Början på ett mediakrig om mångkulturen?

The Euro-Mediterranean Partnership (or Barcelona Process) started in 1995 with the Barcelona Euro-Mediterranean Conference. The European Union stated the intention of this "partnership" is "to strengthen its relations with the countries in the Mashriq and Maghreb regions". The partnership laid the foundations for what came to be the Union for the Mediterranean, an institution building on, but not replacing, the EuroMed Partnership.

"The man of the future will be of mixed race. Today's races and classes will gradually disappear owing to the vanishing of space, time, and prejudice. The Eurasian-Negroid race of the future, similar in its appearance to the Ancient Egyptians, will replace the diversity of peoples with a diversity of individuals."

"Instead of destroying European Jewry, Europe, against its own will, refined and educated this people into a future leader-nation through this artificial selection process. No wonder that this people, that escaped Ghetto-Prison, developed into a spiritual nobility of Europe. Therefore a gracious Providence provided Europe with a new race of nobility by the Grace of Spirit. This happened at the moment when Europe’s feudal aristocracy became dilapidated, and thanks to Jewish emancipation."

SECRET PLOT TO LET 50MILLION AFRICAN WORKERS INTO EU

MORE than 50 million African workers are to be invited to Europe in a far-reaching secretive migration deal, the Daily Express can reveal today.

A controversial taxpayer-funded “job centre” opened in Mali this week is just the first step towards promoting “free movement of people in Africa and the EU”.

Brussels economists claim Britain and other EU states will “need” 56 million immigrant workers between them by 2050 to make up for the “demographic decline” due to falling birth rates and rising death rates across Europe. 

"---From a historical perspective, there’s nothing mystifying about White decline. There was no “collapse” in Brazil’s decline from a promising and prosperous Portuguese colony to a third world cesspit. There was no “collapse” in India’s decline from a wealthy and advanced Aryan empire into a diseased and dysfunctional bazaar of desperation and depravity. Even to this day, Brazilians and Indians cling to the illusion that they’re not collapsing or collapsed. In fact, they’re eager to brag about how much they’ve been “developing” lately. While the overwhelming majority of Brazilians and Indians have been pulled into the undertow, a Whiter-than-average elite remains in both countries, comprised of those who’ve managed for generation after generation to straddle the abyss.

We’ll have that here, too. We’ll have White people who manage to succeed in the new multiracial and multicultural context. But they’ll only succeed relative to their context. They’ll stand at the bow of their sinking ship, beaming with pride at their superiority relative to their drowning countrymen and dimly aware of how far they’ve sunk relative to their ancestors. Without a deeply rooted inter-generational tradition to inculcate and enforce racial hygiene, interracial marriage will become routine and the race will die out. While there will surely be people who are pretty much White for several centuries to come, they’ll be effectively if not actually exterminated, much like the Indigenous Australians, Amerindians, and Ainu tribesmen remain as socially, politically, and demographically barren refugees from the past.

The process has already passed the critical tipping point in America, with simply too many Americans having a half-Asian nephew, a loyal Mexican co-worker, or a Black childhood friend. They’re already gone. They’re already barren. America’s nascent development of an exclusively White ethnic identity was killed off too quickly and too completely to be recovered in any comprehensive manner at this late hour. “America” can only decline (by a series of soft collapses) into a third world mockery of the great nation and state our forefathers struggled to carve from the frontier and entrust to their progeny.---"

Bernsand ser det som ett problem för den antirasistiska rörelsen, som tenderar att gå ner sig i ett tröstlöst tröskande av negerbollar och Kinapuffar, men också för samhället i stort då fixeringen vid språkbruk och ordval ofta tycks ”blockera själva viljan till förståelse”.

I den första delen har han rätt, i den andra gör Bernsand möjligen en alltför välvillig tolkning: handlar det inte snarare om en önskan om att faktiskt blockera både förståelse och samtal?

Inte sällan blir antirasism synonymt med språkpolisiärt arbete.

