Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Återigen, vad har denna långa diskussion om Putin och Rysslands historia i den här tråden att göra?
Om mitt inlägg raderas igen vore jag tacksam om jag får veta varför.

Instämmer helt i, att "man undrar när västvärlden ska göra upp med identitetspolitiken och hur det ska gå till. För den är ett gift som bryter ner länderna i väst".

Identitetspolitiken är ett narrativ, som är som klippt och skuret för att knäcka västvärldens länder i kombination med massinvandringen. I "Godmorgon världens" panel framför Tove Lifvendahl, politisk redaktör i SvD:

"Politiken i Sverige blir alltmer etnifierad. Det är den svårigheten, som partierna måste förhålla sig till. Hur ska vi göra, när vi möter [personer som säger] 'Jag kan fixa 200 röster, om vi får igenom det här och det här'. Den svenska demokratiska modellen möter [nu] andra sätt att förhålla sig till politiken, dessutom kopplat till etnisk härkomst. Det [här] har precis bara börjat, vilket partiet Nyans är ett exempel på - att man uttalat vänder sig till personer, kanske inte för vad man tycker, utan vilken typ av härkomst eller identitet, som man har".

Statsradions journalist byter raskt ämne. Socialdemokraterna identifierade ju detta relativt tidigt och ingick, som bekant, 1994 en pakt med och "utvecklade samarbetet" med "Sveriges Muslimska Råd (SMR), Sveriges Muslimska Förbund (SMUF), Förenade Islamiska Föreningar i Sverige (FIFS), Islamiska Förbundet i Stockholm, samt en lång rad anslutna underföreningar" vilka vid den tidpunkten enligt egen uppgift "betjänar mer än 75 000 personer med muslimsk bakgrund".

Svenska journalister drog beslutsamt en slöja över det här samarbetet i över ett decennium. Per Gudmundson skriver (2018):



https://www.svd.se/a/MgG4Lm/sa-infil...a-brodraskapet

Etnifieringen av av svensk politik är inte något, som media (inkl. SR och SVT) vill ha på agendan mer än absolut nödvändigt, tyvärr. Och Socialdemokraternas allians i Botkyrka med organiserad brottslighet (!) är ju samma fenomen. I synnerhet Socialdemokraterna samarbetar gärna med organisationer - vare sig de är religiösa, etniska eller brottsaktiva organisationer - som kan leverera många röster till partiet.

I intervjun som Kisin kritiserar redogörs för hur Ryssland inte vill ha NATO intill sin gräns. Det fanns inga NATO-baser i landet, men det fanns vad Putin kallade "NATO-aktivitet". Med detta menas alltså västkontrollerade biolabb och sånt. Dessa biolabb var ockå en konspirationsteori men är nu belagd fakta eftersom Victoria Nuland har sagt i kongressförhör att det fanns sådana bio- och vapenlabb i Ukraina.

Om NATO hade fått etablera sig i Ukraina, hade NATO-fartyg kunnat använda hamnar på Krim. Det kan Ryssland inte acceptera. Så om det vara bara "helt fräckt" vet jag inte. I intervjun redogörs för hur väst har brutit avtal som var på gång. Det fanns ett framförhandlat fredsavtal som Boris Johnson stoppade.

Detta bekräftas av Zelensky, och bestrids som fan av Boris Johnson på Twitter och i engelska tidningar, men ingen tycks tro honom.

EU-länder skulle se till att en "regime change" i Ukraina skedde på diplomatisk väg, och inte via krig. Vad hände? "EU? Fuck EU!" sa Victoria Nuland och använde CIA för att få till "regime change" i Ukraina. Ryssland ser det som att Maidan kuppen 2014 var en coup'd etat.

Går vi längre tillbaka i tiden accepterade Ryssland ett avtal där Tyskland kunde återförenas 1989 efter murens fall, i utbyte mot att inte expandera NATO längre österut än till Tyskland. Det avtalet sket väst i och etablerade NATO ändå.

Och nu trycker man på med NATO för att etablera i Ukraina. Det är oacceptabelt för Ryssland, det kan inte vara så svårt att bregripa väl? Vidare sas det i intervjun att Ryssland är beredda på att förhandla om fred i Ukraina men Joe Biden avvisade det. Det har jag tagit upp i ett annat inlägg.

