Det är verkligen synd att Henrik Johansson varken är aktiv på internet (som på sidan motpol där han bloggade tidigare), eller via andra sociala evenemang på och utanför nätet längre. Jag hoppas verkligen att han hittar tillbaka till aktivismen, och börjar skriva igen inom en snar framtid. Jag har ägt hans senaste verk
Vattnet under broarna i två år nu och läst igenom den tre gånger, den är riktigt bra. Själva konceptet med att ha flera kortare noveller istället för enbart en lång historia tycker jag verkligen gynnar boken på det sättet att historierna hela tiden håller ett tämligen högt tempo (rent handlingsmässigt), och tenderar aldrig att bli repetitiva. Det känns hela tiden som om varje enskild historia är bearbetad, och uppbyggd på det viset att det inte finns något utrymme för tråkiga utfyllnadskapitel som allt som oftast finns i fiktiva berättelser. Nivån på varje enskild berättelse håller därför enligt mig en väldigt hög standard när det kommer till att fängsla läsaren, det är kvalité över kvantitet, istället för att spinna vidare och försöka dra ut på en berättelse väljer Johansson att avsluta den när den känns färdig, även om den är mycket kortare än den tidigare och garanterat skulle gå att förlänga om han ville.
Språket och flytet i boken är någonting som jag direkt tänkte på när jag läste den. Språket är simpelt, men väl valt och passar bra i transitionen mellan inre monologer och dialog. Jag fann det också intressant att, narratologiskt så skiftar berättelserna mellan förstapersonsperspektiv- (jag-form) & beskrivande, nästan ett allvetande tredjepersonsperspektiv. Beskrivningen av personer och platser gillar jag, och direkt så formar jag mina egna tankar om personerna utefter Johanssons porträtteringar, mycket tack vare detaljrikedomen. Nästan varje huvudperson i varje novell röker, men alla gör det ändå på sitt individuella vis, och i olika sammanhang som definierar dem som karaktärer. Henrik Johansson har själv kommenterat att han gärna skulle vilja göra spelfilmer om han hade fått möjligheten, och jag tycker det märks på novellen att varje berättelse enkelt skulle passa som kortfilm eller en längre sådan. Jag får intrycket att det nästan är ett sofistikerat filmmanus jag läser, och min första tanke efter att ha läst
Vattnet under broarna var: detta skulle kunna bli några riktigt bra filmer.
När det kommer till handlingen och berättelsernas händelseförlopp, så läser jag med glädje en fiktiv men ändå helt realistisk bild av Sverige, utan skygglappar. Skygglappar som man i dagens samhälle annars per automatik måste uthärda om man vill läsa slumpmässig deckare utspelad i samtiden. Egentligen tycker jag inte att den invandringskritiska aspekten hade behövt vara med i varje historia, men att den finns med gör ändå verket unikt, därför att ingen etablerad författare hade vågat, eller haft den framsynta kapaciteten att så precisionsorienterat kunna rika kritik emot den förda svenska politiken. Och kritik är någonting som definierar boken. Kritik mot politiker, kritik mot privatpersoner med oliktänkande åsiktsfobi, kritik mot samhällets toppskikt som skapat en veritabel mardröm av ett av världens, objektivt sett främsta länder alla kategorier.
Min favorithistoria är den tredje i boken kallad "
Vad folk egentligen menar". Det är den enda kortnovellen som har en overklig aspekt till sig, nämligen ett paranormalt fenomen, där huvudpersonen råkar ut för ett huvudtrauma och därefter kan läsa eller höra folks tankar. Det är egentligen ointressant i sammanhanget, men just den övernaturliga devisen är någonting som lyfter berättelsen, och skapar helt nya regler. Berättelsen centrerar sig annars inte alls kring den övernaturliga förmågan, utan handlar helt och hållet om stringent samhällskritik. Övervakningssamhället och svenskarnas totala underkastelse inför (maskerad) totalitär-politisk vilja är det centrala. I storyn spränger en socialdemokratisk regering byggnader i Stockholm för att sedermera presentera lösningar på hur man skall stoppa terrorismen (som man själva ligger bakom). Lösningarna är ett antal repressiva åtgärder riktade mot yttrandefriheten, och integritet (som kränks med nya övervakningslagar). "
Vad folk egentligen menar", är min absoluta favoritnovell i boken, då den kombinerar extremt aktuell samhällskritik (exempelvis att "icke-demokratiska" organisationer förbjuds & att stater utnyttjar händelser, vare sig de implicit ligger bakom dem eller inte, för att successivt införa mer auktoritär-totalitära styren i länderna), samt en mycket emotionell beskrivning av hur en person som vet mycket mer om verkligheten och vad som egentligen sker i samhället, än personerna nära honom, vilket leder till en känslofylld konflikt då de närstående vägrar att öppna ögonen och blicka bortom vad de tror är sanningen.
Av de andra historierna så håller "
Ett samtal med psykologen +
Polisrapport 355", "
Smittan", "
Hennes namn var inte Anne Frank", "
Livstids fängelse" & "
Två helt vanliga och normala människor." mycket hög klass. Speciellt den sistnämnda, där Henrik Johansson verkligen lyckas sätta tonen på vår tid. Där en helt vanlig lågutbildad svensk, får sitt liv förstört av myndigheterna, när han inte tillhör någon specifik samhällsgrupp som den socialistiska staten har som uppgift att hjälpa. Diskbänksrealismen i just "
Två helt vanliga och normala människor" är häpnadsväckande atmosfärisk. Exakt den problematiken som historian målar upp är en del av den pågående tysta tragedin i Sverige, där vanliga människor hamnar snett i systemet, och pga att de
inte har något missbruk, varit lagförda, kan språket, äger en bil – helt enkelt inte prioriteras när det väl går dåligt för dem, då är man ute i kylan – och det beskriver Johansson skickligt.
I övrigt håller jag med Nikanor Teratologens recension av boken som finns att läsa i Tidningen Kulturen:
http://tidningenkulturen.se/artiklar/litteratur/litteraturkritik/8161-litteratur-henrik-johansson-vattnet-under-broarna
