Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Sonesson är inte tänkbar som ny ledare helt enkelt därför att han inte har någon som helst förankring i rikspolitiken. Jag tror heller inte han har försökt skaffa sig sådan förankring utan är nöjd och glad lokalpolitiker.

Jag vet egentligen inte om det finns någon tänkbar partiledare som inte var med under Ruinfeldt åren? Det bästa man kan hoppas på är någon som är lite mer trovärdig i sitt avståndstagande av Ruinfeldts migrationspolitik.

På sätt och vis vore det välkommet om de sparkar Kristersson nu och ersätter honom med ännu en Ruinfeldt-lärljunge. Då kommer ju opinionstappet fortsätta och de lär byta partiledare ytterligare en gång innan nästa val. Då finns nog chansen att någon mer konservativ försöker bli vald. Mitt drömscenario vore nog om de kunde få Joakim Larsson från Stockholm vald nu i höst. Följt av att (KD) går om i opinionen och ytterligare en paretiledarstrid. Då har nog Ruinfeldt falangen gjort bort sig så mycket att de är överspelade...

Marxismen går som Lasse Wilhelmson förklarat ut på att förgöra icke-judiska nationer. Leonard Cohen beskrev väl endast vad hans stamfränder gjorde i upptakten till och under kriget. Ta detta exempel med juden Theodore Kaufman: Germany Must Perish!

Tyskland måste vara beredd att betala det slutgiltiga straffet. Och det finns ett, och endast ett sådant slutgiltigt straff: Tyskland måste förgås för evigt! I verkligheten – inte i fantasin.

https://www.nordfront.se/germany-must-perish.smr

Håller med. Han saknar star quality. I stället en trulig uppsyn som inte inger förtroende även om han har bra politiska instinkter. Nej det behövs något nytt. Varför inte hon Svantesson tills vidare?

Jag tror nog att Moderaterna upplever en större existentiell kris än du föreställer dig om de blir tvingade att byta ut Kristersson. Att först sparka Reinfeldts tronarvinge AKB efter ett par år och sedan tuffe Uffe efter lika lång tid kommer att accentuera det krismedvetande som redan finns.

Moderaternas eftervalsanalys visade att M nu är medvetna om att Reinfeldt-eran är en gigantisk barlast som partiet tvingas släpa på. Skrivningar om att ”väljarna inte litade på oss” var ett sätt att varna för att Moderaternas förtroende kan ta väldigt lång tid att bygga upp efter detta fiasko.

Sedan håller jag inte med om att Sonesson nöjer sig med att vara kommunalråd i Staffanstorp. Han har större ambitioner än så. Hans Facebook har under flera år nu innehållit pikar mot partiledningen som har haft en tydlig politisk tendens men varit svåra för andra än de mest insatta att förstå.

Han dödförklarade Alliansen långt innan Jöken, t.ex. Utan Alliansen så har M inget annat sätt att ta makten än genom SD vilket Kristersson har uteslutit. Alltså, att dödförklara Alliansen är och var då ett fint sätt att kräva partiledarens avgång.

Däremot tror jag att det blir svårt eller omöjligt för Sonesson att faktist bli partiledare även om jag tror att han vill det. Stockholmsmoderaterna talar om ”våra bruna vänner i Skåne”, som Nyheter Idag rapporterade, och jag tror helt enkelt partiet skulle klyvas på mitten om det blev Sonesson som tog över. Moderaterna klarar inte av den striden nu med fallande opinionssiffror. KD klarar knappt av det ens med kraftigt stigande opinionssiffror.

"Fake news" förlorade kriget idag.
Det kommer påverka Sveriges politik med USA och därmed vad som kommer stå i medierna och kanske speciellt om mångkulturen.
Skälet:
Mullerutredningen visade att Trump haft rätt och medierna har, ja vad har de gjort? Ljugit? Drivit en agenda?

