Att älska någon men inte kunna visa det. Är det ens möjligt?

Jag har känt min kille i ett år ungefär. Eller ex kan man kalla honom nu.
Vi pratar dagligen, har underbart skönt tillsammans när vi träffas och vi connectar otroligt mycket på alla plan utom ett.

Jag är väldigt fysisk och känslosam av mig och tycker om att berätta hur jag känner, jag älskar att pilla på honom och kan knappt låta bli honom när vi träffas. Han är raka motsatsen. Han vägrar prata känslor. Han gör inget motstånd när jag tar på honom men han rör mig aldrig spontant själv. Någon gång har det kanske hänt att han kramat mig eller pussat mig snabbt men de händer mer och mer sällan.

Vi gjorde slut i somras men hade efter en veckas paus fortsatt daglig kontakt och vi blev så småningom tillsammans igen med samma fina relation till varandra FÖRUTOM det känslomässiga.

i början av december gjorde jag slut. Helt enkelt för att det känslosamma saknades så otroligt mycket. Det gjorde så ont i mig att han inte ville ta på mig eller säga att han tycker om mig. Jag har försökt prata med honom, men han säger bara att det är så han är. Att allt är bra och om något skulle ändras säger han ifrån.

Det räckte hur som helst inte för mig så jag gjorde som sagt slut och jag valde att bryta kontakten helt för att kunna gå vidare känslomässigt. Det gick några veckor och vi började smsa igen. Vi träffades, hade det mest fantastiska sexet tillsammans och det kändes så rätt. ALLT känns så rätt med honom. Vi umgicks en helg ihop och jag mådde så bra. Han kramade mig då spontant och höll om mig och jag trodde absolut att det hade ändrats.

Men nu är det samma sak. Vi skriver varje dag men han är så kall. Det känns som att jag är hans killkompis som bara finns där. Jag ser honom fortfarande som ett ex men jag vill ha honom så mycket och det gör så ont att han inte kan släppa in mig helt och hållet.

Jag kan inte tro på honom när han säger att allt är bra mellan oss när han inte visar något, säger något. Kan man älska någon utan att kunna visa det på ett eller annat sätt? Är dte möjligt att älska någon men ändå visa sig vara känslokall mot den man säger sig älska?

Är det någon mer som har svårt för att visa / prata känslor som skulle vilja hjälpa mig att förstå?

Snälla låt bli hopplösa "tvåan" inlägg.

Jag har vänner som har svårt för att öppna upp sig och/eller visa känslor, något som i många fall är lika jobbigt för dem som för deras partner. De brukar ofta bli frustrerade och inte riktigt förstå hur de ska visa vad de känner - för dem är det så självklart.

Så ja, jag tror att det är möjligt att älska någon utan att kunna visa det, men jag förstår varför det är frustrerande för dig. Jag själv skulle inte stå ut i den situationen, då jag behöver den där kärleksfulla bekräftelsen och uppmärksamheten från min pojkvän. Skulle han aldrig visa mig, genom varken ord eller handling, att han älskar mig skulle jag känna mig brutalt oälskad.

Helt ärligt så tror jag inte att killen kommer att ändra sig. Har ingenting skett såhär långt och du åter igen börjar må dåligt över hans beteende tycker jag att du ska dra dig ur. Du måste se till att prioritera dig själv i det här fallet. Ingen ska behöva må dåligt i ett förhållande.

Jag skulle nog absolut kunna bete mig något liknande din "pojkvän". Du får nog helt enkelt acceptera det och inse att det är en del av hur han är. Kanske ändrar han sig i framtiden, kanske inte. Men den förändringen ska isåfall ske av egen vilja och inte efter påtryckningar från dig. Kan du inte acceptera eller vara i ett förhållande under dessa omständigheter, så borde ni gå åt varsitt håll.

Så ja, jag tror absolut det är möjligt att älska någon, men ändå bete sig som han gör. Alla är inte stöpta exakt likadant och enligt mig är det en del av charmen och något jag definitivt hade sett som en del av just den personen jag valt att ingå en relation med. Annars gör man nog som sagt bäst i att låta bli. Att hålla på att försöka ändra ens partner till någon annan slutar nog sällan bra, inte för någon av dom inblandade.

Hur många tidigare förhållanden har han haft, vet du det?

du kan inte tänka dig att det är just att - han har svårt för att visa känslor - när du har lätt för det - som gjorde att var ihop till att börja med?

Jag har försökt så länge att låta bli. Men det är så fruktansvärt svårt eftersom vi går så bra ihop på så många andra plan. Jag tänker på honom hela tiden, det är han jag vill prata med när något tynger mig eller när det finns något roligt jag vill berätta för någon. Det är han jag tänker på när jag vaknar och innan jag lägger mig. Jag är så nere i honom. Jag vet ju inte ens om han vill ha mig än eftersom vi ligger lågt. Men jag kan inte låta bli att analysera ändå.

