Citat:
Ursprungligen postat av
CrispyKreem
Jaha ja. Stolpskottet Musa som dagdrömmer om att bli en svensk Malcolm X och stoppar fingrarna i öronen när någon erinrar om att det här inte är USA 1964. USA är ett renodlat invandrarland med multikultistruktur som formats under hundratals år. Svarta i USA är amerikaner sedan generationer och har funnits där i 400 år och utgör 12% av folket, att maktens korridorer öppnats för dem efter att de fått fulla rättigheter är en naturlig utveckling.
Detta vill han då alltså överföra på ett land som är nordeuropéernas eget sedan tusentals år och där de flesta svarta anlänt de senaste 20 åren, direkt från Afrika. Där den totala andelen utlandsfödda är marginellt större än andelen svarta i USA. När jag växte upp fanns typ en känd svart person i hela Sverige och det var Cyndee Peters som gjorde barnprogram. 30 år senare tycker Musa att det är rasistiskt att inte två somalier som kom hit igår direkt blir utnämnda till statsminister och VD för Volvo.
Problemet med att försöka damma av 50 år gammal amerikansk retorik från en tid då svarta hängdes upp i träd, och göra den relevant i dagens Sverige är att alla skrattar på sig utom Ullenhag och några hundra idioter inom stenkastarvänstern och Skogsmullepartiet.
Detta kan få tjäna som illustration till en helt fundamental iakttagelse vad gäller denna tråd: Vi diskuterar inte, i överförd mening, Olympiska spelen här. Vi kommenterar snarare
Paralympics.
Det offentliga samtalet i Sverige består
inte av de intelligentaste debattörerna eller de skarpaste argumenten. Den är en mental, intellektuell kuvös, en idéernas skyddade verkstad där gemensamt överenskomna regler krävs för att kontrahenterna ska kunna hävda sig. Det rör sig om en högst reglerad, ceremoniell form av verbal fäktning som krävs för att en Ullenhag, Lööf, Ferm, Linderborg eller Arnstad ska kunna konkurrera om medaljerna.
Eller, i det här fallet Rashid Musa. När han försöker slå mynt av en vulgäramerikaniserad diskurs som ytterst bygger på att vita, kristna män ägde afrikanska slavar och att det därför finns en generöst fördelad kollektiv arvssynd som vi svenskar nu ska återgälda, så bygger hans debattöverlevnad på en artig tystnad från motparten. På en tyst överenskommelse om att låta honom slinka undan med historierevisionism av allra fräckaste slag. För att vara snäll.
Om oyto deltagit i diskussionen så hade han inte varit snäll. Då hade han påpekat att Rashid Musa är fullständigt diskvalificerad från att peka finger på något kollektiv vad gäller slaveri och försöka intrassera det för egen räkning. Istället bör han skamset sänka blicken när ämnet diskuteras - han är nämligen man, afrikan, muslim och inte minst
somalier.
I Somalia finns nämligen än i dag en rasistiskt diskriminerad och förföljd folkgrupp av
bantu-ättlingar längst ned på samhällsskalan. Dessa är inte alls ursprungliga i området utan importerades via den arabiska slavhandeln för att arbeta för sina somaliska ägare. Den strikta rashierakin och segregationen gör att de etniska skiljelinjerna är tydliga och eftersom de fattiga bantu-ättlingarna saknar vapen har de haft små möjligheter att försvara sig mot etnisk rensning. Idag lever många av dem i flyktingläger, på flykt från somalisk milis som uppenbarligen inte alls ser dem som muslimska jämlikar och bröder.
Denna slavhandel var alltså mycket äldre än någon europeisk kolonialism i området och faktum är att det var först på 1930-talet som italienska, vita män satte stopp för bruket. Med all rimlig sannolikhet flödar det i Rashid Musas ådrar betydligt färskare slavägarblod än någon i det svenska kollektiv han gruppegoistiskt och som en födkrok försöker skuldbelägga.
Såhär enkelt är det ju: Den kollektiva skuld som man (visserligen på lösa grunder - de flesta vita amerikaners ättlingar invandrade ju efter 1865)
möjligen kan hävda finns till afroamerikaner är ju helt spegelvänd vad gäller svenskar och afrosvenskar. Hit har man bara kommit frivilligt och bett att få komma in och ta del av vår generositet. Här är tacksamhetsfordran helt igenom utställd på invandrarna.
Hela det mångkulturella projektet är fruktansvärt orättmätigt och bygger ideologiskt på den lösaste av lösan sand. Det kan bara försvaras i sin egen kontext av riggade domare som bedömer handplockade konståkare som knappt kan stå på skridskorna.