Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Varför publiceras den? Har Åsa Linderborg godkänt den... trots att hon inte alls vill, att man ska "ta debatten"? Märkligt.

Överkamrat Åsa har säkerligen godkänt publiceringen. Syftet är att motivera varför man inte ska ta debatten:

Sandelin & Arnstberg påstås vara "rasister", "extremnationalister", "högerpopulister",
sverigedemokrater, "solkiga" och man slår tom nedåt med "rasistiska ullstrumpor". Man bildillustrerar med marscherande nazister. Man motiverar med detta varför man inte ska ta debatten och varför man är en usel människa om man skulle komma på tanken att läsa Sandelin & Arnstbergs bok.

Första partiet av Edquists text handlar om att med bild, rubrik och etiketter hamra in att Sandelin & Arnstberg är onda människor. Andra delen pläderar utifrån detta att den postmarxistiska Arena-vänstern ska ha rätt att även fortsatt att kontrollera diskursen, dess gränser och problemformuleringsprivilegiet: dvs för att man "vägrar ta debatten" om inte debattens politiskt korrekta premisser kan kontrolleras.

Sedan i sista stycket kommer ytterligare några intressanta påståenden:


Edquist har läst sin Marcuse (det fetade). Avantgardet på AB Kultur måste använda repressiv tolerans
för att "kapitalisterna" kontrollerar masskommunikationsmedlen och folket lider av "falskt medvetande".

"...går de på i de rasistiska ullstrumporna som konsekvent slår nedåt:"
Inte ens twittrarna verkar odelat nöjda med artikeln.

Det skulle vara kul att se om nätbeställningarna av boken ökar nu efter denna fantastiska gratisreklam.

Fascinerande påstående. Artikelförfattaren inser förstås inte att detta beror på att de som vill lufta sitt missnöje med dagens vansinnespolitik antingen inte släpps fram i elitmedierna, eller att om de undantagsvis släpps fram så bli de i det närmaste lynchade om de skulle säga sitt hjärtas mening.

Samuel Edqvist inser uppenbarligen inte sin egen roll i medieetablisemanget, och den privilligierade ställning han besitter som har AB Kultur som sin megafon. De flesta av oss har inte den möjligheten. Kanske beroende på att vi tycker fel...

Samuel Edquist är en figur som inte bara åsiktsmässigt, utan även utseendemässigt (!), uppfyller samtliga stereotyper som vanligtvis associeras med utspårade, förlästa prettoakademiker som livnär sig på att tugga postmarxistiska teser och agera hobbypolitruk. Artikelförfattaren i fråga är en androgyn, etablissemangsfjäskande moralkärring som halvhjärtat försöker maskera sin moralpaniska, politiska agitation med ett pseudointellektuellt språkbruk. en nutida visgosse som hoppas väcka uppmärksamhet och gillande genom att peka ut "det onda".
Artikeln i sig är ett så uppenbart hopkok av guilt-by-association"argument" och relaterade retoriska finter att den knappast ens torde kunna övertyga de redan frälsta. Ett desperat skott avfyrat från höften från en trängd och alltmer isolerad motståndsficka som inser att slaget är förlorat.

Det var ju för övertydligt att denne soldat i mediekrigets socialvänsterarmé skulle vara klädd i den mest framträdande uniformspersedel - den tvärrandiga tröjan; favoritplagget för ryska specialförband och svenska batikhäxor lika.

Mkt välformulerat.


Nja... de redan frälsta verkar aldrig besväras av ett hysteriskt och svulstigt forte-fortissimo anslag. Det är vidare imho osannolikt, att fanatikerna skulle ha någon insikt om, att slaget är förlorat. Den insikten förutsätter en verklighetsförankring, som dessa jakobiner och clowner helt saknar.

Kanske, men jag tycker mig märka en viss panik i dylika texter numera. De känner trycket både utifrån och inifrån, och märker nog att vinden är på väg att vända. Inte minst efter Mustafa-affären, har det blivit allt mer uppenbart att slagfältet om antijihadismen står öppet och att därför kampen måste föras med blanka vapen. Då är det lättare att ge sig på de som ifrågasätter massinvandringen av ekonomisk och sociala skäl - de kan lättare brännmärkas.

De bästa inläggen i denna tråd är enligt mig de som drar filosofiska paralleller till händelserna i den almänna debatten. För ett par sidor sedan diskuterades Tabula Rasa och Robspierre's hänsynslösa försök att forma världen efter hans vision. Det argumenterades då för att detta var något som applicerats på alla invandrare och att de på något magiskt sätt skulle kasta sin tidigare identitet och bli svenskar. Det är en bra tanke men jag vill förlänga den ytterligare. Jag blev precis påmind om denna tråd när jag läste det senaste inlägget på Dick Erixons blogg http://erixon.com/blogg/2013/05/vad-...-i-global-era/. Han skriver där om hur svensk politik är förlegad och stannat kvar i en tidsålder där omvärlden var annorlunda och där politiken inte anpassats till en ny tid.

Jag vill argumentera för att detta även gäller samhällsdebatten inom media. Det är en förlegad debatt med en grav historielöshet som förs fram. Det är oftast inte förankrat i mer historia än att gå tillbaka till andra världskriget som verkar vara den enda historiskt relevanta händelsen. Efter kriget kom folkhemmet och Sverige blev ett land som frodades ekonomiskt. Där omdefinierade sig människorna när dem flyttade till storstaden och fick nya vanor. Man kastade av sig det gamla och moderniserade sig och blev en del av den stora världen.
Detta är utgångsläget för den moderna debatten om landet Sverige, ingenting som hände innan är relevant. Hundratals år av jordbruk och fattigdom är något som buntas ihop till "tiden innan". Någonstans kring miljonprogrammet när ekonomin gick som bäst och den stora planen att modernisera Sverige gick på högvarv, där finns utgångspunkten för dagens debatt och den har aldrig förnyats. Detta är Sveriges tabula rasa, det oskrivna bladet, allting nytt, omdefinitionen av landet Sverige och vad det är att vara svensk.

Debatten som förts tyder på att det finns någon sanningshalt i denna teori. Svenskar har "alltid" varit si och så, vad är svenskhet, alla har invandrat, Sverige är ett rikt land etc. Ingen av dessa är egentligen applicerbar på vårt land innan 1960-talet och jag misstänker att det är därför man förvägrar perspektivet att tillåta det. Den enda version som är tillåten att jämföra med och tala om är den utopiska identitetssökande tiden. Om det tillåts ifrågasättas kommer korthuset och bilden av vårt land och vårt folk att falla och visionen om det oskrivna bladet visar sig återigen att vara en fantasi.

Intressant. Speciellt då det finns åtskilliga i detta land som definitivt levt längre än 1960-talet. Det som inte passar in i den önskade mallen för hur folkhemmet och Sverige borde vara beskaffat, förtigs helt enkelt, vilket nog till stor del beror på okunnighet och historielöshet. Vad beror detta på då? Kan historielöshet, okunnighet, oförmåga att förstår och acceptera omständigheternas komplexitet? Det är imponerande hur just okunnighet och dumhet kan få låta så mycket och ha så mycket att säga till om.