Så var är moralen hos denne Kisin som tycker att "fixeringen vid CIA är överdriven" när CIA är helt centrala i Maidankuppen 2014? Västvärlden är moraliskt bankrutt, ekonomiskt bankrutt och har tappat greppet helt. Lögn på lögn på lögn. Och det ser världen nu. Världen vaknar och jag tror att i USA där det kommer att drivas ifrån är kritisk massa nådd i och med Tucker Carlsons intervju.

Samtidigt skriker Stoltenberg om att vi ska förbereda oss på "krigsekonomi" och en lång konflikt. Ulf Kristersson skriker om att "Ryssland får inte vinna!". BRICS-länderna har redan vunnit. Det är ofrånkomligt.

Att då sitta och veva det gamla neocon-narrativet känns ungefär lika tröttsamt som att bry sig om vad Carl Bildt säger.

Vladimir Putins perspektiv, som BBC, Kisin m.fl. ifrågasätter, handlar om vad som utgör eller skapar ett land/stat/nation. När massinvandringen till Sverige sjösattes, så förkunnade media beslutsamt, återkommande och oförtröttligt att alla människor på jordklotet var potentiella svenskar. Så snart någon potentiell svensk (från arabvärlden eller Afrika) hade satt ner foten på svensk mark, så hade vederbörande s.a.s. realiserat sin svenskhet; nu var vederbörande lika svensk som vilken Svensson som helst!

Det blir intressant att se, om etnifieringen av svensk politik jämte identitetspolitiken alls kommer att påverka den här berättelsen.

Jag var mest intressant av vad Putin sade om västvärlden i intervjun. Nu lär debatten här övergå till den så vanliga konflikten här i tråden - mellan högerns schatteringar.

Vad är det för identitetspolitik du är rädd för? Den som minoriteterna hyser eller majoriteten? Ska vi byta ut den svenska flaggan mot en regnbågsflagga eftersom den svenska flaggan är blå, gul och har ett kors som representerar protestantisk nordisk identitet?

Att vi har en etnifiering av svensk politik beror på att sju av åtta partier har öst in invandrare i Sverige. Det förfaller naturligt att de växande minoriteterna som idag utgör 1/3 av befolkningen kommer driva identitetspolitik på samma sätt som vi ser i det mer mångetniska och mångkulturella USA. Svensken är en etnicitet och Sverige är en nationalstat. Även om vissa av ideologiska anledningar hävdar annat kan du som invandrare inte assimileras in i det svenska. Du kan inte byta etnicitet eftersom den är primordial. Vidare vill kurderna, nigerianerna, latinamerikanerna, judarna, turkarna osv. behålla sin etnisk särart. Kanada har löst det här problemet med så kallad liberal mångkulturalism.

I början av den här tråden diskuteras; "Multicultural Citizenship: A Liberal Theory of Minority Rights" (1995) av Will Kymlicka som handlar om att cementera etniska skillnader samtidigt som varje etnisk grupp skall samlas under ett liberalt medborgarskap. Detta har inte fungerat i Kanada. I Kanada driver indierna, kineserna, indianerna, judarna, inuiterna och de separatistiska Québécois (en folkgrupp som består av fransmän med delvis indianskt ursprung) en hård identitetspolitik.

Jordan Petersons argument handlar i stora drag om att reducera identitetspolitiken (som uppmuntras genom mångkulturalistisk policy) i förmån för endast en liberal identitet. Han talar dock för döva öron. Det skall sägas att vad som skrämmer Peterson och det anglosaxiska liberalkonservativa etablissemanget i Kanada är den växande europeiska identitetspolitiken. Det samma gäller även för de liberalkonservativa i USA, Australien, Nya Zealand och Storbritannien.

Det skall sägas att även Ryssland trycker ned rysk (russ) identitetspolitik och nationalism eftersom 15-20% av Ryssland består av andra icke-europeiska minoriteter och människor av ryskt och asiatiskt ursprung. Det är förövrigt något som Sovjetunionen ägnade sig åt. Kina är 92% Han-kinesiskt och i princip 100% av landet är "gult" men även Kina trycker ned Han-kinesisk identitetspolitik.

