Början på ett mediakrig om mångkulturen?

KEYNOTE - OSLO
Stora Teatern
Hur har terrordåden i Oslo och på Utöya påverkat det offentliga
samtalet? Och hur har museerna och kulturarvssektorn
förhållit sig till arbetet mot rasism och för ett mångkulturellt
samhälle i ljuset av dessa händelser?

DEN MÖRKA HISTORIEN – HUR GÖR MAN?
Scenen, Världskulturmuseet
För att bemöta nationalistiska och rasistiska strömningar i
samhället är det viktigt att museerna aktivt arbetar med att
medvetandegöra de mörka delarna av vår historia. Men hur
ska man kan man arbeta med dessa svåra frågor? Paneldebatt
med Anders Björklund, museichef Forskning & Samlingar,
Statens museer för världskultur/Etnografiska museet, Olle
Emilsson, utställningsproducent Flygvapenmuseum, Christina
Gamstorp, projektledare Forum för Levande historia,
och Stefan Lundblad, chef forskningsenheten, Statens Maritima
Museer.

KULTURARVET, HEMBYGDSRÖRELSEN OCH
DE FRÄMLINGSFIENTLIGA
Föreläsningssalen, Naturhistoriska museet
Hur kan museer, hembygdsrörelse och andra aktörer i civilsamhället
samverka för att kulturarvet ska upplevas som inkluderande
och öppet för alla? Jan Nordwall, generalsekreterare
vid Sveriges Hembygdsförbund, berättar om arbetet
med att mota bort främlingsfientliga anspråk på hembygdsrörelsen
och kulturarvet.

MINERAD MARK – FRÄMLINGSFIENTLIGHET,
MINORITETSGRUPPER OCH MUSEER
Wallenstamsalen, Göteborgs Stadsmuseum
Ultranationalister ”flörtar” med HBTQ-rörelsen för att få
stöd i antimuslimska åsikter. Det är ett exempel ur ett minerat
fält av maktkamp, diskriminering och intolerans. Hur
ser delar av detta fält ut? Vad har museer för ansvar och
möjligheter att agera i dessa svårnavigerade frågor? Vad har
vi för möjligheter att påverka? Paneldebatt med bl.a. Ted
Hesselbom, Röhsska museet, Ulrika Westerlund, RFSL och
Mattias Gardell, Uppsala universitet. Arr: JÄMUS i samarbete
med projektet Norm, nation och kultur/Örebro läns
museum. Samtalet leds av Anna Furumark, projektledare för
Norm, nation och kultur.

Tillsammans med vissa av denna sidas läsare var jag för några veckor sedan med på Museernas vårmöte. Det var mycket inspirerande. Kul att träffa kollegor. Dessutom var det fascinerande att det i alla fall på de seminarier jag övervarade rådde en stor enighet kring att normkritik är en central dimension av svenskt museiarbete.

På museet där jag jobbar har vi delat upp verksamheten i tre delar. Avdelningarna heter; Office, Collection och Action. Det finns de i staden som tycker att det är bekymmersamt att vi har valt att använda ett annat språk än svenska. Detta förvånar och roar mig.

Är det en av museernas uppgifter att bevara det svenska kulturarvet? Ska vi bevara dess språk och dess unika särart? Har vi som uppgift att låta vår kultur framstå som överordnad de övriga? Vad är svenskt? Vad är svenska? Eller ännu mer bekymmersamt; vad är inte svenskt? Är alla de som vi är till för svenskar med samma sorts kulturell bakgrund och etnicitet? Eller är de konsumerande turister?

Hon har pekat på att det ligger i skådespelaryrkets natur att fritt kunna växla mellan olika identiteter. Men tittar man på de stora institutionella teatrarna i landet verkar friheten överväganade vara begränsad om du inte är en etniskt svensk skådespelare. I de fall icke-vita skådespelare har synts och fått uppmärksamhet har det ofta varit i mer eller mindre förutsägbara roller.

Debatten återaktualiserades förra året. Filmen Play av Ruben Östlund, som skildrar hur svarta pojkar rånar vita dito i Göteborg, rönte uppmärksamhet i media. Detsamma gjorde filmvetaren, tillika SvD:s filmrecensent, Hynek Pallas avhandling Vithet i svensk spelfilm 1989–2010. Josette har inte hunnit läsa avhandlingen och bara sett bitar av Play. Men hennes röst blir skarp när ämnet kommer på tal.

– Play representerar ungefär en millimeter av vad det innebär att vara svart. Därför blir det lönlöst att diskutera huruvida filmen är kontroversiell eller inte. Det finns ju inte några kontras*terande bilder av vad det betyder att vara svart i Sverige i dag.

Att scenkonstvärlden skulle vara bättre skickad att hantera ämnet är ingenting hon skriver under på. Hon säger att hon överlag är chockad över Sveriges naivitet vad gäller inställningen till ras och etnicitet, särskilt med tanke på att drygt en tiondel av landets befolkning har både en mamma och en pappa med utländsk bakgrund.

