I börjar går det ju utmärkt att vara ihop med en hästtjej. Men det man inte märker är att ju längre tiden går desto mer börjar tjejen tjata på en att man ska hjälpa till.
Jag må erkänna att i mina yngre dagar var jag en så kallad toffel.Jag var också livrädd för hästar pga av en liten händelse i 5-6 åldern.
Allafall tiden gick och jag hjälpte till mer och mer och tillslut var jag ju bara tvungen att pröva på att rida enligt henne. Det hon inte visste var att jag hade lovat mig själv att
aldrig sätta mig på en hästjävel.
Pja vad gör man inte när man är kär...... Där satt jag, med fula jävla ridstövlar, RIDSTÖVLAR???? en hjälm och någon konstig jacka. Då ser jag mig själv och inser att all min manlighet hade sugits bort och jag hade blivit en toffel.......
Nej grabbar, aldrig mer en hästtjej, dom hjärntvättar en. Men jag tänker dock erkänna en grej hon var förjävla bra på att rida