Frågan är varför politiker på båda sidor av "Kalla Kriget 2.0" är så fientliga mot majoritetens identitetspolitik och nationalism? Tja, våra (liberala) eliter föredrar imperiebyggande eller en struktur som påminner om detta snarare än nationalstaten. Detta sträcker sig förövrigt långt tillbaka i tiden. Sverige var också ett imperium fram till 1721 som huserade flera europeiska minoriteter som sedan formade egna nationalstater - där bland Finland och Estland eller återgick till Norge och det som idag är Tyskland. Intressant bygger även den latinamerikanska, afrikanska, arabiska och asiatiska eliterna (liberala eller ej) mångkulturella imperium som sedan skall samlas under antingen en religion eller ledkultur. Alla imperium är instabila och så är även (hyper)mångkulturella länder. Det vet Japan och det är därför de inte öser in utlänningar. Kina är också försiktiga för att bevara sin supermajoritet av han-kineser.

I slutändan kommer liberalism som överbryggande (led)ideologi i västvärlden klappa sönder. Stevenstillstänker sig att ett återgående till klassisk liberalism. Det närmaste vi kommer detta är USA från 1776 till 1912 - eller "Vilda västen". Människor samlades dock fortfarande inte under "liberalismen" men det då ultra-frihetliga USA gav redskapen för delstaterna och communities att göra som de vill.

Utgångpunkten var att minoriteterna och invandrarna inte skulle ligga andra till last. Det skall sägas att USA införde detta av praktiska koloniala anledningar och inte ideologiska anledningar. Vidare hade USA inte något som universell rösträtt och kvinnor i USA fick inte rösta förrän 1920. USA praktiserade inte den nyliberalism som tex. CATO institutet förespråkar men den reaktionära identitära paleolibertarianism som Ludwig Von Mises institutet förespråkar. USA präglades också av en mängd konflikter - varav inbördeskriget var den mest omfattande konflikten. Liberalism som de förstås efter 1945 fungerar inte som överbryggande ideal i den typ av samhällen som liberalerna bygger. De ryska kommunisterna försökte bygga något liknande utan kapitalism och det gick också åt helvete.

Sverige var tills de sju partierna ändrade policy "lyckligt lottade". Vi hade en tämligen etnisk homogen befolkning och så länge vi tog emot en liten grupp invandrare uppstod en naturlig assimilering. Vi behövde inte ha någon specifik assimilations eller integrationspolitik. För Sveriges del det hela tiden handlat om volymerna medan USA, Kanada, Australien, Nya Zealand och även Ryssland har handlat om något annat - eftersom de tagit andra folks land och inkorporerat befolkningen i deras. Det kräver en mer komplex politik.

Amen.

Tack för svar! Vad åsyftar du med "den växande europeiska identitetspolitiken"? Kataloniens önskan om självständighet? Målsättningen för SNP att Skottland ska bli självständigt? Något mer eller något annat?

Sannolikt syftar han på det växande stödet för invandringskritiska partier runt om i Europa, t.ex. AfD i Tyskland. Den liberala högern med sitt ”tack för att ni valde Sverige” har förlorat i land efter land och den höger som håller på att ta över är identitetspolitisk.

De borgerliga debattörer från moderaterna som håller till på Twitter vågar inte längre kritisera svensk identitetspolitik och det enda som påminner om gamla tider och vad de egentligen står för är deras rabiata Trump-hat.

Det finns ingen svensk identitspolitik. Eller den kanske finns? Den har aldrig belysts av någon. Mitt intryck är att ordet "identitetspolitik" funnits i media, sedan har man försökt klistra på "svensk" framför det ordet.

Ingen försöker längre försvara det "mångkulturella". De som lever mångkulturellt är invandrarna och deras leverne sågs länge som överlägset svensk kultur. Ingen kan längre låtsas som om det är fallet.

Det här kan illustrera en språkförbistring som jag menar har instrumentaliserats ("vapeniserats") mot europeiska folk och leder till en förlamande tankeröra.

"Nationen" föreställs, liksom "identitetspolitiken" vara sentida konstruktioner. Alltså något icke-objektivt, godtyckligt, skiftande. Något som människor hittat på och som följaktligen kan omdefinieras eller t o m omskapas i ny. lämplig form.

Att "nation" inte är en "statsform" framgår ju av ordet "nationalstat" som då skulle betyda "statstat". Etymologin är otvetydig och användningen går betydligt längre tillbaka än 1800-talet eller franska revolutionen. Betydelsen är, liksom stam/folk/etnicitet ett kollektiv människor som i kraft av sin historiska kontinuitet känner en släktskapssolidaritet. En nationalstat är en stat som konstitueras av denna organiska solidaritet, varken mer eller mindre.

