Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Svenska intressen är just globalistiska. Ett litet exportberoende land osv. Svenska intressen tar inte tillvara på befolkningens intressen.

GP har en gästkolumn av LO-ekonomen Torbjörn Hållö som kan tyckas motsägelsefull.

Först beskyller han näringslivet för att ha lobbat igenom folkutbytet, och tycker att krav på lösningar ska riktas ditåt:

Jag får ofta frågan om vad som borde göras för att pressa tillbaka arbetslösheten bland utrikes födda[.]

I mina sura stunder brukar jag svara:

Fråga inte mig! Fråga de delar av det svenska näringslivet som finansierade Timbros propaganda för fri invandring med syfte att knäcka den svenska modellen.

Sedan går han åt rakt motsatt håll. Han vill understödja företagen genom att rikta statligt stöd till anställning av invandrare, som möjliggör lönedumpning och gör bidragslösa svenskar mindre attraktiva på arbetsmarknaden.

Vi behöver en mer expansiv finanspolitik som bidrar till att öka trycket så att företagen sänker sina anställningskrav.
...
Nu finns en av de många nödvändiga pusselbitarna på plats.
...
Etableringsjobben är en modell som näringslivet länge efterfrågat. Det är en modell där arbetsgivaren bär en låg risk. Arbetsgivaren behöver bara betala omkring 8 000 kronor i månaden och sedan betalar staten resten upp till en lön i linje med lägsta kollektivavtalslön.

Om man menar allvar med att företagarnas lobbande för folkutbyte har skadat Sverige så är väl det rimliga att man kräver fängelsestraff för dem? Så att de inte kan fortsätta på samma spår och så att deras brott inte lönar sig.

Något av det absolut värsta man kan göra är att i stället kräva att staten riktar om de havererade välfärdssystemens pengar till att subventionera samma företag som begick brottet från början. Om man lobbar för det så deltar man i samma angrepp emot svensk välfärd och en fungerande arbetsmarknad för svenskar.

I det här fallet finns anklagelsen mot näringslivet som folkutbytare med i premissen, tillsammans med erkännandet att det även är näringslivet som efterfrågar bidrag för lönedumpning. På ett plan är det befriande att slippa den vanliga väggen av uppenbara lögner. Samtidigt är det förstås groteskt när Hållö ändå kräver steg två i den oligarkiska korruptionsmodellen. Först Timbro-lobbande för massinvandring och havererad välfärd för svenskarna, sedan både Timbro- och LO-lobbande för bidrag till företag som anställer icke-svenskar, för löner på en nivå som skulle vara omöjlig att leva på utan statliga subventioner. Inte heller blir det bättre av den joviala ton med vilken Hållö proklamer sin medbrottslighet.

Företagen har ingenting med detta att göra. Den så kallade arbetskraftsinvandringen som infördes 2007 eller vad det var hade med Centerns och Reinfeldts ideologiska pajasvärld att göra. Ingenting annat. Uppenbarligen har asyleriet noll och intet med företag att göra.

Den här tråden är väldigt speciell. Den ska handla om mediadebatten om "mångkultur". Denna speglar vad etablissemangets tankegångar varit och är. Det avgör vad politiken varit och är.

Men i tråden så försökts det hittas på precis vad som helst annat som förklaring. Företagen. Soros. DNC. Vilket debilt trams som helst ljugs det om i tråden när trådens ämne är verkligheten.

Ironiskt att inte en enda av de personer som pratar om utbyte har blivit utbytt.

Torbjörn Hållö är LO:s chefsekonom. LO och Socialdemokraterna är två grenar av samma träd, brukar organisationerna själva framhålla.

Socialdemokraterna är ett idéparti, som har två idéer - 1. att ta makten och 2. att behålla makten (framhöll Vilhelm Moberg insiktsfullt).

Socialdemokraterna har medvetet förvandlat sig till ett klientparti - för (huvudsakligen importerade) klienter och klienthandläggare (anställda i den offentliga sektorn) - i syfte att inte drabbas av någon pasokifiering. Socialdemokraterna är alltså inte längre något arbetarparti och LO ställer helhjärtat upp på klientpartiet Socialdemokraterna. LO stödjer därför, att svenska skattebetalare betalar lejonparten av migranternas försöjning via skattsedeln bl.a. genom lönedumpning.

.....

Gårdagens Agenda i SVT var en uppvisning av en följsamhet mot Socialdemokraternas talepunkt på twitter/X den senaste tiden nämligen arbetslösheten - och ett beslutsamt mörkande och döljande av vilka som är arbetslösa.