Trumps kommentar:
https://pbs.twimg.com/media/D4cL-2GXsAAIini.jpg

Det spelar ingen roll om demokraterna och deras uppbackare har varit ute i ogjort väder som det heter och kan beslås med lögner. De har ändå rätt på det moraliska planet anser de. Vi kan förvänta oss att mediaetablissemanget hittar något finstilt i rapporten de kan slå ner på. Det är fan otroligt hur Trump orkar slåss mot hela USA-eliten. Kriget mot Trump lär fortsätta både i USA och här i landet. USA håller på och brakar ihop av motsättningarna. Det syns tydligt i Kalifornen där de fattiga och de rika röstar demokratiskt medan många medelinkomsttagare flyttar från Kalifonien med dess höga skatter och knäppa gröna projekt. Många flyttlass går till Nevada och Texas. Den som vill se in i framtiden bör lyssna på VDH, det vill säga Victor Davis Hanson, en kalifornisk vinodlare som samtidigt är professor i amerikansk och klassisk historia. Han har star quality i Jordan Peterson-klass. Här en video om hur Kalifronien håller på och splittras upp. Jag tänker hela tiden på Sverige när jag hör honom tala. Eliterna förlitar sig på inkommande röstboskap från latinamerika. OK - det är inte alltid lättbegripligt.

https://www.youtube.com/watch?v=v1eNcuGcPW4

Låt så vara. Men de kan bara göra enstaka partiska inlägg, inte driva det till en större allmän diskussion. De är livrädda att hamna i en debatt på exempelvis svt-Aktuellt eller opinion live eftersom de skulle bli överkörda. Dessa två arenor börjar bli stängda för ett drev utan svarsmål. Så även Agenda. Om SR skulle öppna upp för att uppmärksamma ett så kallat hårdare klimat i Staffanstorp måste man ju bjuda in företrädare därifrån. Och då går det som det går. Staffanstorps företrädare skulle bara vinna ännu mer sympatier.

Artikelns rubrik är fullkomligt vansinnig: Staffantorps förvandling har väckt invånarnas ilska.

Invånarna? Snarare endast vissa invånare (eftersom Sonesson (m) vann valet) men det är bara dessa som ges en röst och enbart deras åsikter som räknas. Nu har jag inte läst hela artikeln men jag vågar gissa på att ingen kontext ges till det hela. Jag vet att Lamotte gjorde något reportage från Staffanstorp för något år sedan: https://www.facebook.com/joakim.lamo...6148145813102/ -- detta vore en rimlig kontext om man skall skriva om Staffanstorp.

Just att enbart vissas åsikt räknas enligt media är något som bör användas. Jag tror att invånarnas vrede mot journalistkåren och etablissemanget är påtaglig. Synd att de inte vet hur de ska uttrycka den...i stället får de förlita sig, i bästa fall, på en icke-verbal moderat vid namn Sonesson.

Gällande teoribyggen om att denna artikel är en den av en moderat maktkamp så förefaller det inte särskilt troligt. Ett sådant teoribygge skulle kräva att Sonesson vore aktuell som partiledare och detta finns inte ens på kartan.

Ja vilken teori har du om vilka det är som räknas? Är det binärt eller är det olika tyngd beroende på, ja vad vet jag. Ursprung kanske? Eller åsikt?

Vad är ditt teoribygge om viktning i värdet av "rätt" åsikter? Vem är det som bestämmer detta?

Jag kan försöka svara på dina frågor. Jag betonar att jag försöker, jag har inte helt lätt att förstå dem.

Vilka som räknas enligt i detta fall Expressen är inte en teori, de som räknas är de som är "ilskna" över Staffanstorps "förvandling". Anledningen till att jag inte kallar detta en teori är att Expressen skriver det. Det är inte en teori att Expressen har en sådan rubrik. Det är fakta.

I detta fall var det den som skrev artikeln som gjorde bestämde vilka åsikter som är "rätt" (jag tror inte att jag använde det ordet så det är inte mig du citerar). Skälet till att jag skriver det är att personen eller personerna i fråga faktiskt skrev artikeln.

