Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Lägg den här damen på minnet. Catharina Thörn heter hon och är feminist och forskare vid institutionen för kulturvetenskaper i Göteborg. Disputerade 2004 på avhandlingen Kvinnans plats(er). Bilder av hemlöshet. Hon har diskuterat boende, hemlöshet, stadsplanering och det offentliga rummet i såväl akademiska som utomakademiska sammanhang.

Thörn har gjort sig ett namn inom ämnet gentrifiering, dvs. att starkköp medelklass flyttar in i arbetarklassen kvarter såsom Söder, Haga eller Möllevången. Finns många fler exempel. Genom ombyggnader måste de som bodde där tidigare flytta eftersom hyrorna blir så höga eller att köplatserna till hyreslägenheterna blir långa och att soclägenheterna försvinner. Det här är ett ämne som mediakriget om mångkulturen förr eller senare måste handla om. Läs gärna denna artikel i GP där hon kritiserar Mark Isitt:

"När jag för många år sedan flyttade till Göteborg var det Hammarkullen jag flyttade till. Och det jag minns bäst var just det sociala livet mellan husen och det starka civilsamhälle som stred mot alla nedskärningar i området. Med avseende på socialt liv och offentlighet så är förmodligen Hammarkullen det sämsta exempel som Isitt kunde välja.

Men vad vet han om det? Som flera andra redan påpekat kännetecknas inte hans artiklar av kunskap och insikt utan av cynisk populism och klassförakt."

Isitt svarar i samma artikel:

"vad vill du egentligen göra åt kriminaliteten i förorten? Precis som Cecilia Verdinelli, Mattias Hagberg och Ove Sernhede (se gårdagens tidning) presenterar du inte ett enda konkret förslag.

Fråga två: vad är syftet med att förvandla detta till en klassfråga? Vad har mitt påstådda ”klassförakt” att göra med morden i Biskopsgården och knarkförsäljningen på Hammarkulletorget och närpolisens kritik mot de väldiga husvolymerna? Menar du att det är min medelklassbakgrund som bommat igen Hammarkullens mataffär och dumpat sönderskurna stoppmöbler under krossade gatlyktor?

Låt oss hålla oss till fakta. Min tes är tydlig: jag tror att arkitektur och stadsplanering påverkar kriminaliteten i grunden. Jag vet att detta rimmar illa med den forskning som du och dina kolleger på sociologiska institutionen representerar."


Det är den här debatten vi kommer att hamna i eftersom förorterna börjar förslummas i allt för hög grad, de kan inte heller ta emot fler och inga nya förorter byggs. Massinvandringsförespråkarna och mångkulturkramarna lever alltså på lånad tid. Jag kan knappast tänka mig att staten kommer att bygga nya miljonprogram som kan inhysa alla nya hundratusentals invandrare. Den ekonomin finns inte längre. Dessutom var miljonprogrammen byggda för de som trots allt hade ett arbetet.

Och poppande champagnekorkar!



Bra poäng.

Plattform 5 och 6 är egentligen bara varianter av samma sak. De upprepar/ ekar åsikter som producerats på någon annan plattform. Personer på plattform 5 är mer påverkbara än de på plattform 6 som har ett större mått av "tro" i sin position.

Alltså, de slås ihop till en plattform för "reproduktion". Antalet plattformar blir då 7.

Plattform 1: Forskare och intellektuella som arbetar professionellt med mångkulturfrågor. De kan vara helt okända för allmänheten.

Plattform 2: Forskare som även finns ute i mediakriget. Tex Andreas Johansson Heinö, Mattias Gardell. Om forskaren blir bränd i mediakriget kan den retirera tillbaka till plattform 1.

Plattform 3: Låtsasforskare, ofta journalister, som kan (men inte nödvändigtvis) hänvisa till plattform 1 och 2, och som menar att de bidrar med egna tankar och idéer. Tex Lisa Bjurwald, Alexander Bengtsson, Aftonbladets ledarskribenter.

Plattform 4: Politiker som kan (men inte nödvändigtvis) hänvisa till plattform 1, 2 och 3, och som menar att de bidrar med egna tankar och idéer. Tex Adam Cwejman (FP), Mattias Karlsson (SD)

Plattform 5: Reproducenter av idéer från andra plattformar. Plattformen delas av personer som är mer eller mindre motiverade förkämpar för mångkulturen i mediakriget.

