Den sanna glädjen

Här sitter vid våra datorer och lägger ned mer tid än vi egentligen har på att kommunicera med andra vi aldrig någonsin träffat. Finns det något mer produktivt att göra med tiden?

Den absoluta majoriteten av oss kommer att flytta minst tre gånger, ha fem olika jobb innan vi skaffar det slutgiltiga nio-fem-jobbet där vi kommer att spendera en tredjedel (~32%) av vår vakna tid i vuxen ålder fram till pensionen, men på vägen hinner vi gifta oss och skaffa oss ett eller två barn.

Ändå sitter vi och småskrockar åt reklamfilmer på teve som porträtterar den vita, heterosexuella mannen med två barn, villa och Volvo, som premiepensionssparar hos Folksams Livs. De flesta av oss lever i tron om att vi aldrig kommer att bli sådana eftersom vi, till skillnad från de flesta andra, är unika.

Vi väntar på något som aldrig kommer att inträffa. Som om livet skulle bli som på film. Ett par snabba klipp som på några minuter sammanfattar en femårsperiod där vi förtjänar en förmögenhet och sedan bosätter oss i ett land kring Medelhavet där vi sitter vid poolkanten och dricker drinkar i sombrero.

Vi tänker att något kommer att hända - men det är längre fram i tiden. Man befinner sig i vardagens dvala där alla lever för imorgon och ingen för idag. Överallt träffar vi folk som berättar vad de skulle vilja göra sen. När de på något sätt växt upp och blivit stora, läst till sig hyllmeter av samlat vetande och kommit till nya instinkter. Men är det verkligen någon som lever här och nu?

När vi väl når framtiden spelar inte nuet någon roll. Det gäller alla, även de som verkligen lyckas och blir rika och berömda. Strävan efter mer lämnar aldrig det mänskliga medvetandet. Det verkar utgöra själva grunden i människans existens; Att alltid önska mer än vad man har. ”Just nu är inte allt riktigt perfekt, men om några år kommer det att vara löst och då ska jag börja leva på riktigt.”

Men det vi inte ser är att framtiden är nu. De små problemen behöver inte lösas idag, för när du löst dem finns det lika många nya som tillkommit. Livet kommer aldrig att bli bättre än vad det är just denna vecka, just denna dag och just i denna stund. Det är trots allt nu du lever, och den tiden du lägger ned på att läsa detta hade du istället kunna använda för att göra något du verkligen vill, eller finna inom dig vad det är du vill.

Men att fly, försöka känna sig tillfredsställd med det lilla man har, är dödfött. Oavsett var du flyr följer alltid du själv med, och det är just henne du vill fly ifrån. Det är då ångesten kommer. Antingen beror det på att man inte varit ute och sett världen, för att man inte skaffat kapital inför framtiden eller för att man inte har en respektive. De bästa stunderna i livet tycks vara de då man inte längre behöver springa. Vilket osökt leder oss in på nästa del:

Vad minns vi egentligen som våra bästa stunder i livet? När försvinner alla problem från nuet och det enda som cirkulerar i sinnet är lycka? Det kan vara i samband med att du träffade den där snygga killen/tjejen som du aldrig trodde att du kunde belägra, men plötsligt ligger han/hon i din säng. Kanske var det då du kände dig accepterad av ett slutet sällskap där inte vem som helst fick vara med, då du fick känna dig som mer värd i förhållande till andra.

Som starkast blir dessa känslor i kombination med alkohol eller andra droger, och när vi sedan tänker tillbaka på situationen kan vi fortfarande få en uns av den känslan vi upplevde då. Annan lycka, som då du fick reda på att du klarade det där svåra provet, håller inte lika länge men kan i minnet kännas lika betydande. För i stunden hade du kontroll över din glädje.

