Problem med varaktiga förhållanden (främst med auktoriteter)

Om man har lätt för småprat och lätt för att träffa folk i början av olika förhållanden, vare sig det är med nya potentiella vänner, arbetskamrater, chefer, potentiella partners osv, men har det svårt med att skapa långvariga förhållanden för att det är jobbigt att öppna upp sig och släppa in nytt folk i ens liv(dvs ingen asperger), vad beror detta på? Det handlar lite om paranoia och oförmåga att bjuda på sig själva således då man tror de andra vill något ont i grund och botten, eller att man är oerhört känslig för kritik. Främst gäller det att ha relation till auktoriteter, vilket är oerhört problematiskt för personen ifråga.

Vad har föranlett att en människa tänker så eller blivit så?

Hur löser man sådana bekymmer?

Nej, det handlar inte om mig, men däremot en person jag känner.

OBS! Handlar inte primärt om kärleksförhållanden här!

Hm, det känns ju lite som att det ligger något i grund o botten. Hur dennes uppväxt har varit, tidigare erfarenheter o.s.v. Blivit bränd av tidigare förhållanden som gör att man inte riktigt vågar öppna sig. Jag t.ex. väljer att hellre har några riktigt nära relationer då jag mår bäst utav det, mina vänner är riktiga vänner som jag vet att jag kan prata om allt med samt lita på till 100%. Flera oseriösa relationer gör att jag inte mår bra iallafall. Men jag tror att det ända är att gå tillbax och se varför detta beteende sitter kvar, vad man är rädd för, att inte våga öppna sig. Har man blivit illa behandlad tidigare så kan man lätt känna att man inte vågar med tanke på att man tänker det värsta innan, och är känslig för kritik. Det enda är väl att försöka gå emot detta, att gå emot det man är rädd för, öva på sin självkänsla/självbild, för att lättare ta kritik. Alla är ju inte svin, många men inte alla =). Man måste våga!

Visst bottnar det i tidigare erfarenheter och miljöer. Det handlar inte heller främst om kärleksrelationer utan om svårigheten att lita på folk särskilt stort är föraktet fär auktoriteter på arbetet främst och hur man har en normal relation till dessa, samt förmågan att skaffa vänner, vilket är omöjigt då personen ifråga aldrig bjuder på sig själv eller bjuder hem folk.

Haha. Är det mig du beskriver?
Jag litar inte på någon under några som helst omständigheter. Jag skulle väl påstå att jag är gravt paranoid. Orsaken till mitt beteende är antagligen att jag har blivit bränd i stort sett rakt igenom hela livet av personer som jag har givit mitt djupa förtroende till, samt att fullständiga främlingar ägnade sina liv åt att helt oprovocerat försöka trycka ner mig under hela mellan- och högstadiet. Frågor på det?

Ja men då är det ju inte så konstigt att man inte vill öppna sig för någon. Jag har oxå blivit bränd, tidigt i åldern. Av polare som verkligen varit as nice i början och sen visat sig vara halvt psykopater.

Vad gör man? Kanske gå o snacka hos nån, terapi eller liknande. Om man då har svårigheter att skapa relationer på jobb/vänner etc.

Lider den här personen som du beskriver utav det eller? Har den personen pratat med dig om det?

Fenomenet berör främst att personen ifråga är lite av en figur som vill göra på sitt sätt och vill inte ha med chefer och andra auktoriteter att göra vilket försvårar arbetet. Personen ifråga tror auktoriterna är jävla idioter som är ute efter att jävlas. Därför så undviker personen ifråga dessa på arbetsplats osv och hyser ett förkat för dessa, oberoende var personen jobbar, studerar osv, likadant överallt. Hur jag vet detta spelar mindre roll, utan det är fenomenet i sig som jag tycker är intressant och vill förstå mig på mer.

Hm. Okej, ja personen har väl svårt att ta kritik, socialisera sig med folk. Men ingen diagnos som du sa? Du kanske ska fråga personen i sig?

Dåligt självförtroende efter det tidigare förflutna, det är en bra sammanfattning tycker jag eftersom att jag själv har samma problem.
Men sitt inte och skyll en massa på Asperger, det här är ingen jävla autistisk syndrom, här ligger det mer på det psykiska förhållandet kan jag definitivt säga.

Min lösning på detta som jag anser kan funka är att man pratar av sig med någon terapeut eller dylikt, att göra saker för att höja sitt självförtroende, liksom det alldagliga tjatandet om gym, men saker som relaterar till förhöjt självförtroende, även en kärlek vid sin sida gör mycket vilket jag kan lova.
Svårt att säga den bästa lösningen men vet man problemet så är det lite lättare att sträva framåt.
I mitt fall så använder jag ju då medicin som jag tycker plåstrar om detta problem rejält, men det är jag.

Asperger?

Försökte att bevisa att det just inte handlar endast om Asperger här och var, men jaja, tyck som ni vill.

Men vad har det med saken att göra? Jag avkrev direkt i trådstarten ju, att det inte rör sig om asperger, just för att undvika det du nu gör, dvs tar upp asperger som verkar vara poppis numera att blanda in i alla diskussioner som rör problem med auktoriteter och andra sociala tillställningar.

Ja då ursäktar jag mig, tog en hastig blick igenom inläggen och fick en bild om att det pratades om AS i alla fall, men skrev min teori tidigare hur som helst om vad jag tror kan hjälpa din vän.