5a: Mainstreamknegare i Mångkulturkomplexet som säger och skriver det "som gäller" för tillfället. Majoriteten av journalister som skriver i ämnet tillhör plattform 5a. De kan påverkas av alla andra plattformar.
5b: Debattörer som brinner för mångkulturen. De behöver egentligen inga hänvisningar till idéer eller fakta från plattformarna 1-4. Plattform 5b håller med vad en mångkulturkämpe från plattform 2-4 står för. Dvs det som Mattias Gardell säger är alltid rätt och det som Ingrid Carlqvist säger är alltid fel. Typexempel Maria Sveland och hennes artikel http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-...skt-deprimerad

Plattform 6: "Dissidenterna". Detta är en brokig skara som har det gemensamt att de inte har fritt tillträde till de viktigaste scenerna i det Mångkulturindustriella komplexet. Det kan vara journalister, politiker, forskare eller något annat.

6a: De kan ha mer mainstreamidéer (som faktiskt kan påverka plattform 5) tex Gunnar Sandelin, Merit Wager.
6b: De kan vara mer counterjihad och ha kopplingar till SD. Tex Ingrid Carlqvist, Kent Ekeroth.
6c: "Dissidenterna" kan även ha mer hårdföra idéer som tex SvP.

Plattform 7: Den här tråden.

Blir mest besviken över att det offentliga samtalet ej har kommit förbi irrvägarna "det kallaklassamhället"-feminism eller skylla på arkitekturen. Problemet är ju inte hur husen ser ut eller hur hemska strukturella klassförtryckare vi medelklassvenskar är utan just konsekvenserna av att plocka in armeer av tredjevärldenfolk som ej behövs i produktionen och som mest kostar pengar för övriga medborgare. Den praktiska konsekvensen av detta är just alla jävla gängbildningar bland blattar i gbg då de ej anser sig ha någon framtid.

Orkar inte med dessa diskussioner som tar upp fan och hans moster men vägrar nämna eller kritisera den förda politiken.

Jovisst, men jag tycker att svängningen av diskussionerna är intressanta - från att bara handla om ideologi, moral och kultur till handfasta konkreta saker. Trotts allt är massinvandringen en fysisk realitet. Någonstans ska alla arméer av invandrare bo och de ska försörjas och infrastrukturen i landet måste rättas därefter. Det görs inte och då kan man inte skylla på främlingsfientlighet och islamofobi eller andra pk-fasoner. Jag tror många i media inser det alltmer. Om Centern ändrade sig i kärnkraftsfrågan eller socialdemokraterna angående privatisering av offentlig sektor så kommer hela sjuklövern till slut att även göra det med invandringspolitiken.

Ja, när jag läser en artikel av den här typen av en person som verkligen förstår att något är fel så tänker jag alltid att jag vill ringa och fråga om hon vill skriva en artikel helt utan skygglappar för till exempel Fria Tider, men när jag försöker föreställa mig det samtalet så tänker jag alltid att hon egentligen inte kommer att förstå vad jag talar om, och när hon väl förstår det kommer hon be mig dra åt helvete.

Samma sak när det handlar om Lena Andersson som flera i den här tråden uppskattar. När jag läser henne så känner jag igen mig själv från någonstans på mitten av min resa från en stark lojalitet mot den rådande eliten och deras projekt och den framväxande insikten om att de är på väg att föra oss mot avgrunden. Lena Andersson vet att eliten har fel, men hon tror att felet ligger på detaljnivå och att hon och andra med sina krönikor kan hjälpa till att vända skutan på rätt köl. Jag trodde samma sak (t.ex. att invandringen i sig inte var fel utan att felet låg i våra välfärdssystem, och det finns flera olika varianter på samma vanföreställning).

Jo, vem har inte gjort den resan? Min resa började till viss del med att passivt följa den här tråden sedan starten. Det har lärt mig en hel del - Flashback är vår tids folkhögskola.

Ärkeindividualisten Lena Anderssons resa kan nog gå i en annan riktning. Kanske i samma spår som Johan Norberg, som har fått ett samhälle som är ganska likt det han drömde om som baskerförsedd nyliberal gosse på 90-talet, men han är ju mest bitter och hatisk numera.

[quote=TheLucky]


"Låt oss hålla oss till fakta. Min tes är tydlig: jag tror att arkitektur och stadsplanering påverkar kriminaliteten i grunden. Jag vet att detta rimmar illa med den forskning som du och dina kolleger på sociologiska institutionen representerar."

Detta är ju riktigt. Bygger man för låga murar så slipper de kriminella ut och då ökar kriminaliteten.

Men till saken. Det har alltid varit så att människor flyttar dit där de har något gemensamt med andra. När väldigt lågproducerande människor hamnar på samma ställe så uppstår så klart en viss inre sammanhållning mot "de andra". Detta kan ta sig olika uttryck, ofta dåliga. Befolkningsökning, etnisk stratifiering och urbanisering är alla vägar i denna riktning.

