Judisk Krönika om SD. Vänner eller fiender?

Nej. Som vit europeisk ryss är du välkommen i Sverige, enligt mig. Dock är det naturligtvis, i en idealisk värld, inte önskvärt för något europeiskt folk att överväldigas av allt för stora mängder invandrare från andra europeiska folk då detta förändrar samhället, kulturen, språket och folket på ett sätt som ursprungsfolket förmodligen inte önskar. T.ex. så vore det nog inte så kul för danskarna om det flyttade 10 miljoner tyskar till Danmark och mer eller mindre uppslukade danskarna och det danska i ett hav av bratwurst, sauerkraut, lederhosen, hockeyfrillor och mustacsher.

Vi kan börja med att skrota begreppen "liberal sionist" eller "liberal judendom". Han måhända kallar sig liberal i det offentliga, politiska rummet, men hans överhängande mål sammanfaller med sionismen vilket i förhållande till svenska intressen knappast är "liberala". Sedan kan han sätta upp en scen med "ortodoxa judar" om hur man bäst uttalar lyktstolpe på Jiddisch, eller hudflänga Lieberman för att denna har öppen nationalism på sin politiska agenda, han vet ändå var han har Lieberman i den judiska folkfrågan, och den har han inga större synpunkter på.

Jag gör ingen större åtskillnad på Jackie än den svenska mångkulturens ideologiske, tillika judiske, fader Schwartz. Själv stark sionist och framföst till rampljuset av Bonnierklicken tangerar hans utspel vid Jackies. Hans artikel om "Utlänningproblemet" från 1964 är också lik den våg av antiislamism som kommer från judiskt håll, precis som man då som nu är noga med att man i mitt av all sörja fortfarande kräver särintressen, särställningar och särättigheter att leva i enlighet med sitt folk. En sällan skådad fräckhet när dubbelansiktet Jackie själv avkräver svenskarna att till fullo ingå i samma mångkulturella hop som han själv försöker dra sig undan. Det är mycket enkelt. Han är liberal när han hyllar zigenarna vilket han gjorde i artikeln om Romer som de sanna kosmopoliterna, och jude när han skall recensera Sverigedemokraterna, eftersom han i egenskap av jude naturligtvis inte kan assimileras med svenskar. Eller något annat. Därför kan han kosta på sig att kritisera Lieberman.

Som nämnts kan man enkelt gå tillbaka i tiden och se hur snarlikt detta låter som det som författades i krönikan "Utlänningsproblemet" från 1964 som i den passade på att kritisera den dåvarande statliga assimilationspolitiken och framhävde "pluralism" och ett "flerkulturellt" samhälle. För Jackie liksom för dåvarande toksionisten Schwartz räcker det inte om landet visserligen är mångkulturellt och har invandrare, det måste också garantera, för att vara önskvärt och eftersträvansvärt, att judarna i den samhällsordningen har en särställning.

Mitt intryck är att judarna utgör ett folkslag som är mycket benäget att även på lång sikt bevara och bejaka den egna gruppidentiteten. Assimileringsgraden hos judarna är förmodligen ofta skenbar. De smälter in, men med dolda lojaliteter i bagaget. Eftersom judarna har mycket stor makt i Sverige förefaller det enligt min mening också sannolikt att även individer med svagare judiskt påbrå av strategiska skäl gärna identifierar sig och allierar sig med judarna. Sedan kan de ju alltid hävda att de minsann är svenskar, om någon näsvis person skulle få för sig att börja ställa obekväma frågor...


En liten radikal men hårdför och makthungrig minoritet kan mycket väl få med sig en passiv, diskret men samtyckande minoritet. Detta har hänt förr och det finns ingen anledning att förutsätta att det inte kommer att hända igen. Hur många vanliga tyskar tror du läste Hitlers Mein Kampf och satte sig in vad hans politiska världsåskådning egentligen gick ut på? Förmodligen inte särskilt många.

