Skvaller om Linda Skugge?

Vänster? Hycklare? Nja...

Är det svårt att begripa att det är ett beställningsjobb från redaktören - som i sin tur antagligen får sina order från Bonniers (Sandberg ges ut av Norstedts...)?

En sådan här sågning kommer inte till av en slump eller på recensentens initiativ.

Utan det är redaktören som ringer upp eller mailar Skugge och säger typ: "Fan vad sliskig hon är Sandberg som försöker kapitalisera på sin sjukdom - kan inte du Linda skriva något elakt om boken, du är ju bra på det?"

Orsaken kan också vara någon obetydlig vendetta bland kulturfolk. Sandberg kan ha tagit någon pojkvän för redaktören någon gång. Eller någon annan bagatell som dessa psykopater lever för att hämnas fför.

/Johan

Och den aktuella texten är lika befogad.

För att citera Sven Anders johansson som jag länkat i mitt förra inlägg:

”Vad ska litteraturkritiker skriva om? Litteraturen. Vad bör de vara lojala mot? Sitt omdöme. Vem bör de adressera? Tidningsläsarna.

Det är självklarheter. Och ändå är svaren, i realiteten, ofta ett annat: författaren, författaren och åter författaren. Det är dit man sneglar – jag är inte utan skuld.

Resultatet blir lätt hovsamma hyllningar (i de uppburnas fall), paternalistiska axelklappar (i debutanternas fall), och likgiltiga referat (i utlänningarnas fall).

Visst, min beskrivning är tillspetsad – så dålig är ju inte kritiken! – men inte tagen ur luften. Och framför allt är den en förklaring till vreden mot Skugge.

Tvärtemot den kritikerkår som tydligen rasar på Facebook tycker jag att Skugges recension är briljant. Inte bara för att den är underhållande och modig, utan också för att den är innehållsrik, precis och textnära: hon kritiserar användningen av kursiveringar, hon lyfter fram hembygdsromantiken, påminner om dödens banalitet, uppmärksammar skrivarkurssyndromet, synliggör namnens funktion, visar på sexskildrandets fallgropar, för in ljudboksfrågan och levererar en smärre marknadsekonomisk analys, citerar och parodierar...

På ett begränsat utrymme gör hon vad en recensent ska göra: beskriva, tolka och värdera, alltihop integrerat i en subjektiv enhet.

Man kan jämföra med Sydsvenskan, där Andreas Ekström skriver att ”de knappt 400 sidorna har alla signum som god litteratur bär: språket är otvunget men konstnärligt, hantverket oklanderligt, och författarens observationsförmåga på hög reporternivå.”

Problemet med den beskrivningen är att den inte säger något specifikt om den aktuella boken.

Klichéerna om ”konstnärligt” språk och ”oklanderligt” hantverk kan återanvändas i recension efter recension, vilket de också gör.

Att Skugge skriver om sig själv, ja till och med om sitt eget könsorgan, orsakar tydligen stor upprördhet. Men Sandbergs bok handlar ju om kroppen och också om sexualiteten.

När Skugge bokstavligen använder sitt eget kön så är det också en kommentar. Faktum är ju att flera recensenter drar in sina kroppar, om än på mer förutsägbara och högstämda vis. Passar på att outa sina passerade sjukdomar, vilket öppnar för identifikation med författaren, vilket leder till den underliga slutsatsen: detta är angeläget!

Det där är intressant. Det verkar som att det finns ämnesval som nästan per definition genererar positiva recensioner. Antisemitism. Klimatförändringarna. Cancer. Om bara ämnet är tillräckligt svårt, mörkt eller allvarligt verkar hyllningarna vara klara på förhand: en viktig bok!

Okej, men då behöver vi ingen litteraturkritik. Vi behöver inte ens någon litteratur. Det räcker med författare att hylla.”

Väl talat.

Sen har jag inget skvaller om Skugge att komma med, inga hjärndöda generaliseringar av typen ”aldrig gillat henne” eller ”fan vad hon ser ut”,

Men skriva litteraturkritik som berör, det kan hon ju tydligen. Och kunde redan för tjugo år sedan.