Där är han okej, han hör alltid av sig och ska han någonstans så berättar han det och efter sista uppbrottet var det han som tog kontakt. Det är kanske bäst att tillägga dessa detaljer så ni inte tror att jag är en hopplös stalker eller nåt, det känns liksom som att båda vill.

Tack för ditt inlägg.

Han hade ett långt för flera år sen som satte en del djupa spår. Så jag kan ju förstå om det är det som skapat problem. Det känns som att an har en mur omkring sig som är omöjlig att riva.

Jag känner ju på ett sätt att han tycker om mig och vill vara med mig eftersom han hör av sig, åker till mig, offrar sig och bjuder på mat osv. Som en grym kompisrelation så att säga. Men han har alltid sagt att jag är hans tjej osv. Så det känns inte som att jag har tvingat honom in i förhållandet.

Det finns ett speciellt band mellan oss och det har han själv hållt med om sist vi träffades för att prata ut lite. Då kändes det som att jag nådde honom lite bättre men det var nog fel eftersom det är likadant nu igen.

Jag kanske missuppfattade ditt inlägg helt och i så fall ber jag om ursäkt.

Men det låter ju bra att han inte har något problem med att prata med dig i alla fall! Om det är så att ni 'ligger lågt' just nu så tycker jag att du ska passa på att ta upp problemet innan ni kanske tar det till nästa steg(?). Försök att prata med honom om det och berätta hur du känner. Försök att hela tiden poängtera att han egentligen inte gör något fel (det är helt enkelt bara så han fungerar), men samtidigt kan inte det du känner vara fel heller. Det du känner är något du inte riktigt kan hjälpa, nämligen.

Men om situationen inte blir bättre och något seriöst börjar komma upp på tapeten tycker jag verkligen att du ska tänka över det både en och två gånger. Jag tvivlar inte på att killen älskar dig (utefter din beskrivning), men om du mår dåligt och känner dig oälskad så kommer det att tära något enormt på dig. En förändring behövs ju definitivt om det ska fungera, annars kommer du sitta där igen senare efter ännu ett uppbrott. Att hoppa fram och tillbaka kan aldrig vara nyttigt för någon.

Lycka till!

Jag fick vibbar av att han hade smala erfarenheter och inte riktigt visste hur han skulle agera, men så tycks inte fallet vara och nu ställer jag mig ännu mer osäker till varför det är så. Möjligen kan han ha någon inneboende rädsla i att inte våga öppna upp sig för mycket, att han är mer på sin vakt för att inte bli bränd (var det han som dumpats?) men... Efter så lång tid tycker jag han borde ha vaggats till någon form av ro. Kanske inte riktigt är där skon klämmer heller.

Han kanske helt enkelt är en sådan människa som har svårt för att öppna sig. Om det sker på rätt sätt och ytterst finkänsligt vill jag själv tro det går att ändra på ett sådant beteende, dessvärre har jag inga konkreta förslag eller tips att dela med mig av (sedan är det inte sagt att det ens är möjligt). Med otur kommer du kanske aldrig få den bekräftelsen av honom och det är något du får förbereda dig på, hur hårt det än må vara. Personligen hade jag aldrig orkat med ett sådant förhållande.

Och +1 på dekanmis svar.

Vilka fina svar ni ger mig. Det trodde jag inte att jag skulle få .

Jag är lite försiktig med detaljer. Är lite rädd att han ska känna igen oss, så jag har vridit lite på tider osv vilket jag hoppas är förståeligt.

Det har hänt en del i hans liv detta året vilket har gjort att han kanske inte mått så bra, och jag har verkligen gjort mitt yttersta för att få honom att känna att jag finns där och peppar honom. Jag tror och hoppas att han känner att han kan lita på mig.

En gång när vi pratade om det här sa han att "det kommer", när dte gällde känsloprat men det är snart ett år sen och det känns som han sa det för att jag skulle ge det en chans trots allt.

Hade han inte velat vara med mig hade han ju gjort slut! Han har inga problem med att säga tack och hej så jag känner ju att han vill vara med mig, men jag skulle vilja få lite mer bekräftelse än så. Det känns väldigt viktigt för mig. Men vi stressar inte nu i alla fall. Men denna frågan gnager i mig hela tiden om det är så att han verkligen älskar mig eller om det bara är ett tillfälligt kort.

Jag tycker du ska skita i honom och träffa någon som du inte älskar lika mycket. Vem vet, du kanske får mer känsloprat och kramar av att träffa en ny?

Vill kan bra idé att dumpa den du ville ha mest! Så smart du är!

Vill du vara tillsammans med någon för att han gillar dig på samma sätt som du gillar honom? Eller kanske vara tillsammans med någon som DU gillar?

Jag mår dåligt av din sort.