Du måste också se Sverige ur ett större, europeiskt perspektiv. Sannolikheten att någon sorts militant nynationalistisk rörelse tar sin början i Sverige är visserligen ungefär lika stor som att Franska Akademien går över till engelska och börjar hålla sina sammankomster på McDonald's, men starkt omvälvande krafter kan däremot mycket väl komma att växa fram nere på kontinenten (Ungern är kanske att betrakta som ett tidigt varsel i detta avseende) och på så sätt inte bara influera utan också mer eller mindre tvinga svenskarna att anpassa sin politik. Själv är jag övertygad om att saker och ting förr eller senare kommer att ställas på sin spets och då kommer alla, inklusive svenskarna, att tvingas till ett ödesval.

Det kommer att dröja många decennier innan det är dags för Europa att än en gång vända sitt timglas, men att en så genomgripande förvandling av kontinentens etniska och religiösa sammansättning som den vi genomlever just nu skulle kunna äga rum utan ödesdigra politiska konsekvenser är ur ett historiskt perspektiv helt enkelt inte särskilt sannolikt.

Konstig jude denne Arne Ruth, son till tysk soldat och en svenska. Sade upp sig självmant efter en dispyt med Bengt Braun.
Vilka andra har fått sparken förresten? Lite mer detaljer tack. Utveckla gärna ditt fabulerade scenario.


Vem har sparkats, och i så fall på vilket sätt var ägarna inblandade? Varför kommenterar ingen journalist detta, om det existerar, efteråt? Barnboksförfattaren Jacobsson fick den samlade vänstern på sig. Var är Bonnier?


Vänsterslynan Lena Sundström skulle sannolikt, som man gör med ett fabulerande barn, kunna berätta för dig att det finns en stor, stor värld därute.


Något judiskt mediemonopol existerar förstås inte vare sig här eller någon annanstans. Vad gäller Bonnier och "agenda" så kan vi alltid citera ”sionisten” Jan Guillou:

Det har ibland spekulerats i detta förhållande, Bonnierpressens hållning till Palestinafrågan, skulle ha med ägarfamiljens judiska historia att göra. Men så var det inte. Under de år jag hade med Förlaget att göra såg jag inte minsta tecken på någon sådan styrning från ägarna och hörde inte ens talas om några historier med den innebörden. Vilket jag skulle ha gjort om det funnits några. Tennstopet var en fenomenal underrättelsecentral.

Ordets makt och vanmakt (2009)


Svenskägda medier? Alltså, grabben! Bonnier är ett svensk bolag, ägt av svenskar. Schibsted däremot.


Skulle vilja ha några exempel på detta folk. Mona Sahlin?


Här får fantasin fritt spelrum. Hylla kungahuset. Motarbeta islam. Ifrågasätta klimathotet. Det är faktiskt tråkigt att varenda människa som arbetar inom svensk media kan förklara för dej att detta är nonsens och fri fabulering.


Ett föga troligt scenario om man frågar de journalister som arbetar på ovan nämnda.


Agenda? Aggressiv propaganda? Hur ligger det nu till med det? Varför inte fråga Janne Josefsson om hans upplevelser i mediavärlden från 70-talet och framåt:

Journalistskolan kallades för Kommunistskolan på den tiden. 68-andan var levande och studenterna hade inte sällan politiska bevekelsegrunder för sitt yrkesval. Det fanns något otäckt i det, säger han.
- Jag jobbade på Sveriges Radio från mitten av 70-talet och det var fantastiskt. Men jag var med om att man svartlistade folk. De som ville föra ett resonemang om flyktingmottagning var rasister. Var man emot dagis var man en fascist. Det var skrämmande, berättar han.

http://hd.se/mer/2008/02/10/mannen-bakom-avsloejandena/


Var god namnge någon av dessa tre och förklara sedan hur detta går till. Hur dessa ”tre” utövar denna makt utan att någon journalist någonsin lägger märke till det. För om du "vet" detta, mirakulöst nog utan att ha varit i närheten av en tidningsredaktion, så måste din insikt ge dig förmågan till att presentera åtminstonde någon liten detalj.