"Arbetslösheten är den högsta på tio år, med undantag för pandemiåren" står det på text-TV.

"Sammanfattningsvis har den totala arbetslösheten avrundat legat mellan 7-9 % i 15 år. Inrikes födda har, sedan finanskrisen klingade av, legat på eller under 5 %. Det som verkligen sticker ut är den skyhöga arbetslösheten för personer från Afrika och Asien, de grupper som ökat mest i befolkningen de senaste decennierna", skriver den eminente Lars Lindgren på sin Facebook. I de diagram, som Lindgren har lagt upp kan man se, att arbetslösheten är 31% för personer från Afrika och 23% för personer från Asien.

https://www.facebook.com/lars.lindgr...28837689180718

I Agenda upprepas, att "arbetslösheten är den högsta på tio år, med undantag för pandemiåren. I augusti var 453 000 personer arbetslösa. Det säsongsrensade arbetslöshetstalet är nu 8,4 procent."

Att arbetslösheten bland icke-anställningsbara personer från Afrika och Asien är *betydligt högre* nämns INTE - varken av SVT:s intervjuare eller av arbetsmarknadsminister Mats Persson.

I ett nästan 30 minuter långt inslag, där SVT:s tyngdpunkt ligger på s.k. arbetsmarknadsutbildningar, säger arbetsmarknadsministern bara kryptiskt, att "det är svårt att hitta"/"inte varit möjligt att hitta" lämpliga personer för arbetsmarknadsutbildningar. (Formuleringen "en utbildning i SFI eller motsvarande" fladdrar förbi, så den riktigt uppmärksamme tittaren får kanske en ledtråd, om han eller hon verkligen spetsar öronen.)

https://www.svtplay.se/video/jJykpnz...a&position=970

SVT förebrår gång på gång arbetsmarknadsministern för att regeringen inte löst problemet, att icke-anställningsbara personer från Afrika och Asien är arbetslösa - SVT beskriver eufemistiskt den kategorin med orden "de som står längst från arbetsmarknanden". Arbetsmarknadsminister Persson instämmer fogligt i alla förebråelser.

Det är lite märkligt, att den svenska regeringen inte kopierar den nya brittiska regeringens helt dominerande budskap: Det går inte att vända decenniers vanskötta politik i en handvändning.

Du gör dig medvetet mycket dummare än du är. I tråden diskuteras, vad som har format det s.k. etablissemangets tankegångar.

Då har du missförstått mycket av diskussionen i tråden de senaste minst sju åren. Se bara på Nix-registrets inlägg ovan.

De 10 första åren låg tråden före den politiska utvecklingen. De sista 10 åren är den bara hopplöst efter.
Någonting hände. Tråden hängde inte med. Inte svenska gatekeepers heller.

Hur räknar du? Tråden är från 2011. Och vad menar du att tråden missat på senare tid (förutom allt rimligen OT-fokus på judar, Israel, Palestina osv)?

Du missar det väsentliga. Precis som vanligt.
Etablissemanget och dess politiker inte alls okänsliga för yttre påverkan, medier och agendasättande.
Inte ens etablissemanget lever i en helt skyddad bubbla utan påverkas av...
Just det, av vad då?

Varför valde etablissemanget en sådan för Sverige katastrofal politik?
Och dessutom fortsätter med att driva det mångkulturella införandet trots utfallet?
Ren slump? Eller resultat av år, ja rent av decennium av systematisk yttre och inre påverkan, förklätt till ideologi?

Det svaret ryggar du för.

Inte av en utan av många olika kraftfält som paketerats som internationell politik och ideologi men som i grund och botten oftast är ren geopolitik till gagn för den egna saken, den egna makten.
Dessa förändras över tid. Gamla maktcenter försvinner och nya tillkommer.

Exempelvis Qatargate. Qatars inblandning i EU-politiken. Direkt påverkan på etablissemanget.

Qatargate is an ongoing political scandal, involving allegations that European Parliament officials, lobbyists and their families have been influenced by the governments of Qatar, Morocco and Mauritania, engaging in corruption, money laundering, and organized crime.

https://en.wikipedia.org/wiki/Qatar_...ean_Parliament

Nog påverkas det alltid.
Att blunda för det är att vara sossenaiv.

Man måste skilja på "etablissemangets tankegångar", och vad som gjort att tillräckligt många i "de breda lagren" haft sammanfallande intressen eller haft anledning att titta åt ett annat håll så att tankegångarna kunnat förverkligas.