Livet har mycket mer att erbjuda. Sådant man aldrig kommer i kontakt med om man sitter vid ett skrivbord. Sådant som är större än siffror och kalkyler på papper, framgång och berömmelse, mer än allt. Är det inte frihet? Frihet att kunna göra vad man vill. Att inte vara bunden av något eller någon. Att inte stå under ett system, vare sig det gäller schemalagd arbetstid, sociala konstruktioner eller andra yttre påverkningar. Är inte den sanna glädjen den vi upplever som starkast för stunden och är det inte just den glädjen vi bör leva för, vilket i sin tur ger en mening med livet. För att tävla om vem som rest mest, eller tjänar mest, gör dig bara lite gladare då du sitter på krogen och lapar efter självbekräftelse.

sant

Livet är den sanna glädjen det vet man om det en gång försökt kasta av en.

Enjoy every sandwish!
-Warren Zevon

"För jag lever varken i det förflutna eller i framtiden. För mig existerar
bara nuet, det är det enda som intresserar mig. Om du lyckas leva
kvar i nuet blir du en lycklig man"

Det ligger mycket sanning i det...

Själv tror jag på den eviga kärleken.. Det är kanske därför jag mår så dåligt.

...och i mångt och mycket upptas våra tankar om varför vi gjorde si eller så igår... trots opåverkbarheten. Därutöver en oro för morgondagen, oftast helt obefogad och destruktiv till sin karaktär.

Att leva i nuet är en stor konst...

jag kan hålla med om vissa saker, men livet ÄR inte att enbart hänge sig sitt "kall" eller något annat "meningsfullt" det blir så otroligt pretensiöst i längden. vi är inte ämnade att vara helt fria, vår natur säger oss att det finns regler att inrätta oss efter, opch ärligt talat, är det inte rätt skönt?

att leva i nuet är tidernas största lögn, poetiskt förvisso, men så långt ifrån verkligheten man kan komma. vi lever till stor del på drömmar och planer, och förverkligandet av dem ger oss mening. utan dem vore tillvaron olidlig och kontorsjobbet likaså, om alla skulle leva i nuet skulle vi förmodligen svälta ihjäl inom en ganska kort tid..

vår tid här på forumet fyller en funktion, det är ett sätt att kombinera avkoppling efter en arbetsdag och få ut nån slags vettigt meningsutbyte, eller inte ens det ibland, då det är skönt att bara tramsa runt

Jag har velat stoppa min inre dialog. Försökte meditera.. gick inte. Sen hittade jag en metod för att bli "tom i huvudet" på tankar, och det blev fotografering. Då existerar inte dåtid eller framtid. Endast det jag ser genom linsen. Tar med mig smörgåsar, kaffe och är ute ett par timmar. Den här vanan, har gjort att jag lever i en omedelbar framtid dvs. 1 - 2 dgr framåt. Saker och ting som ska göras, människor som kommer på besök,.om 14 dgr.. noterar jag i almanackan sen glömmer jag bort det. "de små problemen" skulle annars äta upp fingrarna på en. Den tiden jag tar mig nu, att läsa ditt inlägg och att svara på det, är något jag verkligen vill. Får bekräftelse på att det jag gör är "rätt".

Att leva i nuet...... går inte. För då skulle du alltid leva i ett nu...nu...nu... och då skulle inget bli gjort. Men däremot .. lite längre i framtiden, inom ett rimligt nu, där man personligen kan hantera ett sådant tillstånd.

26 ggr...

Mycket är sant.. allt för få, eller åtminstone jag, lever inte idag. Skjuter på mycket och tänker att just 'det' och 'det där' ska jag göra någon annan gång.. Alltför många sådana gånger har gått förlorade och nu ångrar jag det, men sånt är väl livet.

För att nå den 'frihet' du talar om tror jag att det inte hjälper att skippa lite schemalagd tid och göra något annat. För att nå frihet tror jag man skulle behöva göra allt man ångrat och därmed inte ångra något, och inte behöva känna den känslan, som åtminstone jag har. Då hade jag nog varit lycklig.

Jag gillade detta inlägg skarpt eftersom det omfattar ett svårlöst problem, detta hur man ska leva sitt liv. Människan tycks vara ett av de få djur på planeten Jorden med en uppfattning av jaget, t.ex förmågan att se sig själv i en spegel eller vid vattenytan, förstå att "jag är jag". Detta intressanta faktum medförde att människorna till slut lämnade Moder Natur för att bygga sitt eget universum i form av kulturer, städer, byar, länder och allt det innebär.

