Funderar kring min tjej och Bipolär

Hejsan

Nu är det så att jag misstänker att min tjej är bipolär.

Jag ska ta och berätta lite kort om henne och sen vill jag höra era åsikter och tankar om detta.

Tjejen i fråga är runt 20 år gammal, väldigt attraktiv ung tjej som förmodligen skulle kunna få vilken kille hon vill. Nu till saken är att hennes personlighet är otroligt sviktande.. Den tjej jag fattade tycke för är en snäll, omtänksam och fin tjej, men det visade sig vara för bra för att vara sant. Lite kort om dom symptom som hon har uppvisat - Hon är otroligt lätt irriterad, hon blev irriterad då vi var ute och gick med hunden och jag hälsade på några främlingar, det tyckte hon var jävligt konstigt att hälsa på främlingar och blev sjukt irriterad pga detta, då sket jag i henne och sen en stund senare bad hon om ursäkt. Vid ett senare tillfälle tog jag upp detta med henne och det slutade med att hon stack från mig, vägrade ta diskussionen och åkte hem, trots att hon tagit sig till mig från andra sidan staden.

Hon kan vara glad i max 2 timmar för att sedan bli arg eller irriterad över något, ofta väldigt små grejer som man inte bör bli irriterad över, och då ignorerar man henne ett tag och sen blir hon hur gullig som helst. Blev ledsen och arg för att jag sa till henne efter att hon kommit på besök på en kompis fest "Om man kommer till mina vänner på fest, så kan man åtminstonde försöka stanna längre än 30 min innan man kan göra en förutfattad mening om sällskapet, socialisera sig lite och försöka lära känna mina vänner" detta ledde till att hon grät och ringde sin brorsa för att jag hade en åsikt om hennes beteende (hon satt tyst i ett hörn avskild från festen, sedan stack hon). Hittade på att min kompis försökt ragga på henne, och klagade på mig för att jag inte förhindrade det hela.

Kom 20 min sent till henne en kväll, och då satt hon tyst vid sin dator och var väldigt kortfattad för att hon var irriterad, sedan bad hon mig dra åt helvette för att jag sa att hon kanske bör reflektera över sitt humör då hon verkar bli ovän med många av sina nära vänner.

Sedan gick det över, och hon blev gullig igen och sa hur mycket hon älskade mig osv osv.

Periodvis går det inte att prata med henne, då är hon fullständigt inåtvänd och man får endast korta svar och det är endast envägskommunikation, periodvis är hon glad och uppåt och är fullständigt euforisk, och fick en dag för sig att tvätta alla kläder och städa hela mitt rum.

En annan gång fick hon för sig att hälsa på mig i fjällen (30 mil från min hemstad) mitt i natten, för att sedan åka hem igen samma kväll.

Ibland kan vi sitta helt tysta vid samma matbord och det enda man får då man pratar med henne är Ja, och Nej. Detta är då hon är inne i en sån period, vilket är mer ofta än när hon är inne i sitt "happy mode". Hon var less då jag inte hade jobb och blev ännu mer less då jag skaffade jobb då det inte verkade passa henne i smaken.

Om jag inte hör av mig på en vecka för att hon varit i down mode så hör hon tillslut av sig och säger att "hon saknar mig" eller att hon "älskar mig", och sedan gör hon det, ett par dagar, för att sedan bli sur och vill helst vara ifred eller att hon får för sig att hon är "ivägen".

Ena dagen vill hon flytta till stockholm, andra dagen vill hon flytta till Oslo och tredje dagen vill hon resa till Thailand, fjärde dagen vill hon plugga, femte dagen vill hon jobba vid medelhavet.

Nu när jag reflekterat över detta så inser ju jag att hon har någon sorts störning, hennes comittment issues och hennes emotionella instabilitet samt hennes perioder av lycka och depression över tillvaron tycker jag tyder på bipolär, men jag är ingen psykolog, därför vänder jag mig till er. Och detta är som sagt en kort version av henne, kanske svårt att bilda sig en uppfattning.

Tack på förhand!

Bipolära stannar väl oftast i de olika omväxlande personligheterna under en längre period och genomgår alltså inte supersnabba svängningar. Jag skulle hellre chansa på att det lutar mer mot borderline hållet.

Oavsett vad du säger så får du ta hänsyn till att personen i fråga är 20år..De tecken behöver inte tyda på att hon "lider" av manodepressivitet...
Jag har själv rätt enorma humörsvängningar, du bör faktist inte dra denna slutsats innan hon har sökt upp sig och diagnosen skulle bli att hon led av bipolär.

Du har väl gjort henne gravid, därav humörsvängningarna.....

det låter mer som borderline faktist. För hon kan inte bo själv, hon har alltid bott med vänner, och det har varje gång slutat med att dom har blivit ovänner, och någon har fått flytta ut 3/3 gånger. Hon har alltid nya "bästa kompisar".