Ett annat ord för samma organiska solidaritet är identitetspolitik, den sorts "tribalism" eller "rasmedvetenhet" som gjorde att svarta även på 60- och 70-talen röstade på svarta politiker, när tillfälle bjöds. Det är att vända på orsaksföljden att tro att identitetspolitiken skapade konfliktlinjer som den i själva verket avspeglar i mångetniska stater. Att tonläget var mjukare mot vita i samhällen med en ännu inte underkuvad vit supermajoritet, är alltså att vända på kausaliteten.

Om man inte förstår orsak och verkan, kommer man aldrig att kunna motverka problem som kan spåras tillbaka till avsaknaden svensk/majoritetsvit identitetspolitik/nationalism/tribalism. Det är pliktförgätet naivt att mana till allmän nedläggning av de identitetspolitiska vapnen, när ingen annan ingrupp gör det och ger minsta sken av att någonsin göra det. Det som behövs är ju balanserande identitetspolitik.

"Identitetspolitik" har bedrivits så långt tillbaka i historien vi känner till de första mångkulturella staterna i Främre orienten och kommer fortsätta finnas så länge det finns socialt interagerande människor. Vilken etikett som klistras på fenomenet med lojala, självreproducerande ingrupper, är oviktigt. Det viktiga är att de fungerar.

Den debatt som förs här är den som pekar mot nästa "Vi var naiva!"-insikt. Först inom "högern", sedan tvärpolitiskt. På precis samma sätt som naiva, missledda invandringsvänner efter dyrköpta erfarenheter förstod att de hade fel, måste svenskar i allmänhet (även många garvade invandringskritiker) förstå det mångetniska tillståndets överlevnadsvillkor och förklaringar.

Är det bara jag som tycker att det verkar vara nån sorts förbistring på tråden kring begreppet identitetspolitik. Som jag ser det är det en elitideologi med marxistiska rötter som har mer "moderna" utgångspunkter än den gamla ekonomiska förklaringsmodellen till orättvisorna. Friktionsytorna handlar nu om en annan typ av under- och överordning nämligen ras, kön och rättvisa vad gäller utfall. Det som amerikanerna kallar DIY= diversity, inclusion och equity. Lägg till affirmative action som är en aktiv process där svaga grupper lyfts fram för att kompensera för det förtryck dom varit utsatta för.

Allt väl illustrerat när Harvards president Claudine Gay fick avgå. Hon hade torftiga akademiska meriter men var svart och kvinna och skulle lyftas fram till en årslön på 700 000 dollar. Oavsett sina meriter. Sedan hade hon kopierat delar av sin avhandling från en etablerad akademiker på African Studies.

Det är klart att det här är ett förfall hos den kanske mest vördnadsvärda akademiska institutionen i USA. Det här är identitetspolitik tycker jag. Man kan se att korrektivet till den här schaskiga kulturen som den uttrycks i media efter händelsen är att man måste gå över till en ren meritokrati. Det är bara akademiska prestationer som räknas och ras och kön betyder inget. Ja man är färg- och rasblind. Då skulle man slippa de här knäppigheterna som brett ut sig i väst.

Det stärker fan inte väst i det här kulturkriget. Bort med ras- och könsmässig över och underordning. Alla ska behandlar lika och bort med de låga förväntningarnas klappar på huvudet på svaga grupper. Jag tror det skulle gå hem hos stora invandrargrupper som i dag inte kan orientera sig i offerhierarkierna. Alla ska ha samma förväntningar på sig. Inga kelgrisar och fosterbarn som Per-Albin sa.

Kristian Gerner, emerita i historia i Lund, var inne med sina i sten hugga "gammaltestamentliga" urkunder gällande bildandet av Ukraina, som bara juden kunnat spåra upp naturligtvis.

Det var i P1 häromdagen. Enligt Gerner är Ukraina en litthuaisk (svårt ord)/polsk landsbildning från tidernas begynnelse, dvs då folk blev bond-bosatta och visade upp första embryon till administration/förvaltning inom en avgränsad area.

Det var mycket väntat att Gerner inte med ett ord nämnde vikingarnas - vad jag som amatörhistoriker alltid trott - betydelse för grundadet av Kiev-staten, en verksamhet som inföll några hundra år tidigare än Litthuaen och Polen liksom "kommit igång".

Men Putin hävdar då att formerna för Ukrainas urgrund stammar från strömningar från Moskva-staten.