Idag har det även medfört att många av oss som tror att vi "kommit så långt" egentligen inser att när utvecklingen tar slut, omfamnas vi av tomhet och ensamhet. Det är kallt på utsidan, inte som när vi är sysselsatta med något. Jag ser människor dagligen när de i upptagenheten av att vara stressade och spela ut sina vardagsroller, verkar försöka blunda åt det fenomen som kallas liv, det mäktigaste av allting och hela anledningen till att just jag finns, just nu. Men på en tunnelbana eller i en bil, lyssnandes på sin iPod, läsandes sin gratistidning, tittandes på sin klocka, stressad inför skolan/jobbet, glömmer man det. Man glömmer att man lever och har viktigare saker för sig än att leva sitt liv.

När vi väl någon gång i denna process stannar till, kanske efter tre, fyra öl en fredagkväll, och inser att vi fastnat i utvecklingen av oss själva och fastnat i strävan efter de drömmar vi än gång nästan kunde känna smaken av, förvandlas plötsligt livet till en ensam, grå plats utan mening där vi tvingas hitta på småsaker hela tiden för att inte bli deprimerade.

Det enda jag tror fungerar, som gör livet värt någonting, är att försöka förverkliga den identitet man vill uppnå, hela tiden försöka komma högre. Inte materialistiskt, utan själsligt. Sitter vi hemma på våra arslen för mycket utan att lägga våra olika talanger på något, slutar vi snart att utvecklas förutom möjligtvis socialt, och där faller självförtroendet, livsgnistan och det positiva tänkandet som gör livet värt att leva. Jag tror att alla människor (som har möjligheten och viljan) ska försöka eftersträva att utveckla sig själva hela tiden, liksom Bruce Lee tränade och utvidgade sin Kung Fu, Beethoven komponerade och fullförde sina musikaliska mästerverk, Leonardo da Vinci målade, skrev och skapade och så vidare...

Jag tror inte på att sträva efter materiell lycka, även om det låter som en stor kliché. Det enda som egentligen spelar roll är jaget, identiteten och utvecklandet av den. Jag kan ge ett mer konkret exempel... Som liten var jag en olycklig stackare pga. att familjen flyttade runt mycket, farsan stack och att jag ständigt fick skaffa nya vänner, för att snart lämna dem. I ensamheten började jag någon gång vid 8-års ålder tröstäta, vilket mamma inte uppfattade som allvarligt eftersom hon dels var upptagen av sig, och dels inte förstod konsekvenserna av. Jag blev tjock, retad och mådde typ skitdåligt.

Senare i livet, runt 12 år, började jag efter en mindre depression att tokträna under hela sommarlovet innan högstadiet, tappade många kilon snabbt och fick ätstörningar. Detta var på gott och ont.. Gott för att jag slapp alla spydiga kommentarer, all särbehandling och all kritik eftersom jag nu var smalare än alla klasskamrater, ont för att ätstörningar var sådär halvbra som tonåring när man ska utvecklas och allt det där. Lyckligtvis har det mest gett bra resultat. Träning blev en filosofi för mig och jag fortsätter slita än idag, tio år senare, eftersom jag älskar det. Det är ett sätt för mig att utveckla mig själv, har gett mig gott självförtroende och en vilja att komma vidare i livet. Numera skriver jag även egen musik, spelar i band, utvecklar min kreativa förmåga så gott det går och enligt den motivation jag har för tillfället, studerar och försöker finna en bra väg att leva mitt liv, hitta en bra partner och så vidare.

Däremot tror jag, som er, inte att man bör lägga för mycket energi på att oroa sig för morgondagen. Att oroa sig för saker är.. som någon sa.. ungefär lika effektivt som att försöka lösa en algebra-ekvation med pennan i rumpan. Lös de problem ni har idag, och börja eftersträva en dröm ni har.

Tyvärr låter allt sånt här som en stor kliché, hur man än försöker uttrycka sig. Men jag hoppas att ni förstår vad jag menat...