Bägge kan förstås ses som sömngångare, som inte haft en aaaning. Men om det skulle vara fallet behövs en förklaring också på det.

De mest närliggande förklaringarna, både till att önska sig, viljan att närsynt enbart se till egna nästippen och att titta åt ett annat håll, har (naturligtvis) samtliga med pengar och social status att göra.

Olika anledningar, som av en historisk slump dessvärre sammanföll under alltför lång tid, utan att de styrande kunde bytas ut.

Att ha utbyte av andra, som flera har i tråden, föranleder inte att de måste bli utbytta. Tvärtom. Ha utbyte av och behöva bytas ut är väldigt olika saker.

Folk har, likt politiker, inbillat sig att det nog ska gå ganska bra. De har så att säga varit naiva. Enkelt gjort och bekvämt när politisk korrekthet anmodar vissa attityder.

Det krävs alltså ingen förklaring.

Du spinner dina vinstnarrativ igen. De har vederlagts. De stämmer överens varken med hur ekonomi fungerar, hur bostadsmarknaden fungerar eller hur opinionen utvecklats. Det är som med allt narrativspinn - det är omöjligt att vara ärlig. Det går inte. Du skulle rakt ut kunna säga att invandrarna har givit oss ofattbara rikedomar och detta nästan gratis. Du gör det inte. Det vore för ärligt och det går inte ihop med att spinna ett narrativ.

Eftersom ditt narrativ är ekonomiskt dravel gör det, likt alla dravelnarrativ om ekonomi, gällande att ekonomin inte är verklig. Att arbete är betydelselöst. Att alla de svenskar som går till jobbet inte producerar något, att svensk arbetskultur inte existerar. (Du skrockade godmodigt åt svenskars arbetsinsatser). Istället är ekonomi bara en lek med siffror och om det är det... varför skulle det inte vara så att invandrarna gett oss allt?


En ny vinkling på tramset om "folkutbyte". Jag gillar det.

Håkan Boström, som tidigare varit lite av en frisk vind i invandringsfrågan, har nu trillat ned i diket. Han kör hårt på teorin om att invandringskritik och illiberalism i Europa handlar om Ryssland, inte om invandring, liberalism och Europa. När folk hamnar i det diket brukar all sansad tankeförmåga upphöra och ut kommer allsköns knäppgöksteorier. Boström är dock lite mer öppensinnad än den typiska regimjournalisten, mer villig att formulera sina tankar bortom ren demonisering, vilket gör det läsvärt.

Håkan Boström: Rysk medvind i Europas hjärta

FPÖ tillhör de Rysslandsvänliga, eller åtminstone ”Rysslandsförstående” partierna. Detsamma gäller för övrigt för tyska Alternative für Deutschland (AfD) som under september kammade hem runt 30 procent av rösterna i de tre östliga delstatsvalen i Sachsen, Thüringen och Brandenburg.

Till bilden hör att Österrikes grannländer, Ungern och Slovakien, leds av Rysslandsvänliga regeringar.

Boström förfäras över kritiken mot bulvankriget i Ukraina men försöker att sansa sig och komma med ekonomi som delförklaring till krigströttheten. Han pekar på höjda energipriser i Centraleuropa som en faktor, men det blir svajigt eftersom energipriserna har gått upp överallt. Det är inte alls begränsat till de länder där mer pro-europeiska och krigskritiska partier har haft framgångar.

Han drar iväg i en del nonsens, men det här är ändå en intressant inblick i en pro-amerikansk journalists försök att rationalisera sina motsägelser:

Invandringsfrågan gjorde högerpopulismen stark i Europa. Där har också de etablerade partierna anpassat sig och står idag för en betydligt striktare hållning. Mycket talar för att den hållningen kommer bli permanent. I synen på EU och utrikespolitiken generellt finns dock viktiga skiljelinjer kvar. De hänger ytterst samman med värderingar och intressen.

Valet i USA i november kommer få en avgörande betydelse även för Europa. En Trump-seger lär snabba på fredsförhandlingar mellan Ryssland och Ukraina, som då i högre grad kommer ske på Rysslands villkor. Men en Trump-seger skulle även tvinga Europa att visa korten. Hur mycket är man egentligen beredda att göra i Paris, Berlin och Rom för att hjälpa Ukraina när det verkligen gäller? Höstens centraleuropeiska valvindar ger en indikation om att svaret kanske inte är så uppmuntrande för Kiev.

