Den sanna glädjen

yes..
bra skrivet

Eftersom jag inte är anarkist, kan jag bara hålla med om att regler
är bra, så länge de inte inkräktar på min privata sfär.


Verkligheten är nuet, jag håller inte alls med dig här. Verkligheten är
varken framtiden eller dåtiden, utan just nu i detta ögonblick. Varken
du eller jag vet vad som kommer att hända imorgon. Och det som
redan har hänt är historia. För mig är en version av historien en
verklighet och för dig är en annan version det.

Ett exempel på vad jag menar, så här i OS-tider
Lever man inte i nuet, har man ingen glädje av att man precis
har vunnit guld i höjdhopp. Då tänker man framåt och på nästa
tävling, eller så tänker man tillbaka på när man "bara" vann silver
i förra tävlingen. Detta är ett problem som många idrottsmän
vittnar om, t.ex. Gunde Svan. Han ångrar djupt att han inte njöt
av sina framgångar, när de väl skedde, berättar han.


Tyvärr är det lite väl beroendeframkallande, he, he Men
förbannat skojsigt

Mycket tänkvärt där... Jag kan nu endast komma ihåg ett sådant tillfälle där jag var så ylcklig att det fortfarande värmer i hela kroppen, och det var när jag för första gången fick en kärlek verkligen bekräftad... Den känslan kommer jag nog aldrig glömma.

Är det kanske strävan att få uppleva något som sin lyckligaste stund igen, som gör att man lever på?

men, med nuet menar du alltså inte sekundvis, utan mer generellt, att ínom en överskådlig framtid sätta sig för att göra det man vill?
bara så jag vet om vi rör oss inom samma begreppsram

för mig, är begreppet värdelöst. man kan inte ALLTID leva i "nuet" det skulle bli för intensivt och känslomässigt. att leva i dåtiden: tänka tillbaka på gamla minnen, och att leva i framtiden: se fram emot planer och mål är trots allt inte fy skam utan något som får oss att hålla humöret uppe.
själklart gäller det att hitta en balans, att enbart bygga luftslott gör ingen glad. och att enbart leva i nuet en omöjlighet för oss dödliga



nu pratar du om genier med unika anlag inte om gemene man, vi andra kan hoppas på att vi är hyffsade på åtminstone något. hela snacket om att alla är unika och kan excellerera i något tror jag är helt åt helsicke, det bygger upp en press och ångest över att hitta just den färdigheten som man eventuellt har, och när man inser att man kanske inte har någon fantastisk fallenhet för något leder det till att man känner sig mindervärdig och, gud bevars, alldeles vanlig.
folk är dessutom ofta rädda för sin potential, man skryter inte gärna om något man är bra på, och när man får en komplimang säger man: äsch, det är väl inget

man säger till barn: du kan bli vad du vill. skitsnack säger jag.
det är en fin tanke dock

Det är sant att mina exempel på personer med en stor personlig utveckling bakom sig, är dåliga eftersom dessa snubbar förmodligen hade genetiska anlag för att syssla med det de gjorde, varför de också blev så berömda. Men du pratar om "vanliga människor" som de inte har förmågan att utvecklas, som de är till för att bara existera. Alla människor är unika i den mening att den ena personens biologiska förutsättningar (DNA) skiljer sig från den andra. Och även om de är uppvuxna i samma miljö, t.ex två smågrabbar på samma gata i samma stockholmsförort, är deras hemförhållanden olika. Och eftersom de har olika genetiska förutsättningar kommer deras personlighet och beteende att formas av bägge faktorer i relation till varandra. De blir alltså två unika individer i den mening att ingen annan människa är exakt likadan.

Jag menade inte att man måste ägna sitt hela liv åt att utveckla sina "goda sidor", t.ex som Jimi Hendrix att spela gitarr 15 timmar per dag för att sedan flytta hemifrån som tonåring och försöka försörja sig som musiker. Det är naturligtvis möjligt för vem som helst att försöka, men jag menade bara att en personlig utveckling är viktig för att må själsligt bra. Det är t.ex vetenskapligt bevisat att fysisk träning utlöser dopamin ("glädehormon") vilket gör oss mer "lyckliga".