– Hur definierar man sig själv som svensk med afrikansk bakgrund? Med arabisk och asiatisk bakgrund? Vilka historier har vi att berätta? Varför syns vi inte mer på scenerna?

Argument som att majoriteten av befolkningen är vit och att vita därför borde ha en demokratiskt förankrad rätt till sin plats på teatern, köper hon inte.

– Det är en usel, rasistisk ursäkt. Alla vita i Sverige har inte ens samma bakgrund, titta på invandrarna från det forna Jugoslavien, Italien, Ryssland, Finland. Teatern är en arena som måste spegla våra liv, vår tid, vårt tänkande, våra rädslor, vårt mod och våra möjligheter. Som den ser ut nu gör den inte det.

Men hon är inte bara kritisk mot den bristande mångfalden på de stora scenerna. Hon blir lika provocerad av att berättelser som kommer från andra delar av världen än Europa inte är integrerade i det svenska kulturlivet.

Hon frågar retoriskt: hur många vet vilka Wole Soyinka, August Wilson eller Ben Okri är? Dessa författare och dramatiker talar precis lika mycket till henne som Strindberg, Ibsen och Shakespeare. Att de flesta inte känner till de förstnämnda betonar bara problemet, menar hon.

– För mig är det helt naturligt att bli inspirerad av det globala perspektivet och sedan göra det lokalt och intimt, för mig och för dem som tittar. Men det finns ett slags uppfattning om att berättelser från andra kulturella sfärer inte är lika bra som de vi har här, att de inte kan lära oss någonting.

För att någonting ska kunna förändras i grunden anser Josette att utbildningen i vår egen historia måste bli bättre, särskilt de bitarna som man helst inte pratar om.

– Hur ska man förstå att situationen på teatrarna är bekymmersam utan att först förstå att vi förr i tiden propagerat för rasbiologi, haft slavslott i Afrika och varit ett land som genomströmmats av antisemitiska idéer.

V skapar en ny underklass

Tänk hur mycket pengar varenda asylsökande kostar samhället. Och sen skickas merparten ändå bara hem igen. När vi väl lyckats ta reda på varifrån de kom. För många bränner sina pass. Allt för att försvåra identifieringen av dem.

Det ”roliga” är att båda blocken bestämt sig för att fortsätta med nuvarande invandringspolitik. Men i Vänsterpartiets fall handlar det om någon missriktad lojalitet mot flyktingar.

Högern har andra skäl, i alla fall om ni frågar mig. De vill ha ökad arbetslöshet så att de kan få billig arbetskraft. Om man har en stor grupp invandrare som har svårt att få jobb kan de stora arbetsgivarna anställa billigt. Då kan man anställa städare för en spottstyver. Då kan man strunta i gällande avtal. En svag löntagargrupp, som outbildade invandrare, kan inte ställa höga krav på lön och förmåner. Det skapas en underklass!
http://www.kristianstadsbladet.se/debatt/article1621778/V-skapar-en-ny-underklass.html

Ilpo Okkola undrar (21/6) varför Israel särbehandlas negativt? Av samma anledning som Sydafrika särbehandlades negativt på 1980-talet. Det handlar om bristande respekt för mänskliga rättigheter.
Är du inte medveten om vad som händer där nere? Vet du inte heller om att Förenta Nationerna åtskilliga gånger fördömt Israels agerande?
Vet du vad jag retar mig på? Jo, att Israel verkar ha olika ”lobbyorganisationer” i alla fria länder i världen. Dessa människor har till uppgift att sprida falsk information om vad som verkligen pågår i Mellanöstern.
Och en av deras viktigaste uppgifter är att anklaga alla som kritiserar Israel för att vara antisemitiska. Det är en väldigt låg nivå tycker jag.
Ett annat väl beprövat sätt är att nämna Förintelsen, och på så sätt spela på européernas skuldkänslor som finns kvar över att ”vi lät det hända på vår bakgård”. Och sen kan man ju alltid börja prata om andra länder i världen där mänskliga rättigheter också negligeras. Allt för att dra bort fokus från Israels ständiga brott mot mänskligheten.
Palestinier är också människor. Jag är inte antisemit, har inga som helst problem med judar.
Faktum är att en av mina stora idoler är jude. Han heter Dror Feiler och han är faktiskt både jude och israel. Han tjänstgjorde i israeliska militären som ung och fick se otaliga övergrepp begås av sina egna kamrater. Nu bor han i Sverige och är en mycket stor kritiker av Israels politik. Va? Är han kritisk mot Israel? Då måste han ju hata judar!
http://www.kristianstadsbladet.se/debatt/article1502933/Alla-Israelkritiker-ar-inte-antisemiter.html