Han beskyller alltså invandringskritiken för att ha gjort högerpopulismen till en betydande kraft, men verkar sätta förhoppning till att den ska bli irrelevant genom invandringskritisk retorik från andra partier. Vad han inte adresserar är att det bara är just retoriken som har förändrats. Någon invandringskritisk politik har vi inte fått, bara bombastiska utspel som visat sig vara fräcka lögner. Hur länge kan det hålla?

Samma sak gäller det amerikanska presidentvalet, som givetvis inte erbjuder någon egentlig förändring. Både Obama och Trump har redan valts till presidenter på premissen att de skulle rumstera om i det politiska landskapet ("Change", "Torrlägg träsket"), men utan att någonting förändrades. Hur många tror fortfarande att dessa politiker har inflytande över politiska beslut i någon fråga av betydelse? Tillhör Boström själv den skara som tror att såpoperan är på riktigt? Det är fullt möjligt att han gör det. Isåfall kan han behöva formulera om sin plan den dag han ser igenom skojeriet.

Boström knyter alltsammans till den för honom centrala frågan: den globala liberala expansionismen. Det avgörande är då inte retorik kring invandring och mångkultur, utan att högerpopulisternas frågor inte får stå i vägen för ett gränslöst spridande av rätt "värderingar" och "intressen".

"Värderingar" är ganska ointressant eftersom det är ett ihåligt vänsterbegrepp, ett försök att språkligt ersätta den västerländska kulturens grunder i dygder, plikter och harmoniserande seder (ethe, mores). Att slänga sig med den jargongen är en enkel identitetsmarkör för vänstern, eller någon som bara vill formulera sig på vänsterns språk.

"Intressen" väcker dock frågan vems intressen det är Boström anser sig förespråka. När man talar om intressen på det här sättet rör man sig inte i någon allmänmänskligt ideologisk värld, utan i den uppriktiga politiken, där allt handlar om konflikter mellan grupper med olika intressen. Vems intressen Boström talar om framgår inte uttryckligen, men vi får iallafall klara bud om att han står på motsatt sida från Europas krigskritiska nationalister och högerpopulister.

Hur som helst är det lite intressant att se hur en mer öppensinnad liberal nu försöker att pussla ihop sina positioner. Mångkulturen och reaktionen emot den finns kvar som dilemma, men det blir också tydligt att andra saker är överordnade: "högerpopulism" som reaktion emot mångkulturen är främst en fara om den vägrar att böja sig för en utrikespolitik där liberal expansionism prioriteras framför fred, stabilitet och välstånd. Om man kan skrämma fram en mer kuvad "högerpopulism" - eller något inom etablissemanget som gör populisterna irrelevanta - så är det inte så farligt med mångkulturskritik i sig. Substitut och kompromettering kan vara mer effektivt än bara aggressiva förföljelser och demonisering.

Från pro-europeiskt och antiliberalt håll gäller någonstans samma förhållande till populiströrelserna, även om infallsvikeln blir en radikalt annorlunda. Boström går inte in på strategi, men en rimlig slutsats för vänstern är att det är viktigt att populisterna hålls korkade, fastkörda i t.ex. dum memkultur, matade med idiotteorier à la kontrajihadism, att Sossarna eller Miljöpartiet är roten till allt ont, eller den amerikanska specialiteten att sälja in samma liberalism en gång till fast som proteströrelse: tänk etablissemangets "anti-woke"-variant som bara handlar om att hata Palestinaprotester, eller hur Yoram Hazony säljer in ultraliberalism+sionism under etiketten nationalkonservatism. Vill man att populismen i stället ska gå i en pro-europeisk riktning blir det viktigt att odla intelligenta och vetgiriga diskussioner, attraktiva för tänkande människor, där de här knepen och dumheterna blir enkelt genomskådade, och man utan skygglappar kan prata om konkreta politiska intressen, med allt det erkännande av identitetens och gruppens betydelse som det innebär.

Där har vi ett möjligen mer subtilt mediakrig om mångkulturen - eller kanske ett mediakrig om mångkulturskritiken. Populisternas kritik är här för att stanna, men striden fortsätter att stå mellan manipulerbar dumpopulism och en realpolitiskt nykter högre populism (har sett Jan Olof Bengtsson använda just den termen; vet inte om han myntade den). Lägg därtill det som Håkan Boström verkar förespråka: ett icke-populistiskt etablissemang som retoriskt ändå plockar upp invandringskritiska positioner från populisterna, för att förhindra momentum för potentiellt illiberala strömningar.