Citat:
Ursprungligen postat av IshethZenunim
Exakt, jag håller med till till hundra procent. Men - jag känner ingen samhörighet med en person bara för att han ser ut som jag. Känner du större samhörighet med Anders Eklund (han som våldtog och mördade Engla, du vet) eller Barack Obama, till exempel?
Återigen håller jag med dig, men vilka som är mitt "folk" bestäms inte av hudfärg, utan av vilka värderingar de har. Jag har mer gemensamt med en svart högeranarkist än jag har med en vit vänsterpartist, till exempel.
Du förutsätter att man måste känna gemenskap med svenskar för att man bor i Sverige. Jag kan inte tala för någon annan än mig själv, men jag gör inte det. Jag skulle heller inte känna gemenskap med britter om jag bodde i England, fransmän om jag bodde i Frankrike, turkar om jag bodde i Turkiet eller japaner om jag bodde i Japan. Och självklart inte somalier om jag bodde i Somalia heller. Men jag känner mig precis lika utanför samhället i Sverige som jag skulle göra i Somalia. Jag har helt enkelt inget gemensamt med de flesta svenskar - och med "de flesta" menar jag inte sex av tio, utan snarare niotusenniohundranittionio av tiotusen.
Även om det var ett extremt exempel, så, ja, om jag inte visste vilka de personerna var så skulle jag iallfall vid första anblick känna mer samhörighet med Anders Eklund än Barack Obama. Iallafall innan jag lärt känna personerna. Men du måste också sätta saker i lite perspektiv. Jag menar inte att jag aldrig att jag inte skulle kunna vara vän med någon neger tex, för jag har en vän som är neger. Utan grejen med det hela är folkgrupp vs folkgrupp.
Jag skulle alltid känna
mer samhörighet med en svensk än någon från något främmande folkslag. Det är lite svårt att sätta ord på exakt vad och varför, men man känner iaf någon gemenskap, ofta delar man traditioner, kultur, värderingar o sånt, man delar ursprung, man har ett gemensamt kulturarv. Det är enklare med ett exempel, för att förstå känslan:
Vi säger att jag flyttar till Somalien. En absolut majoritet av medborgarna är kolsvarta till utseendet och ser annorlunda ut än mig, de har helt annorlunda traditioner, deras kultur och kulturyttringar är helt olik min, deras värderingar är nog annorlunda, de har en gemensam uppväxt i detta land, de har upplevt och erfarit landets historia, fått berättat landets historia av sina föräldrar säkert, tagit del av de politiska klimatet, lärt sig alla oskrivna regler och koder på hur man beter sig där, har ett gemensamt modersmål de växt upp med osv.
Att ha växt upp i samma land, växt upp med samma traditioner, kulturen och kulturyttringarna, se väldigt lika ut, en känsla av att man kommer från samma kulturarv, är av samma folk, har samma arv osv, hela min identitet är förknippad med Sverige som land som jag växt upp i, ingenstans i världen kan denna känsla av tillhörighet och hemmakänsla finnas på samma sätt.
Sen när jag sade att man måste sätta saker i perspektiv så menar jag att om vi tar en grupp svenskar som har borgerliga eller nationalistiska åsikter så skulle jag känna mer samhörighet med dem än med socialister och dylikt. Men denna samhörighet ligger inte riktigt i samma kategori som den med sitt eget folk.
Svårt att beskriva exakt som sagt, men, om majoriteten av folket i min omgivning skulle vara negrar exempelvis, och jag skulle komma överens med flera av dem och bli vän med dem, så skulle jag ändå inte känna mig lika hemma, som om de var svenskar. Inte för att jag har något emot dem per se, utan man skulle kunna säga att man indentifierar sig inte med dem på samma sätt, min identitet ligger hos svenskar och i Sverige med allt vad det innebär och dess historia, jag identifierar mig mer med svenskar helt enkelt.