risig, och jag hade dessutom knölat i mig en massa diverse piller för att få sova... men det funkade ju inte.
När jag försökte prata så fick jag bara ur mig de första orden i en mening, sedan låste sig käkarna. Det var inte som riktigt stammande utan jag var bara oförmögen att röra käkarna. Eller inte bara det, allt låste sig liksom. För att kunna säga klart meningen blev jag tvungen att slappna av, andas lugnt... sen kunde jag försöka klämma ur några ord till. Riktigt jävla obehagligt var det!
De första dygnen var jag hemma hos en kompis som alltid har ett jävla spring hos sig, dygnet runt. En massa tjackisar som springer ut och in. Vet inte hur många människor som flöt förbi mig medan jag låg på soffan. Vissa stannade kvar länge, andra försvann fort och en del kom tillbaks flera gånger. När jag väl kom hem igen, och skulle försöka sova, så kunde jag inte koppla ned alls. Jag låg och blundade framför tv:n medan jag ofrivilligt låg och återupplevde de där dygnen fulla av spring. Det bara snurrade i skallen, om och om igen gick jag igenom konversationer jag hört och ibland hittade jag på som fortsättningar på dem. Tillslut kändes det som om jag höll på att bli galen... kändes precis så där som det kan vara i skräckisar/spökfilmer, där någon inte längre vet vad som är riktigt. De håller för öronen för att döva alla röster de hör, medan de skriker i förtvivlan. Så kändes det! Jag kunde inte stänga av hjärnan.
När jag väl lyckades somna så sov jag inte länge och efter det hade jag ingen aning om vad som hade hänt på riktigt och vad som var drömmar/tankar.
Sedan så har jag tjackisvänner som kan bete sig riktigt skumt efter några dygn av vakenhet. De får ofta bara lite mikrosömn här och där. Direkt efter ett sånt där mikrosömntillfälle (som kan ske när de faktiskt står på benen) kan det vara svårt att försöka ha ett samtal med dem. Plötsligt kan de säga:
- När sa han det?
- Va? Vem sa vadå?
- Advokaten. Var ju inte igår utan måste ju ha varit längre sen?
- Ehhh? Vilken advokat? Vad pratar du om?
- Men han som bor mittemot dig? (Tjackisen pekar på granndörren, där det inte bor någon advokat).
- Det bor ju ingen advokat där.
- Advokat? Har du en advokat?
- Men det var ju du som pratade om nån advokat...
Tjackisen tittar konstigt på en... börjar pyssla med något och är sen som vanligt, en stund iaf. Plötsligt står tjackisen stilla i några sekunder, som fryst, och så kommer det:
- Den där björnen igår alltså... fan vad sjukt det var, eller hur?
- Vilken björn?