Citat:
Ursprungligen postat av
billigost
Har inte läst det senaste, me texten om Ranelid var väl en befogad text med gediget tolkningsutrymme för att lyfta fram att hans författarskap är aningen pråligt pretantiöst spackel.
Och den aktuella texten är lika befogad.
För att citera Sven Anders johansson som jag länkat i mitt förra inlägg:
”Vad ska litteraturkritiker skriva om? Litteraturen. Vad bör de vara lojala mot? Sitt omdöme. Vem bör de adressera? Tidningsläsarna.
Det är självklarheter. Och ändå är svaren, i realiteten, ofta ett annat: författaren, författaren och åter författaren. Det är dit man sneglar – jag är inte utan skuld.
Resultatet blir lätt hovsamma hyllningar (i de uppburnas fall), paternalistiska axelklappar (i debutanternas fall), och likgiltiga referat (i utlänningarnas fall).
Visst, min beskrivning är tillspetsad – så dålig är ju inte kritiken! – men inte tagen ur luften. Och framför allt är den en förklaring till vreden mot Skugge.
Tvärtemot den kritikerkår som tydligen rasar på Facebook tycker jag att Skugges recension är briljant. Inte bara för att den är underhållande och modig, utan också för att den är innehållsrik, precis och textnära: hon kritiserar användningen av kursiveringar, hon lyfter fram hembygdsromantiken, påminner om dödens banalitet, uppmärksammar skrivarkurssyndromet, synliggör namnens funktion, visar på sexskildrandets fallgropar, för in ljudboksfrågan och levererar en smärre marknadsekonomisk analys, citerar och parodierar...
På ett begränsat utrymme gör hon vad en recensent ska göra: beskriva, tolka och värdera, alltihop integrerat i en subjektiv enhet.
Man kan jämföra med Sydsvenskan, där Andreas Ekström skriver att ”de knappt 400 sidorna har alla signum som god litteratur bär: språket är otvunget men konstnärligt, hantverket oklanderligt, och författarens observationsförmåga på hög reporternivå.”
Problemet med den beskrivningen är att den inte säger något specifikt om den aktuella boken.
Klichéerna om ”konstnärligt” språk och ”oklanderligt” hantverk kan återanvändas i recension efter recension, vilket de också gör.
Att Skugge skriver om sig själv, ja till och med om sitt eget könsorgan, orsakar tydligen stor upprördhet. Men Sandbergs bok handlar ju om kroppen och också om sexualiteten.
När Skugge bokstavligen använder sitt eget kön så är det också en kommentar. Faktum är ju att flera recensenter drar in sina kroppar, om än på mer förutsägbara och högstämda vis. Passar på att outa sina passerade sjukdomar, vilket öppnar för identifikation med författaren, vilket leder till den underliga slutsatsen: detta är angeläget!
Det där är intressant. Det verkar som att det finns ämnesval som nästan per definition genererar positiva recensioner. Antisemitism. Klimatförändringarna. Cancer. Om bara ämnet är tillräckligt svårt, mörkt eller allvarligt verkar hyllningarna vara klara på förhand: en viktig bok!
Okej, men då behöver vi ingen litteraturkritik. Vi behöver inte ens någon litteratur. Det räcker med författare att hylla.”
Väl talat.
Sen har jag inget skvaller om Skugge att komma med, inga hjärndöda generaliseringar av typen ”aldrig gillat henne” eller ”fan vad hon ser ut”,
Men skriva litteraturkritik som berör, det kan hon ju tydligen. Och kunde redan för tjugo år sedan.
Oavsett eventuella narcissistiska drag. Och oavsett vilken nivå på gyttjebrottande vi skulle vilja se.
Hur många läser Helge Åkerhielm idag? Eller ens - handen på hjärtat - vill läsa honom? Oavsett den egna graden av antisemitism.
Nej, var hycklarna finns råder det ingen tvekan om.
Som konservativ vit man bär det mig nästan emot att göra den enkla analysen att mycket handlar om normer och till och med om utseende.
Om det istället hade rört sig om en litteraturkritiker med Sandbergs väna utseende som - gud förbjude - hade recenserat exempelvis Kakan Hermansson så tror jag i min enfald att tongångarna hade varit annorlunda, både inom Kultursverige och på Flashback.