Men detta perspektiv strider till dels mot det socio-ekonomiska paradigmet som gärna bortser från etnicitet som förklaring. Det sammanhänger med sociologernas materialistiska utgångspunkt, och självklart gör de sitt bästa för att hävda sin utgångspunkt och motverka alternativa eller konkurrerande.

Jag tror att det elitistiska och intellektuella samtalet om hur verkligheten bör gestaltas har fått sig en törn. De gamla marxisterna känner sig inte hemma i det här nyliberala projektet om ”individualism” och konstruerade gemenskaper, vars sammanlänkning bygger på just konsumtion och medelklassens rädsla. Det är det som Catharina Thörn ger uttryck för – hon är inte förtjust i den exkluderande elitideologi som produceras och reproduceras av bland annat Mark Isitt. Situationen är ganska given. De större städerna blir allt med urbaniserade på grund av inflytning från småstäder men också den höga invandringen. Politikerna vill inte upplåta mark för bostadsproduktion.

Detta av två skäl. För det första ideologiskt övertygade om att ”småskalighet” leder till gemenskap. Småskalighet kostar dock pengar. De som är intresserade av sådana projekt är privata bostadsbolag men de vill gå i vinst. Det är också en marginell vinst som de privata bostadsbolagen gör. Resultatet att nyproducerade små hyreslägenheter kostar tiotusen eller mer i månaden. Detta leder till en naturlig exkludering för de som inte tillhör den stabila medelklassen. För det andra så vill politikerna behålla den överhettade bostadsmarknaden. Många, även politikerna har blivit rika på den så varför förstöra något gott?

Sverige är idag ett av västvärldens mest bostadssegregerade länder. Det ”allmänna rummet” har blivit kommodifierat (varu-iserat). Det är naturligt att Thörn och hennes sociologikollegor är rädda. Ni kanske har noterat att de stora tidningarna skriver hyllningar till New York. Det är inte Queens eller Bronx som de hyllar men vissa delar av Brooklyn och Manhattan. Oftast pekar man på det ”mångkulturella” Manhattan – och visst är det så men det är ”mångkulturellt” inom ramen för klassamhället. Trots allt, det finns afro-amerikaner och hispanics i de högre klasserna. Idag är det bara vissa delar av Harlem som är skamfilat och slitet men gentriferingen har tagit sig högre upp än den 125e gatan och de fattigare har flyttat till Bronx eller till de statligt finansierade kåkstäderna runt om New York City. Det är sällan Dagens Nyheter, Aftonbladet, Expressen eller för den delen Svenska Dagbladet nämner att Manhattan tillhör en av de rikaste ”counties” i hela USA.

Den stora frågan Stockholm ställs in för är hur de skall lösa bostadsbristen – i och med inflyttningen från småstäder samt invandringen så kommer vi nog få en allt mer desperat debatt. En annan sak jag finner intressant är hur litet just Stockholms ”ghetton” syns i media. Akalla, Hjulsta, Kista, Hallonbergen, Flemingsberg (Huddinge), Husby, Tensta, Rinkeby, Huvudsta, Hässelby Gård, Norsborg, Hallunda, Alby, Fittja, Masmo, Vårby Gård, Skärholmen, Sätra, Bredäng, Hagsätra, Rågsved, Högdalen, Bandhagen, Farsta, Skarpnäck, Bagarmossen, Malmvägen (Sollentuna), Ronna (Södertälje) osv. kan beskrivas som områden i utanförskap med hög arbetslöshet, hög andel invandrare från tredje världen och kriminalitet. Det värsta är naturligtvis blåa linjen och då i synnerhet Tensta-Rinkeby. Där finns det ett gigantiskt utanförskap. Det är dock en fullkomlig mediaskugga i Stockholm. Malmös och Göteborgs ghetton är betydligt mer belysta än de i Stockholm.

I vilket fall ser det ganska mörkt ut överlag. När arbetslösheten kryper upp i medelklassen och de finner att de inte längre kan köpa sig bort från problemen så tror jag vi kommer se vissa politiska förändringar. Politik handlar om att prioritera och vem eller vilka man vill prioritera. Det är inte konstigt att SD växer.

Hela grejen är så här: Identitetspolitik för alla minoriteter men inte den vita ursprungsbefolkningen. Det är ju där skon klämmer. Lena Andersson, Dilsa Demirbag Sten och Adam Cwejman är några av få som säger: Alla skall bli liberala kosmopoliter. Det är ju det här som är det stora problemet för etablissemanget. Hur skall de kunna förklara för europas ursprungsbefolkning att "de inte finns" samtidigt som de så tydligt kan definiera alla andra folk. Här menar jag att det största problemet ligger för eliterna. Hur skall man förklara det här. Jag kan vara sympatisk till nationalister som är för allas folk nationella emancipation men jag är lika sympatisk till de kosmopolitiska liberalerna. För egen del är jag ju förtjust i liberal nationalism - men det verkar ju ingen vara så förtjust i. Hur som helst - så kommer den här "dubbelheten" tillslut exploatera. Det ser ju Erik Ullenhag till med sin fullkomliga inkompetens.