Hon låter som en vanlig kvinna. Gratulerar.

det vägrar jag tro. Att kvinnor är såhär överlag

Uppriktigt sagt uppfattar jag henne, utefter din beskrivning, som en vanlig kvinna. Sedan har hon kanske vissa egenskaper som fått frodas ifred som nu orsakar viss problematik i en relation med någon som inte kan hantera det (som inte är van?). Det finns kvinnor med andra karaktärsegenskaper, lugna och tillbakadragna eller snälla och glada etc. Du har råkat ut för en vanlig kvinna med besvärliga sidor.

Okej, detta kan låta hårt men det är bara väl menat: din tjej är psykiskt sjuk och i behov av professionell hjälp. Det enda du kan göra är att se till att ta dig ifrån henne med livet i behåll. Jag har levt ihop med människor av denna karaktär och det kan vara toppen i perioder men i slutändan så får det bara en att må dåligt, man blir psykiskt misshandlad, de suger livslusten ur en, osv.

Det låter inte direkt som borderline heller. Nu kan man i och för sig inte säga varken det ena eller det andra utifrån en kort beskrivning och mer eller mindre konstatera tex. borderline. Det tar en psykiater åtskilliga månader av regelbundna samtal för att ställa den diagnosen.

Som dudesson säger så stannar bipolära personer längre tid på sina toppar och dalar. Jag har haft några bipolära i släkten och det har följt årstiderna, djupa dalar av fullkomlig apati på våren och sommaren, och vansinniga toppar av mani resten av året. Och en fasa för omgivningen har de varit.

Jag tror inte att hon har någon "sjukdom" överhuvudtaget, utan hon är som du säger emotionellt instabil. Det verkar, tycker jag som att hon är känslomässigt bortskämd. Kan tänka mig att hon från början, som liten fått som hon vill när hon tagit till sina exter. Och sedan stannat kvar i detta. Dessutom en ganska rejäl separationsångest. Hon verkar klamra sig fast vid en person, dig alltså och klarar inte av när det blir fler. När du är social och trevlig mot andra så får hon ju inte din odelade uppmärksamhet. En omogen tjej med separationsångest kort sagt. Och hjälpen mot det är träning i att lära sig att du inte försvinner för tid och evighet för att du umgås men andra. Och att du sätter ner foten och visar att du inte går med på att hon beter sig som hon ännu vore ett barn.

Jag kan ha fel, men det är min teori utifrån hur du beskriver det.

Fy fan vad kul, jag trodde det var min gubbe som skrev först. Tänkte att vad i helvette nu blir det stryk för hans del, jag visste att han grubblade på det där! För min gubbe hälsar alltid på främlingar, och det är ok, men inte överdrivet. Det känns som att jag blir automatiskt utesluten och bortglömd. Dock så går mina sura stunder alltid över inom 20 sekunder. Och jag åkte aldrig hem, så jag antar att det inte var mig du menade. Phew. Men resten av första delen stämde

Hon är bara 20, hennes hjärna växer fortfarande. Hon blöder väll troligtvis 1 gång i månaden också, samt har dessa idiotiska ägglossningar. Kanske är hon missnöjd med livet i helhet (behöver mer daglig stimulans?), och kanske är hon deprimerad. Går i mer negativa banor än possitiva. Kanske är hon psykiskt sjuk, lite klurigt, hur du eller vi skulle kunna ta reda på detta.

Jag själv vill också flytta hit och dit, jobba här och där, städar en dag- är trött resten av månaden. Själv har jag då ADD. Min impuslivitet gör så att jag säger saker rakt ut när jag är arg, eller stänger inne mig om jag hinner tänka på konsekvenserna Och verkligen kämpar in i det sista att inte bråka med den jag älskar. Även om det är svårt ALLA gånger. Jag strävar efter att såra när jag är på det där humöret. Men det har resulterat i så mycket skuldkänslor vill jag lova... Så vara tyst är min utväg (och elaka blickar!)

Om det skulle vara bipolär vilket jag inte tror utifrån din beskrivning, så spring! Min kompis mamma är galen, och det är inget någon går och grubblar över om hon är bipolär eller inte. Alla vet. Hon är galen. Läskig lady det där.

Jobbar, pluggar, träffar hon vänner?

Aja, nu känner jag att jag bara börjar kladda ner massa strunt. Klappa henne på rumpan in till en psykiator som kan hjälpa. Eller prata med henne, när du känner att du kan nå henne, och när du tror hon kan ta det på ett bra sätt.

Ljuger hon mycket? Upplever du att hon är manipulativ? När en person är bi polär så brukar dessa moodswings som du talat om vara lite längre än ett par dagar. Om en person är bipolär så brukar det vara så illa att dom ser en psykolog rätt ofta.
Jag hade ett förhållande med någon som jag misstänker är bipolär och det var ganska jobbigt. Temperamentet och surandet är den lättaste delen att hantera kommer du att märka om hon verkligen är bipolär.