Detta måste sannerligen komma som en nyhet för denne "politiske chefen"! Varför inte dra iväg ett mail till honom och förklara att han åker iväg på "utbildning, samtal" varje år? Han kan knappast ha lagt märke till det själv.



Nej, allvarligt! Ämnet är SD i Judisk Krönika. Det är definitivt som Ekeroth konstaterar, en fråga om hjärntvätt. Många har fått det så inpropagerat i sig att allt ifrågasättande av massinvandringen är lika med nazism att det i det närmaste liknar betingning. Tyvärr gör ju några dussin smånassar på nätet inte saken bättre.

Ekeroth och vi andra som är aktiva i SD kommer att fortsätta arbeta för en motbetingning!

http://projectinterchange.org/?p=1620

Jag skulle snarare säga att det visar på hur illa ansedd all form av nationalism är inom den judiska diasporan, bortsett ifrån det israeliska ditot.

Det finns bland europeiska judar en utbredd uppfattning om att de känslor och resonemang som ligger bakom kritiken mot MENA-invandring, är samma som funnits gentemot judar historiskt, och att invandringskritiken i längden leder in på antisemitism.

Dessutom identifierar vissa sig med muslimerna. Ser dom som offer på samma sätt som judarna i 30- och 40-talets Tyskland.

Och då skulle jag säga att judarna numera har ett eget land, som de visserligen inte gjort sig förtjänta av men som de ändå har möjligheten att flytta hem till när som helst. Judarna behöver andra länder, men dessa andra länders folk behöver i grund och botten inte dem. Judarna vill gärna bestämma över andra folk i dessas egna länder och samtidigt skambelägga nationalismen. Det behöver man inte vara något monster för att finna lite väl magstarkt.

Judarna visar dessutom varje dag att de inte drar sig för att utöva massmedialt, kulturellt, symboliskt, retoriskt och psykologiskt våld mot oss. En dag kan de komma att få igen för gammal ost och i sådana fall blir det nog med besked. De kan förbereda sig på det värsta och de kommer bara att ha sig själva att skylla.


Men varför är judarna då så angelägna om att vi ska ta in ännu fler MENA-invandrare? Jo, för att de strävar efter att uppnå en maktbalans mellan olika folkgrupper där svenskarna inte längre är herrar över sitt eget land och där de själva kan få vara ohotade vågmästare. På så sätt är judarna ett rent banditfolk. De är organiserade usurpatorer.

Samtidigt säger dessa eviga judar ständigt att det minsann inte är någon big deal att de är judar. Men om det inte är någon big deal, varför är de då så rädda för antisemitism? De är ju lika goda svenskar som alla vi andra, eller hur? Eller nja, kanske inte riktigt ändå... Det är detta dubbelspel, denna falska lek med spelade identiteter och dubbla lojaliteter som får mig och många andra att fatta avsky dem. De ser först och främst till sina egna intressen men med största möjliga hyckleri och fräckhet tolererar de inte att andra folk gör detsamma. De är gästerna som vill ta över värdens hus.


Som sagt befarar jag att judarnas martyrsyndrom sitter så djupt att de mer eller mindre tvångsaktigt strävar efter att bli avskydda. Offermentaliteten är deras modus vivendi. För om de inte längre är offer, vad är de då? Deras identitet och inre sammanhållning skulle riskera att bryta samman utan konstrasten som en ständigt fientlig omvärld utgör.

De knarkar hat och blir höga på sitt eget lidande.

Kommer judarna att ta mot dem med öppnar armar nu när de har blivit socialkonservativa?

Om man vill lära sig att förstå det judiska psyket och deras 'mål' med mångkulturen, så står det i klartext på Judisk Krönikas hemsida.


Här finner vi deras agenda, svart på vitt. Deras mål har, sedan början, varit att skapa ett samhälle som består utav ett flertal kulturer, inklusive den judiska. På detta sätt kan de bygga upp barriärer mellan sig själva och den etniska befolkningen. I ett samhälle som plågas av utomeuropeiska kulturkrockar så finner helt enkelt inte tid eller anledning att vända blicken mot den sanna ondskan: Juden.