Oavsett eventuella narcissistiska drag. Och oavsett vilken nivå på gyttjebrottande vi skulle vilja se.

Hur många läser Helge Åkerhielm idag? Eller ens - handen på hjärtat - vill läsa honom? Oavsett den egna graden av antisemitism.

Nej, var hycklarna finns råder det ingen tvekan om.

Som konservativ vit man bär det mig nästan emot att göra den enkla analysen att mycket handlar om normer och till och med om utseende.

Om det istället hade rört sig om en litteraturkritiker med Sandbergs väna utseende som - gud förbjude - hade recenserat exempelvis Kakan Hermansson så tror jag i min enfald att tongångarna hade varit annorlunda, både inom Kultursverige och på Flashback.

Hur ofta händer det här: Flashback och kultureliten förbannade på samma sak!
Värdegrund here we come!
Jag brukar gilla Skugge. Hennes elakheter är ok eller kul. Som Alex Schulman när han hade svinelak blogg. Den la han ner när han fick kritik. Det lät ungefär som det gör nu. Jag tyckte han var mesig när han vek sig. Men då tyckte han var ball. Idag tycker jag Schulman är en nolla som gullar med kulturtanter med skitböcker.
Hellre Skugge än Schulman. Men har svårt för den här recensionen. Kanske cancer + sexleksak + jävligt rörigt språk + att Skugge verkar må dåligt. Tror inte man skriver så där svinelakt om man inte mår skit.

Det finns ingen svensk skribent som jag förknippar så mycket med kroppsvätskor som Skugge. Kommer ihåg för 20 år sedan när hon blev mamma och hennes popkrönikor övergick till att handla om kräks, sjukdomar och 50 olika ord för avföring (kommer särskilt ihåg ordet "raketbajs" som var någon favorit hos henne). Jag slutade att läsa henne ungefär där eftersom mitt intresse för vad som kommer ut i norr och söder och hur det ser ut är rätt litet.

Nu ser jag att hon lyckats få in sina egna kroppsfunktioner i en litteraturkrönika också, vilket nästan är en bedrift.
"jag är för min dagliga överlevnad beroende av kortison och där varje diarré eller kräkning innebär ett akut dödshot."

Jag har inte läst Skugges böcker om sin egen sjukdom men låt mig gissa? En orgie i sina egna toalettvanor? Hur många ord för lös avföring använder hon?

Jag log lite snett åt Skugges sätt att avfärda Sandbergs ensamhetskänslor kring sin sjukdom med att skriva att 65 000 människor minsann får cancer varje år i Sverige.
Själv har ju Skugge en unik sjukdom som var så ovanlig att det tog åratal att komma på vad hon vad drabbad av. Ingen vanlig dussincancer där inte.

Det är lite som 1995 igen, när popskribenter tävlade om att hitta den mest obskyra vinylplattan någonstans och mest ovanlig vann. Helst hittad i någon källare i Londons utkanter.
Hela Skugges recension känns faktiskt ungefär som en kvällstidningsbilaga 1995 när något kreddigt popsnöre avfärdade en platta som inte var tillräckligt cool, obskyr eller kreddig med en rejäl sågning.


Vem är målgruppen för Skugges recension? Vi som är i hennes ålder tyckte att det var helfestligt med den sortens respektlösa sågningar med kasst språk för 25+ år sedan, men nu? Nja.
Vad tycker de som är över 50 eller under 35?

Jag tappade intresset för henne då med. Helt ointresserad av att läsa om bajs och kräks. Jag blev förälder ungefär samtidigt och tyckte att Skugge tecknade en platt nidbild av småbarnsåldern. Hade ingen lust att få hennes äckelkänslor i knät. Visst kunde det vara jobbigt men i Skugges fall kändes det som: här sitter kreddiga jag fast i ett blöjberg när jag borde vara ute och mingla med popfolket.

Respektlösa sågningar på ett kasst språk kunde man tycka var kul på 90-talet. Välriktade punksparkar, särskilt om det drabbade nån överskattad idiot men ärligt talat kan jag inte minnas något lika jävligt som det här.
Vad tycker de som är under 35? Skulle vara intressant att veta vad "vanliga" unga vuxna tycker. Inte sett mycket i sociala medier från yngre och inte heller frågat folk i bekantskapskretsen. De kanske tycker det är en storm i ett vattenglas? Läser de ens kultursidor?
Lyra Koli i SvD ansåg att det var ett fint konventionsbrott.