Men för all del, det går ju om man vill att fantisera ihop att Dousa(?) från MUF beställde artikeln. En sådan fantasi kräver som sagt också att Sonesson är i närheten av att vara aktuell som partiledare vilket gör att det blir en tvåstegsfantasi som kräver att man låtsas tro på något kontraintuitivt (gällande Sonesson) för att kunna nära fantasin om att artikeln är ett beställningsjobb från MUF

En vänlig människa på nätet har tillhandahållit en länk till den kompletta intervjun med Podhoretz. Den bör läsas av alla i tråden. Slående är hans etnocentrism, tribalism och hans medvetenhet om historiens gång. Några utvalda stycken:

In 1924, immigration virtually stopped and the rationale for the new policy was to give newcomers a chance to assimilate—which may or may not have been the main reason—but it probably worked. What has changed my mind about immigration now—even legal immigration—is that our culture has weakened to the point where it’s no longer attractive enough for people to want to assimilate to, and we don’t insist that they do assimilate. When I was a kid, I lived in a neighborhood that had immigrant Jews, immigrant Italians (mainly from Sicily), and immigrant blacks—that is, they had come up from the South recently. It was incidentally one of the things that made me a lifelong skeptic about integration because far from understanding each other and getting to know each other, all we did was fight. In any case, the stuff that went on in the public schools! I had an incident when I went to school at the age of five. Although I was born in Brooklyn, I was bilingual and Yiddish was in a sense my first language, so I came to school with a bit of an accent. And the story was: I was wandering around in the hall, and the teacher said: “Where are you going?” And I said: “I’m goink op de stez.” And they slapped me into a remedial speech class. Now, if anyone did that now, federal marshals would materialize out of the wall and arrest them for cultural genocide. But, of course, they did me an enormous favor. I imagine my life would have been very different if I had not been subjected to that “speech therapy,” as they called it. And parents then did not object—on the contrary, they were very humble. If the teacher thought so, and the school thought so, they must be right. That was the culture of the prewar period. You certainly wanted your children to be Americans—real Americans—even if you wanted them to hold on to their ancestral culture as well. You were free to do that on your own time and your own dime. And it worked. It worked beautifully.
So when I got into the army and I began meeting other kinds of Americans—native Americans—so to speak, I was floored. I didn’t like the army particularly, but I got on very well with the guys I met. Their humor, and their irreverence, and their camaraderie—it was great!

[...]

