Citat:
Ursprungligen postat av BaalZeBub
Hm. Ursäkta. Du brukar vara väldigt träffsäker, men här tycker jag att du har ungefär noll koll. Det är först från mitten av 90-talet och framåt som den moderna tokfeminismen gått sitt segertåg. Så nyss som förra året plockade moderaterna militant in könsmaktsordningen i valkampanjen. Det är också först från denna tid som post-strukturalismen och konstruktivismen tog över på universiteten, och vi fick genusvansinnet där till och med avhandlingar i kemi måste beakta genusaspekterna för att godkännas. Vi lever fortfarande i detta vansinne i kombination med den groteska pk-ism du känner så väl till, med fenomen som DO som blivit galnare och galnare... visst måste det vända förr eller senare, men än har det inte hänt.
80-talets pk-ism var av en hel annan, mer gedigen och mindre...weird kaliber, långt före överlevarna, satanismrättegångarna, kvinnojourerna, demoniseringen av mannen och Eva Lundgren.
Jag är benägen att hålla med. Med risk för att gå helt OT så tror jag inte att #prataomdet:s ideologiska ramverk kunde ha uppstått i den form vi ser nu utan de händelser och ideologiska kantringar som vi såg under 90-talet. Jag var själv på heltid involverad i den svenska kvinnorörelsen mellan åren 1990-1997 och såg det rätt mycket inifrån. Här är några punkter som jag personligen ser som viktiga för att sprida ljus över det som händer nu:
1991 skrev Susan Faludi sin bestseller
Backlash, den kom på svenska -92 tror jag, och blev inspirerande för Kvinnotribunalen som hölls i Stockholm -93. Anförandena som hölls där gavs ut i boken
Backlash i Sverige? som kom ut samma år. Fallet med "Södertäljeflickan" ägde rum -92. Samma år kom Eva Lundgrens bok
I Herrens vold ut på svenska. Även ROKS-konferenserna nedan gav upphov till dokumentation i bokform.
Nånstans runt åren -92-96 höll ROKS tre internationella konferenser där talare från USA, Storbritannien och Australien medverkade. (Jag hittar inte data här och säkert var det fler konferenser än tre, men jag själv var med om tre stycken.) Det var många frågor som togs upp där, saker som kom fram, och som kom att påverka den svenska kvinnorörelsens ideologiska riktningar, bland annat ritualiserade övergrepp, den amerikanska neo-antipsykiatriska rörelsen med radikalfeministisk grund, pornografi som kvinnoförtryck, osv.
Bland andra hörde jag Diana Russell tala flera gånger, det var hon som publicerade sina forskningsresultat i
The Secret Trauma 1986 där hon hävdar att så många som var fjärde kvinna nån gång utsatts för sexuella övergrepp, en siffra som fortfarande är föremål för häftiga diskussioner där Russell anklagas för vinklad forskning med radikalfeministisk grund.
Under 80-talet var jag själv inte särskilt involverad i nån feministisk rörelse utan höll mera på med hbt-frågor och aktivism, men jag har ändå fått uppfattningen att den svenska kvinnorörelsen under den här tiden var mest präglad av en mer sansad, traditionell feminism. Utvecklingen som kom sen skulle jag vilja hävda kom hit utifrån, framförallt från England och USA.
Edit: Och Norge förstås, genom Eva Lundgren.