Man behöver inte syssla med något man är bra på. Jag kunde inte spela gitarr för fem öre och brydde mig inte så mycket om att hårdträna heller, samt började så sent som 18 års ålder. Detta föder ingen gitarrhjälte, men jag spelar för att det är kul och jag har blivit bra på det. Det finns ingen anledning att tänka att man inte är bra på något, att man bara är totalt vanlig. För ingen är ju vanlig egentligen, även om vi vill verka det utåt.

Jag håller dock med om att "du kan bli vad du vill" snack till barn är rent önskepratande. Tyvärr spelar sociala faktorer under uppväxtåren en mycket stor roll i vilken inställning man har till studier på högre nivå, eller motivation att skaffa goda betyg i grundskolan och gymnasiet. Detta är en förklaring till att huvudsakligen ungdomar från medel- och övre samhällsklasser i stor grad läser vidare på högskola/universitet, bl.a p.g.a föräldrarnas stöd, den världsbild man fått i samband med uppväxten osv. "Du kan bli vad du vill" - bara du är anpassningsbar är ett bättre svar. Ofta menar man nog bara att vårt utbildningssystem är till för vem som helst, eftersom det är i stort sett gratis.

"anpassningsbar", för Vem? Varför ska jag bli "anpassningsbar"? Trivs oerhört mycket bättre att vara oanpassningsbar.

Jag menade anpassningsbar för skolsystemet. Om du kommer från en miljö där högre studier är ovanligt är förmodligen risken att du själv pluggar vidare relativt liten, jämfört med om du hade växt upp i en miljö som uppmanar till högskolestudier.

Men om du däremot har en förmåga att snabbt anpassa dig till situationer så kan du kanske ta till dig det som skolan vill att du ska lära dig, vilket ger högre betyg och möjligtvis motivation att plugga vidare. Bara en liten tanke jag har... Däremot menar jag inte att det på något sätt är bra att vara anpassningsbar. Bra i så fall om man anser att systemet är bra. Jag är själv inte särskilt intresserad av att anpassa mig ("slicka röv") för att komma uppåt, så jag håller med dig

Jajust det, om man kommer från en miljö där det inte finns böcker, musik, kreativitet, är chansen stor att det förblir så. Eller så blir det tvärtom, ens hem kryllar av böcker.. och kreativitet. Det går alltid att bryta mönster, när man väl blir medveten om dem.
Så fort jag får en drivkraft att vilja mer, än det jag har, är det helt legalt att anpassa sig. Men bara så länge som te.x studierna pågår. Sen när man har hämtat sin kunskap, är det bara att gasa på i superduperfart..i sin egen värld.

Nuet är det enda viktiga för mig. Dåtiden och framtiden är abstrakta
och du kan endast ha tankar och önskningar om framtiden och du kan
endast minnas historien.


Du har inget alternativ, du kan bara leva i nuet. Vill inte vara taskig,
men det är det enda som är säkert här i livet. Det går bevisligen inte
att leva i dåtiden eller framtiden, så länge vi inte lyckas bemästra
och mixtra med tidsrymden

(Jag vet att detta är en filosofisk tråd och diskussion). Ok, för mig kan
jag bara vara en lycklig människa och finna den sanna glädjen om jag
lyckas leva i nuet. Det går givetvis att rent själsligt leva i både dåtiden
och i framtiden. Att leva på gamla meriter, eller att leva på hoppet,
att allt ska ordna sig i framtiden, det är två olika filosofier. Men jag är av
en starkt avvikande åsikt till dessa bägge levnadssätt och det är förkastligt
i mina ögon.

Då är vi två.
Lika olycklig jag.
Vill bli älskad!

Gör du det, lever i nuet?

Tog lite tid att svara på ditt inlägg, sorry

Ja, jag lever i nuet, faktiskt. Men det är lätt att falla tillbaka
i gamla levnadsmönster, det är något man får jobba med hela
livet tror jag.

Det gäller bara att tackla livet på rätt sätt