But, basically, I think we’re all in a state of confusion as to what’s going on. Tom Klingenstein has made a brilliant effort to explain it, in terms that haven’t really been used before. He says that our domestic politics has erupted into a kind of war between patriotism and multiculturalism, and he draws out the implications of that war very well. I might put it in different terms—love of America versus hatred of America. But it’s the same idea. We find ourselves in a domestic, or civil, war almost.
In 1969-70, we neocons analyzed the international situation in a similar way, behind a clarifying idea that had a serious impact because it was both simple and sufficiently complex in its implications. I had by then become alienated from my long-term friend Hannah Arendt, whose book The Origins of Totalitarianism had had an enormous effect on me. Although she had become an ex-friend, her book’s argument still inspired me, and I think a lot of other people, to fight. And that argument was that the Soviet Union was an evil, moral and political, comparable to Nazi Germany. As we had fought to defend the West in World War II from the evil coming from, as it were, the Right, so we had to fight it coming from the Left in the Cold War, which I liked to call World War III. (And I’ve tried to say since 9/11, we have to fight an evil coming from the 7th century in what amounts to World War IV—but that name hasn’t caught on.) But the important point is we offered a wholehearted, full-throated defense of America. Not merely a defense, but a celebration, which is what I thought it deserved, nothing less. It was like rediscovering America—its virtues, its values, and how precious the heritage we had been born to was, and how it was, in effect, worth dying for. And that had a refreshing impact, I think, because that’s how most people felt. But all they had heard—though nothing compared to now—was that America was terrible. It was the greatest danger to peace in the world, it was born in racism, and genocide, and committed every conceivable crime. And then when new crimes were invented like sexism and Islamophobia, we were guilty of those, too.
CRB: The fight against Soviet Communism ended in victory for the West, but not, it seems, in the rehabilitation of Americanism. What happened to “the new American patriotism” as Reagan called it?
NP: Well, one of the Soviet officials, after the fall of the Soviet Union, actually put it correctly when he said: “You’ve lost your enemy.” And that’s, I think, the largest cause.
CRB: You mean the only thing that really inspired us was the external threat?
NP: No, the external threat inspired us, but it also gave rise to a new appreciation of what we were fighting for—not just against. I was a Democrat, you know, by heritage, and in 1972 I helped found a movement called, “The Coalition for a Democratic Majority,” which was an effort to save the Democratic Party from the McGovernites who had taken it over. We knew exactly what was wrong, but it metastasized. The long march through the institutions, as the Maoists called it, was more successful than I would have anticipated. The anti-Americanism became so powerful that there was virtually nothing to stop it. Even back then I once said, and it’s truer now: this country is like a warrior tribe which sends all its children to a pacifist monk to be educated. And after a while—it took 20 or 40 years—but little by little it turned out that Antonio Gramsci—the Communist theoretician who said that the culture is where the power is, not the economy—turned out to be right; and little by little the anti-Americanism made its way all the way down to kindergarten, practically. And there was no effective counterattack. I’m not sure why. I mean, some of us tried, but we didn’t get very far.
CRB: How do you assess the American Left today?
NP: The crack I make these days is that the Left thinks that the Constitution is unconstitutional. When Barack Obama said, “We are five days away from fundamentally transforming this country,” well it wasn’t five days, but he was for once telling the truth. He knew what he was doing. I’ve always said that Obama, from his own point of view, was a very successful president. I wrote a piece about that in the Wall Street Journal which surprised a lot of people. Far from being a failure, within the constraints of what is still the democratic political system, he had done about as much as you possibly could to transform the country into something like a social democracy. The term “social democrat,” however, used to be an honorable one. It designated people on the Left who were anti-Communist, who believed in democracy, but who thought that certain socialist measures could make the world more equitable. Now it’s become a euphemism for something that is hard to distinguish from Communism.
And I would say the same thing about anti-Zionism. I gave a talk to a meeting of the American Jewish Committee, which was then the publisher of Commentary, two years or so after the Six Day War. And I said what’s happened since the that war is that anti-Semitism has migrated from the Right, which was its traditional home, to the Left, where it is getting a more and more hospitable reception. And people walked out on the talk, I mean, literally just got up. These were all Jews, you understand. Today, anti-Semitism, under the cover of anti-Zionism, has established itself much more firmly in the Democratic Party than I could ever have predicted, which is beyond appalling. The Democrats were unable to pass a House resolution condemning anti-Semitism, for example, which is confirmation of the Gramscian victory. I think they are anti-American—that’s what I would call them. They’ve become anti-American.

https://archive.fo/FjJi3

Det som slår mig när jag läser det där är hur gubben, trots att han uppenbarligen är intelligent, ligger decennier efter.

Han började se problemen med liberalism på 70-talet, en bra bit att dess skadeverkningar bränt ner städer. Han börjar nu se det totalt ohållbara i invandringen, något han borde sett på 70-talet.

Det känns alldeles för överdrivet att påstå att sådana som han "ligger bakom" eller har legat bakom saker och ting, så som "interventionism" (som bleknar i jämförelse med ett världskrig) eller invandring. Jag har pratat med någon som var samtida med denna gubbe i den "konservativa" rörelsen i USA. Det finns inga planer, ingen agenda och har aldrig någonsin funnits. Vad som faktiskt skedde var att sådana som Podhoretz var bekvämare med och vänligare mot storkapitalet, de fick alltså pengar till sina instutitioner och opportunister färdas i den riktningen där pengarna finns. Sådan var och är fortfarande stora delar av de aktiva i den "konservativa" rörelsen i USA. Och det finns verkligen inga genier med planer, det är bara att lyssna på valfri "konservativ" talkshow i USA vilket jag gjorde i somras.

Ingen svensk journalist läser något som har med den här gubben att göra, de läser CNN.com och de läser NYT. Jag har svårt att se kopplingen till Sverige.