Bra observation! Som boende i Stockholm har jag också undrat över detta. Men misslyckandet ligger väl för nära inpå Södermalm geografiskt, så det är lättare att skriva om Malmö. Eftersom stockholmsslummen ligger så nära inpå skulle man ju kräva att politiker och journalister tog tunnelbanan ut dit och kontinuerligt observerade eländet. Men det är som andra planeter. Det enda som är säkert är att det är Stockolms stenhårda segregation som gör att man fortfarande kan framhärda "multikulturen" och massinvandringen - och som politiker komma undan med det. En sådan stenhård geografisk segregation var ju omöjlig att upprätthålla i Danmark, och där blev det också snabb tillnyktring och snabb politisk bättring. Här i Stockholm finns det väl tyvärr några områden kvar (Bromma tex) att göra riktigt segregerade innan bubblan spricker, men då är det väl för sent, nästa steg blir kåkstäder.

För övrigt kan jag rapportera att i finländska grönsaksstånd är det finnar som säljer grönsaker; värdigt, lugnt och sansat. En vänlig grönsakshandlare i Helsingfors bad mig och mitt sällskap att hålla ett öga över kassan medan han gick för att leta efter något han inte hade i sitt eget sortiment. Hur länge sedan var det så i Stockholm? Finland framstår allt mer som ett föredöme, de har ju ändå någon sorts självbevarelsedrift kvar. Finland framstår också alltmer som vänligt exotiskt, sådär som Sverige var tidigare, i positivt hänseende. Sverige är på väg att slarva bort sitt varumärke och på väg att bli som vilken andrarangsnation som helst intill medelhavet/mellöstern, det är genuint tragiskt. Något för våra medier att belysa..

Jag tycker mig ha lagt märke till en ny trend i mediadebatten. Att skriva om det mångkulturella samhället som problematiskt är ännu inte möjligt. Däremot tycks man kunna skriva om "objektiva" effekter, t ex på kriminalitetens och barnfattigdomens område. På båda dessa "arenor" kan man hitta intressanta samband med mångkulturalismen. det skriver så klart inte debattörerna. Men - deras texter uppmuntrar istället till att dessa samband kommer fram i kommentarsfälten, och de får till och med stå kvar i vissa fall. Det innebär att, även om det inte syns i tidningen, kan de verkliga orsakerna till viktiga samhällsproblem framföras.

Exempel:
Om kriminalitet: http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/principer-maste-fa-kosta_7346308.svd
Om barnfattigdom: http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/hur-bryter-vi-bast-barnfattigdomen_7330685.svd

Är detta en ny metod som kommer att bli mer tillämpad framöver?

Stockholm är den absolut mest segregerade staden jag upplevt i europa.

Det är egentligen ganska fascinerande. Har en negervän som frågade slappa övre medelklassinvandringsförespråkare om de någonsin varit i Rinkeby. Svaret var: Men varför ska vi besöka det? Deras förespråkande sker i ett abstrakt ramverk där man bor i en av föräldrarna betald bostadsrätt runt Sankt Eriksplan, enbart umgås med övre medelklassvänner ifrån ungefär samma bakgrund, reser några gånger om året, utbildar sig så som man ska. Sedan lite acceptabel multikulti genom nån väletablerad invandrad kompis.

De har lyxen att inte behöva bry sig om långsiktiga konsekvenser då de egentligen inte ser sig som någonting annat än världsmedborgare till att börja med. I total förvissning om att pengarna alltid kommer strömma in och relativt likgiltiga inför vad som händer det svenska folket i det långa loppet. Tror att ganska många ur journalistklassen kommer ifrån liknande bakgrund alternativt aspirerar att nå den samhällspositionen. Det påminner litegrann om en student i internationella relationer och statsvetenskap jag träffade för ett tag sedan. Djup EU-vän såklart. Det är de alltid då de hoppas på att bli framtida administratörer inom EU. I slutändan så är det sociala omständigheter och nödvändiga positioneringar som avgör politiska ställningstaganden om man vet att man själv inte kommer bli lidande av sönderfallet. Att EU i praktiken strippar de europeiska nationerna på ekonomiskt och politiskt självstyre ingår inte i deras ekvation. De ser det mer eller mindre som positivt då det ökar deras egna möjligheter till fina tjänster.

Håller med om att det kommer bli intressant då bubblan börjar spricka. Majoriteten av dem kommer såklart fortsätta likadant ändå då det aldrig handlar om rationell analys till att börja med.