Den sanna glädjen

de e lugnt..


jo

Najs inlägg.


Jag tror både och. Denna strävan tror jag är destruktiv eftersom den förutsätter att nuet inte är bra nog. Sedan tror jag att många konstaterat att livet inte är bra nog som det är av olika anledningar, och lever självmant i denna strävan för att på så sätt undvika denna anledning som gör att man inte nöjer sig med nuet som det är. Visst är det självföräderi, men den ger människor en anledning att leva iaf.

älska dig själv, och älska andra, så blir du älskad förr eller senare

Det var riktigt bra sagt!

Jag anser att förmågan att skapa sig inre bilder, visualisera ett ideal och en framtid, är en mycket viktig egenskap som skiljer människan från övriga djur. Arbetet att nå dit, det är den mening man skapar med livet. Inga teorier byggs av människor som "lever i nuet". Att använda sin hjärna är en unik njutning för oss som art.

Är det ett självändamål att skapa teorier och utgår du ifrån att meningen med livet är att i nån form av kollektiv samexistens hjälpa mänskligheten genom att skaffa sig ett bra jobb och göra nytta i samhället?

Men det är precis det du skriver som visar hur sårbar en människan är. Ponera själv att du strävar efter något, verkligen kämpar och ger ditt allt för att du minsann vill bli just det där, men misslyckas efter ett halvt liv av strävan. Vad ser du då tillbaka på när du sitter hemma framför tv:n och utvärderar livet? Alla stunder av lycka? Nej, snarare alla uppoffringar och all den tid du lagt ned på något som aldrig blev av. Ditt liv blir då de facto ett enda stort misslyckande, och arbetet för att nå dit, det som du säger är meningen med livet, blir plötsligt helt meningslöst. Ditt liv hade ingen mening eftersom du inte lyckades. Inte undra på att självmord är ett av våra stora folkhälsoproblem idag.

Nej, förhoppningsvis tycker jag att "det var vägen som var resan värd".

Det lär vara så (myt eller sanning?) att de som under svåra förhållanden kan vidmakthålla en inre bild av en tillvaro att se fram emot, det är också de som klarar de svåra förhållandena bäst. Det är därför jag tror att det är en djupt mänsklig egenskap att inte leva i nuet. Vi behöver något mer. Kalla det ande. Vision. Teoribygge. Nånting vadsomhelst, som tar vår hjärna i bruk till annat än att bara stimuli/respons som övriga djur.

Jag älskar mig själv. Jag ger enormt mycket kärlek till andra i min omgivning, även folk som jag inte ens känner. Det är en stor del av min livsfilosofi.
Det jag menar är nog mer att jag vill ha ett förhållande/Kärlek.
Ha någon att hålla om, om nätterna.

Jag känner mig redan älskad av mina vänner och familj.
Känner att jag behöver en annorlunda kärlek. Mer intensiv och eldig. Mer åt åtrå hållet.

som mig då, men jag vet att jag förr eller senare kommer ha det, bara jag tar tillvara på de chanser jag får. det är mycket jobbigt att vänta, tills dess är det nog bäst att inte tänka för mycket på det, man blir kärlekskrank och nästan sjuk av längtan.

Den sanna glädjen ligger i betraktarens ögon där dess bejakelse befrämjar dess brunstiga läte. Ytlig prakt i ett hav av sand förmedlar dess innersta begär. Som att en åsna sittandes på en elefant skulle kunna förmedla djävulens dåvarande budskap. Numera ligger djävulens högra hand och lurar bakom dynghögen som glatt förser oss individualister med dess odör. I en salig stämma där änglarna försätts i trans, vanhedras dess skuggbild. I luften nalkas det frihet, och på måndag kommer storken. I ett kaotiskt tillstånd frigör sig denne arma själ från dess tyrann. I ett sista desperat försök att begå kollektivt självmord våndas dess inre lustar, tills hysterin lagt sig. När snön tynat bort kastas alla blickar på den smutsiga fläck som avbildat den känsla som du kände innan du övergav nektarns heliga safter.

Glädjen som VI människor en gång upplevde, då det begav sig, lär nog förbli en ynklig liten vision, som med tiden sakta tynar bort.
+o(

öh, va?

VI ÄR ALLA GUDS KNULLKOMPISAR, AMEN!

Likblek från topp till tå sitter jag här på asfalten och slickar arsle. Min tunga fastnar i det dunkla avfallet, där skiten smeker mina sinnen och förser min arma kropp med näring. En martyr i en clowndräkt kliver fram till mig med sitt glada skratt. Förbigången, precis som att tiden hade stannat av. Måste bli av med det horribla skrattet. Ty änglarna dem skratta när jag, ”Ingenting” tar av mig mina byxor. ”Låt dem skratta, jag skall allt visa dem” – fram med köttyxan! I en skänk från ovan bliver mina krafter mer påtagliga. Jag, ”ingenting” ringar upp skrattets mur. Förtegen som en försluten bok men ändock vaken skall jag, ”ingenting” gå upp i rök. Men först skall skrattet tystna. Först det, sen skall jag, ”ingenting” för all framtid gå förlorad in i evigheten. All existens upphör då man ser blodet från det blottade avhuggna huvudet. I en smekning forsar blodet ner för asfalten då den vidrör vid ens fötter. En konstig känsla biter sig fast på mitt ansikte. Den säger: ”ty min äro vacker, ty min äro glad”. Jag, ”ingenting” skall nu dräpa dig du arma martyr. Ditt skratt har gjort ett avtryck i mitt inre.