Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Om jag säger att det var jag som spökskrev denna debattartikel för att knäppa hjärntrusten i SD på näsan - är det någon som inte för ett litet ögonblick skulle tro på mig?

Nu har jag inte gjort det, förstås. Men texten innehåller så mycket av det jag - i all välmening - instruerat SD:s företrädare att förmedla, att jag ändå vill utdela den där knäppen: Era eländiga jävla pellejönsar - ni lät knipsluga FP norpa det mest bärande, känslomässigt oantastliga argumentet av alla mitt framför era ögon: etniskt svenska barns rätt att behandlas likvärdigt i det nya Sverige. I DN, till råga på allt.

Etniska svenskar. Etniska svenskar. Etniska svenska barn. Ser ni - de orden går att använda utan att himlen ramlar ner på er.

Johansson Heinö underkänner rapporten Arnstad hänvisar till:



Jag tror INTE att det här är en diskussion någon "anti-rasist" vill föra. En klar majoritet svenska barn har det säkert någorlunda bra i skolor där de är i trygg majoritet. Men i absoluta tal måste det handla om den enskilt största gruppen rasist-utsatta i skolsystemet.

Och är det någon som tror på antydningar om att mer våld riktas från svenskar mot invandrare än tvärtom i dagens Sverige?

Jag har sedan en tid misstänkt att Arnstad är ett konstprojekt, kanske en tillämpad installation.

Det som Arnstad hänvisar till gäller en undersökning bland elever (åttondeklassare) och enligt honom innebär alltså att bara för att det rör sig om 5% i den åldersgruppen så är det inget problem (rapporten skriver att det inte är utbrett). Det han däremot missar fullständigt med sina selektiva glasögon är nästa sida:

Den andra slutsatsen, lika intressant som den första, är att främlingsfientligheten – tolkat som negativa attityder till andra etniska grupper – snarast är mer utbredd i minoritetsbefolkningen än i
majoritetsgruppen. Föreställningen om att det är ett problem att svenska ungdomar hyser negativa attityder till minoriteter är därmed fel på ett grundläggande sätt: de negativa attityderna till nästan
alla minoritetsgrupper vi undersökt är av samma omfattning hos barn med utländskt påbrå och dessa hyser dessutom mer negativa attityder till ”västliga” grupper än vad majoritetsgruppen gör.

Vill man då som Arnstad gärna gör påstå att rasismen är utbredd så är rapporten utmärkt att använda som exempel som visar att den är exakt lika utbredd när det gäller invandrargrupper och i vissa fall högre (kan Arnstad kan alla andra. Istället använder han alltså rapporten som ett bevis på att det invandrares rasism är en myt, något som alltså innebär att han antagligen totalt missuppfattat rapporten eller att han ljuger när han påstår att det finns rasism bland svenskar, det går inte både att ha och äta kakan.

Det är så jävla underhållande att se när Arnstad hamnar i diskussion med Cwejman. Som att se på en schackduell mellan en förståndshandikappad och Deep Blue.

Angående rasifieringen har Cwejman ledsnat på företeelsen:



Fast det här är knappast yttersta syftet med artikeln. Nej, Cwejman är en sann massinvandringsförespråkare, men han vet samtidigt vilka som betalar massinvandringen och mångkulturen. Och den kan bara pågå om två företeelser samarbetar. Dels hur mycket svenska folket accepterar sämre utveckling och välfärd, och dels hur skickliga politiker och media döljer massinvandringens konsekvenser. Alla vet att det blivit sämre men förleds att tro att det enbart handlar om vanlig svacka som vi kan ordna. Det förutsätter att etablissemanget håller ihop. Kort sagt: rasifieringsromantiker riskerar därmed att bryta förtrollningen.

Cwejman är en intelligent person som följer den här tråden. Han är med andra ord mycket väl rustad att hantera en sådan som Arnstad.

SD har nog gjort sina försök att få artiklar publicerade. Det är dessutom i det större perspektivet lämpligt att ett annat parti än SD skriver såna här artiklar, i rådande bashing-klimat. Tyckte det var ett bra inlägg, tonfallet tydde dessutom på ett visst patos som inte censurerats i bunkern i någon större utsträckning. Och som sagt, i DN dessutom. Att det skulle vara "valfläsk" från FP på känt manér tror jag inte på, det kommer för tidigt och är inte av rätt art--artikeln innehåller inga löften utan bara en dyster observation.

Ännu en katt är ute ur säcken. Oavsett vad som händer går det nu utmärkt att hänvisa till denna debatt-artikel, som listigt lägger sig mittemellan det anekdotiska och det generiska, och därmed gör ett trovärdigt intryck utan att kunna "motbevisas".

Svenska ungdomar utsetts för rasism i miljöer där svartsmurferna dominerar. Vi på FB har vetat om det i dussintals år. Andra har vetat om det utan att säga något. Nu är det både sagt och medvetande-gjort. Ur ett Sverige-vänligt perspektiv är detta ett mycket välkommet inlägg, som både erkänner, förtydligar och fördjupar avståndet mellan svenskar och utomeuropeiskt böss.

Håll grytan kokande--Facebooka, Twittra, Rekommendera.

Reaktionerna på Twitter fortsätter vara så där typiskt twittriga:

Nej inget kommer hända. "antirasismen" har aldrig varit tänkt för oss svenskar, utan som ett vapen mot oss. Makten har inte "missat" någonting. Makten vill inte hjälpa oss, utan de vill skada oss. Innan den här grundläggande insikten fäster, kommer vi aldrig kunnat göra något åt vår sorgliga belägenhet.

Twitter, som en illustration till hur svår den här ståndpunkten är att kritisera eller ens "problematisera" utan att hamna i bryderi.

Niklas Orrenius försöker tappert relativisera med hänvisning till invandrade barns utsatthet för - seriemördare:


Några svar och Orrenius-repliker:


Om syftet var att skjuta debattartikeln i sank, så gick det väl - sådär. Istället bekräftar han att hans son är ett av de där, enligt Arnstad, sällsynta offren som blivit ledsen av att kallas svenne. Och måste hålla med om att svenskar råkar illa ut och att det är hemskt. Annars hade han ju framstått som ett känslostört rövhål.

Som sagt: denna position är mycket lättförsvarad - och kostsam att angripa. Visst, det är kanske orättvist av mig att håna SD för att de inte lyckas med att få Wolodarski att publicera en liknande artikel. Om det inte blivit mot partilinjen att tänka i de termer som krävs för att skriva den.

Poängen är dock att man genom sitt uttalade avståndstagande från svensk etnicitet lagt bort sitt allra mest bärande, bitande debattvapen: Svenskars utsatthet i det mångkulturella samhället. Antingen får Åkesson o co återupptäcka svenskarnas existens som en folkgrupp möjlig att referera till, rentav försvara. Eller så kommer man få se på när andra intar den positionen.