Skvaller om Linda Skugge?

”Jag kan inte göra penntricket”, säger jag med min allra störigaste och mest pubertala röst. Jag står spritt språngande framför honom där han i lugn och ro försöker äta lite frukost och läsa någon understreckare i Svenska dagbladet. När jag inte får den reaktion jag vill ha tar jag en av hans dyra pennor och placerar den under ena tutten, men eftersom jag – trots att jag är en gammal dö kärring som ammat tre snorungar – belönats med små välformade liljekuddar till bröst, som är så pigga och nytra att ingen penna (hur bratig den än må vara) skulle kunna sitta kvar, så faller den handlöst till golvet och landar på mattan. Dunsen får honom i alla fall att reagera. Förmodligen för att han brydde sig om pennans varande. Alternativt mattan som absolut inte får befläckas.

Sedan börjar jag smörja in kroppen framför honom. Exakt så där som en del kvinnor envisas med att göra på gym. Helt ogenerat bresar de på benen och oljar lårens insida. Och lite till. När jag en sensommarhelg som i ett led av en längre memory lane-resa befann mig i ytterskärgården på Kungliga motorbåtsklubbens klubbholme Högböte mötte jag en man som satt utanför den vedeldade bastun och myste med en öl i kvällssolen. Trots att vi bara yttrade ett par artighetsfraser slog han an något i mig. Det var något med blicken.