Henrik Johansson är unik. Ingen annan svensk författare har hans mod. Det krävs nämligen mod för att skriva om det han skriver. Med iskall briljans avhandlar han tabubelagda ämnen som invandrare och mångkultur. Och att Bibliotekstjänst uppmärksammade "Vattnet under broarnas" förtjänster var oväntat, men konstnärligt sett fullt motiverat.
Boken utkom hösten 2010. Bland annat så här skrev bloggen Oskorei då det begav sig:
http://oskorei.motpol.nu/?p=3559
Citat:
Johansson [skildrar] verkligheter de flesta av hans kollegor undviker, verkligheter som stämplats som politiskt inkorrekta men som just därför borde intressera varje seriös samtidsbetraktare.
Med den nya novellsamlingen visar Henrik också sin bredd som berättare, och att han fortsatt utvecklats som författare. Den som uppskattade debutromanen Sista steget kommer känna igen sig i noveller som Smittan, Vad folk egentligen menar, och Livstids fängelse. Samtidigt är de mer mångdimensionella än Sista steget, och innehåller ofta inslag av den mörka humor och de plötsliga vändningar i handlingen som är Henriks signum. Med Vattnet under broarna visar Henrik att han även behärskar den närmast lovecraftianska genren, och utan problem skulle kunna skriva en genuint obehaglig skräckroman. Objudna gäster är skriven i den nordiska sagotraditionen, och även om paralleller finns till dagens verklighet är det också en njutbar liten saga om troll och magi. Två helt vanliga och normala människor är mer tydligt samhällskritisk, medan Pilotens sista uppdrag för tankarna till genrer som alternativ historia och gestalter som Harry Turtledove.
Som helhet är det alltså en imponerande samling noveller, som kommer uppskattas både av den som känner Henriks berättarkonst sedan tidigare och den för vilken han är en ny bekantskap. Han levererar i de flesta novellerna en nattsvart kritik av det politiskt korrekta samhället, men det är samtidigt verklig skönlitteratur, inte den rena propaganda man kanske kan frukta.
Disclaimer: jag stödjer inte allt Henrik Johansson påstår. Men man måste ju säga att det har ett stort värde med en skrivkunnig människa som gav sig in i förbjudna miljöer, och gjorde novellkonst av dem, medan alla andra teg.
"Vattnet under broarna" kommer att växa med tiden, var så säkra. Den har stort symboliskt värde -- som dissidentlitteratur, samizdat, kalla det vad ni vill. Men den är mer än så för den är vass. Den gestaltar ett samhälle vi alla känner till men som alla övriga författare tiger om.
Sverige av idag är ett samhälle präglat av rädsla. Det visar sig även i litteraturen. Rädda kritiker skriver rädda folk på näsan vad som får och inte får sägas. Och författarna noterar tyst det hela. Författarna är rädda. Alla, utom en sådan som Henrik Johansson.
Mångkulturen och dess tabun bjuder på en rik flora av novell- och romanuppslag. Och nu, när PK-diktaturen håller på att släppa, tycker jag fler författare borde skriva texter på detta tema. För ni är väl inte rädda?
Kan hålla med om att texterna har sina svaga sidor, men att de skulle vara någonting kung Bajs-Midas rört vid - så långt är jag inte med!