Kort efter terrordåden i Norge satt Alexander Bengtsson, tidskriften Expo, och Stina Morian, analyschef på undersökningsföretaget Yougov, och höll ordskola i TV4:s morgonsoffa.

Bengtsson hade i pedagogisk nit tagit med sig små skyltar med olika problematiska, förrädiska eller rent av farliga ord som han placerade ut på soffbordet framför sig: islamisering, Eurabia, mångkultur och så förstås massinvandring.

Att ta ordet massinvandring i sin mun, även om bara för att säga att det ”inte existerar någon massinvandring” kunde enligt Bengtsson och Morian få ödesdigra konsekvenser, eftersom man då ”fyller det med innehåll” och i förlängningen gör det till ”ett korrekt ord att använda”.

Men det räcker inte alltid att gå omvägar runt känsliga ord.

I DN häromveckan intervjuades Lundaprofessorn Svante Nordin. Så småningom kom samtalet in på att Nordin vid ett tillfälle talat om den ”massiva invandringen” i en artikel i tidskriften Axess.

”Du väljer att skriva massiv invandring som ligger nära ett av SD:s favoritord, det olycksbådande ’massinvandring’”, påpekade journalisten med ett i sig intressant, lätt inkvisitoriskt, ordval.

DN-intervjun blir utgångspunkt för ett rasande angrepp på Nordin här i Sydsvenskan av Daniel Suhonen, chefredaktör på den socialdemokratiska idétidskriften Tiden.

Antirasismens fokus på språkfrågor skymmer de verkliga problemen

Ett problem för antirasismen idag är dess fokus på språket, på föreställningar, bilder och ord. Detta är förvisso ingenting nytt och har tidigare påpekats av bl.a. etnologen Karl-Olov Arnstberg, men följer man diskussionen i svenska medier får man inte intrycket av någon märkbar sjukdomsinsikt hos många debattörer. Fixeringen på språkbruk, stämningar och bilder ställer allt som oftast de texter som publiceras, konsumeras och kommenteras helt vid sidan av de omvälvande politiska, socio-ekonomiska och identifikationsmässiga processer som pågår i samhället. Det är som om känsligheten för språk och ryggmärgsreaktioner på symboler, ordval och uttryck i stora delar av det svenska offentliga samtalet kommit att ersätta självständigt tänkande.

Kampen mot kinapuffar och negerbollar är drastiska och måhända lättköpta exempel, men problemen börjar redan i kritiken mot försök att sätta ord på sociala processer och reellt existerande identiteter (”massinvandring”, ”svensk” etc.). Att Zlatan men inte prinsessan Madeleine kallas för invandrare kan kanske ifrågasättas, men om så alla svenskar i morgon bestämde sig för att aldrig mer använda ordet invandrare skulle det varken öka tryggheten på Malmös gator eller minska utnyttjandet av papperslösa på stadens falafelställen.

Gillar vi verkligen olika?

Efter den politiska och mediala moralpanik som ramat in sverigedemokraternas riksdagsinträde kan man undra om den praktiska svenska multikulturalismen (till skillnad från den akademiska) inte är grovt underkonceptualiserad. Påhejade av olikhetshyllande mediakampanjer och de moraliskt rena signalerna från landets politiska ledare avvännas misstänkta sd-are på Facebook, politiska möten störs med nycklar och vuvuzelor, eller så visar människor bara stilla sin avsky mot det oberörbara partiet och dess väljare.

Med ett något mindre exalterat förhållningssätt skulle landets multikulturalister i stället kunna se SD:s riksdagsinträde som det slutgiltiga kvittot på att Sverige omvandlats från ett relativt etniskt homogent land till ett multietniskt samhälle med en mångfald gruppidentiteter och erfarenheter. I det nya samhället tar sig några av dessa identiteter och erfarenheter – eller olikheter om man så vill - uttryck i att väljare röstar på sverigedemokraterna