Ni som har mentalt handikappade "barn"

Skäms ni? är ni ledsna över hur det blev eller intalar ni er själva att allt är som det ska vara?, Jag vet att folk har föredommar mot människor med handikapp, tänker ni på det att dom tänker "va jobbigt dom måste ha det" "Stackars Lisa som får ta hand om den där varje dag"
Själv så blir jag lite deppig varje gång jag ser en handikappad person.

Okej, nu har inte jag något handikappat barn, och jag förstår inte varför du sätter ordet barn inom citationstecken.

Men om jag förstår det rätt så kan symptom på att något inte står rätt till med barnet upptäckas redan i magen vilket då betyder att föräldrarna kan förbereda sig på situationen. De flesta föräldrar älskar sitt barn oavsett vilka "defekter" dom har.

Sedan så är det säkerligen ett jävla jobb, beroende på hur grovt handikapp det är, men det finns ju hjälp att få.

För övrigt så måste jag lite OT passa på att påpeka att det heter fördomar, inte föredommar. På tal om att vara mentalt handikappad.

Edit: Sedan tror jag det stjälper mer än hjälper att tycka synd om personerna, dom är inte offer, dom faller bara utanför normen för hur en "normal" människa ska vara i dagens samhälle.

Nej, inte för att jag har barn men jag tror att det spelar ingen roll alls oavsett hur det är ,det är ju ens barn.

Ett barn är ju alltid ett barn oavsett hur bra/dåligt 'det' funkar, eller hur? Och förhoppnigsvis också ett älskat barn.... Förstår heller inte dina citationstecken?

Med "barn" menar jag att dom aldrig växer upp i skallen, kanske dom gör vad vet jag? nu spottar jag ut lite fördomar <- tack som jag inte brukar göra men om du visste att ditt barn skulle bli handikappat hade du gjort abort eller gett livet en chans?.

Har inga barn då jag är 18 år men jag är tvilling och min tvillingsyster har diagnosen autism sen hela livet tillbaka och jag kan i alla fall berätta från egna erfarenheter att hennes handikapp blir ett väldigt besvär till och från. Då hon inte kan prata men gör ifrån sig ljud där hon skriker väldigt högt, inte något topp bordsskick precis och dessutom så ser man på långt avstånd att hon inte beter sig speciellt normalt även fast hon ser helt normal ut. Tror hon har kommit ganska långt p.g.a att hon just inte till utseendet ser autistisk ut. Tycker det är pinsamt att dra hem brudar och skäms ofta för min syster även fast de flesta har förståelse för att hon inte kan hjälpa det.

Jag har inga barn eller nåt då jag bara är 19år själv men jobbar med en unge som har cpskada och visst kan man tro att föräldrarna måste ha det jobbigt ibland men det finns mycket hjälp att hämta om du har fått ett barn med ett handikapp. Man kan få mycket hjälp om man vill ha mycket hjälp.

Det jobbigaste är det mentala skulle jag tro, att veta att allt hade varit så sjukt mycket lättare om barnet hade fötts utan någon form av handikapp.

Samtidigt kan man ha ett rent helvete för att få det man har rätt till. Vissa föräldrar kämpar för allt de är värda för att få till det med kommunen, LSS, f-kassa och sjukvård. Det är ingen dans på rosor och det är definitivt inte bara att säga att "nu vill jag ha mycket hjälp". Glöm det.

Föräldrar med friska barn vet inte hur bra de har det.

Varför blir du så deppig för att du ser en funktionsnedsatt person? Blir du lika deppig när du ser en neurotypisk person?

Jag tror att Emiley kingsley's egna analogi, Resan till Holland förklarar bäst hur föräldrar känner sig i början av ett barns födelse så jag låter denna text förklara för dig:

http://www.alltforforaldrar.se/forum...es/231/3275653



Alla barn har olika livsförhållanden, inget barn med funktionsnedsättning har det jobbigare än barn utan. Om de får en korrekt anpassning och bemötande från omvärlden.
Jag förstår inte hur neurotypiska personer kan tycka synd om "oss" som har en funktionsnedsättning.. Det är ungefär som att tycka synd om en person som har glasögon (dvs en synsvag person).

Även personer med mental retardation agerar barn, de lever som barn och de beter sig som barn ska göra..
Bara för att man har en försenad utveckling så betyder det inte att man har ont om erfarenheter i livet när man blir vuxen..

Det är erfarenheten av att leva som förändrar vår hjärna, inte poängen man får på ett IQ test...

Eller vad för livserfarenhet de missar med att inte ha ett barn som inte är perfekt, både för och nackdelar.
Ett barn med funktionsnedsättning som kommer till världen svetsar samman föräldra-barn rellationen men samtidigt är det extra jobbigt med allt runt omkring barnet.

Min mamma skäms över att jag är ett adhd barn och jag har märkt det ofta.
Hon säger hela tiden det är mitt fel om hon blir vräkt och sådant
Fast andra sidan så har man en fader som är en känslokall person
vilket är sämre än vad morsan är.
Man kan säga "Shit happens" eftersom barn som är handikappade kommer alltid få skiten för allt.

Nä, vad ledsen jag blir. Men alla har tyvärr sina mänskliga begränsningar, även föräldrar. Hoppas du får bättre vänner / andra stödpersoner än föräldrar. Man märker att du behöver peppning.
Kram.