Över 55:
Leif Zern kommenterar i DN att han är glad att bölden spruckit: trenden med krönikörer som blir litteraturkritiker kan äntligen diskuteras. Att Skugge blev bokrecensent måste ha varit någon form av desperat populism från Expressens sida.


Exakt, hon skriver som en poprecensent på 90-talet.

Att det är ett beställningsjobb från redaktören/redaktörerna framgår ju av Karin Olssons imbecilla svar på kritiken. Expressens kulturredaktion odlar nya "ärkeproffs". Smaka på det ordet. "Ärkeproffs". Det skulle då vara Skugges spya som är ärkeprofessionell.
Olssons svar är värre än Skugges artikel. Hon borde fanimej avgå.

Men order från Bonniers till Expressen: nix. Det har överhuvudtaget inget med konkurrensen Norstedts/Bonniers att göra. Ägarna ringer inte till redaktionerna och beställer avrättningar av författare som kommer ut på konkurrerande förlag. Riktigt så maffialika metoder kör de inte med

Och vad vet du om det?

Som jag skrev finns det även mycket interna konflikter och avundsjuka bland kulturmongona.

Att det förekommer beställningsjobb från ägarna VET jag att det gör. Däremot är det kanske inte så ofta skribenten själv begriper det eftersom beställningarna framförs via redaktörerna och med en häftig dos smicker som dessa skribenter är särskilt mottaglig för. Och det går till precis som jag beskrev: - Kan inte du som är så vass skriva något roligt men elakt om xx.

/Johan

Skugge var ju bitter redan från starten av sin karriär. Hänger väl antagligen ihop med hennes djupgående självupptagenhet. Vilken annan människa kan spegla den... Givetvis ingen.

Har nu läst den en gång, första intrycket är att den är magstark och försöker alltför tydligt förminska ett lidande och en gullig naiv nyansering av synen på livet.

Men jag ska läsa den igen, Skugge är ju recensent och inte en random läsare, vad hon recenserar ska ju vara provocerande och kritiskt ställa boken till svars för vad som hör litteratur till.

Återkommer efter vända 2.

Hon hatar andra kvinnor och vill aldrig hjälpa någon annan än sig själv framåt.
Ganska typiskt manligt beteende egentligen.

/Okej, men då behöver vi ingen litteraturkritik. Vi behöver inte ens någon litteratur. Det räcker med författare att hylla./

Vad är en bokrecension? Detsamma som en köprecension på Amazon?

Viss litteratur är genreböcker. Memoarböcker - självbiografier. Inte detsamma som skönlitteratur. Kanske skall få lite mildare bedömning än nyss nämnda. Mildare måste inte innebära menlös eller automatisk hyllning.

Torbjörn Forslid, med akademisk titel inom litteraturvetenskap, har ett inlägg i Sydsvenskan 31/5 (betalvägg) i den sk 'Skuggedebatten'. Han kommer med en del träffsäkra formuleringar om Skugge:

En traditionell litteraturrecension brukar innehålla en inledande beskrivning, följd av tolkande kommentarer samt en avslutande värdering. Skugge vänder i Sandbergrecensionen på denna ordning. Hon låter värderingen, som i detta fall är starkt negativ, styra hela recensionen. Inte bara formen och innehållet är kasst, även författarens hela författarskap och förlag döms ut

Givetvis måste man kunna kritisera självbiografiska gestaltningar av svåra erfarenheter, men de flesta brukar avstå ifrån att håna dem

. I efterordet till krönikesamlingen ”Lindas bästa/värsta” (2008) kommenterar hon om dessa nergörningar: ”Vem mördar så bra som Linda Skugge? Fy fan vad jag underhöll Sverige!”

Litteraturkritikern Sven Stolpe (1905-1996) kunde vara rätt så kategorisk. Men han hade i alla fall bildning. Och vad jag vet så sysslade han inte med självskryt a´la Skugge.