+40 år och hoppar på testotåget 4 life!

Hej Luftkofta!

Tack för erbjudandet. Verkligen. Det är sådant här som är det bästa med F161. Att man inte är ensam om något som faktiskt är väldigt ensamt, nämligen att preppa. Det är liksom ingenting man droppar på en middag. "Jo, en djävla lustig grej hände mig i går när jag skulle sätta en dos steroider. Jag träffade ett blodkärl med sprutan och det bara spruuuutade blod på hela spegeln, haha"

Inte riktigt, nej. Så F161 och F12 är en riktig liten frizon.


//Ivan

Jag umgås med liknande tankar angående testo for life. Är i 40-årsåldern och tycker det är vansinnigt intressant att ta del av dina tankar och erfarenheter.

Steroider är inget som är accepterat vare sig i min familj, bland vänner eller i jobbet. Så att ta del av vettiga åsikter är guld värt.

Vänligen X.

Samma tankar här. Lockelsen till andra prepp ligger där ständigt. Känner att man kan ge mer. Kan åstadkomma mer.

Det är väl så att när man väl tagit steget att börja med AAS så är steget ganska litet att blanda in fler prepp. Den initiala spärren är sprängd och bortglömd för länge sen.

Men stå på dig Ivan. Det ger oss andra styrka. Känn ingen press. He he.

Hej du!

Kul att mina erfarenheter kan ge andra något. Det var lite tanken med min rapport från första början. Låter som vi har samma utgångsläge. Hör gärna av dig om det är så att du kommer längre i dina tankar!

//Ivan

Exakt min känsla/lockelse. Förädiskt. I alla fall för min egen del. Men som sagt; känslor är en sak. Men nu råkar det vara så att jag i stor - väldigt stor - utsträckning har det sista ordet.

Och visst är det så; man passerar en gräns och då är resterande gränser så mycket lättare att spränga. Bara att stå på sig.

Känna press? The Story of my Life
Och - en piece of cake.
Om jag ska vara töntig och prata svengelska.

Testade att sticka i axeln...

Och det gick ju prima! 250mg med orange nål. Som att ta ett vaccin. Det är man van vid sedan barnsben. Bra mycket smidigare än låret. Så det kommer antagligen bli min melodi from nu

I övrigt har jag haft ett...ja, låt oss kalla det för "påtvingat träningsuppehåll". Men jag tar det med ro* och tänker att det bara är bra för min kropp att få vila lite mellan varven. Nu har jag kört på som en maskin i över ett halvår.

Blir två pass denna vecka. Torsdag och fredag. Som det ser ut nu så blir det bröst och utsida axel och triceps + rygg, baksida axel och biceps. Kommer inte ha så mycket för mig dessa dagar så det blir lite längre pass än normalt. Oftast så betar jag av 20 set på 40 minuter. Nu kommer jag landa på betydligt mer. Å andra sidan; jag har haft vilat helt från träning i över en vecka. Och efter dessa pass blir det ett par dagar total återhämtning.

//Ivan

*) Ok, jag ljög. Det lät bara så mycket bättre att skriva som jag gjorde. Men egentligen så var jag djupt störd över att mitt bröstpass sket sig i går. Rejält irriterad, faktiskt. Som fan.

Irritationen känner jag igen. Alltför väl. Ibland tar den överhanden på ett sätt som inte kan se friskt ut för en utomstående. Men när man är mitt inne i det känns det som om det bara måste ut.

Mhm inte många som kan förstå den abstinens som kan uppstå vid missade pass eller skitpass. Kan jämföras med att bli avbruten under ett samlag och få gå runt utan att komma.

Målande beskrivning, ha ha.

Visst kan man bli sjukt irriterad över ett missat pass. Men jag pratade i mer generella termer om irritation och frustration. Det är definitivt så att testo tagit det till the next level för mig.

Gillar du det då? Många som inte är sådana i vanliga fall finner ju en liten tjusning i den sinnesstämningen.

Ja.. faktiskt. Till viss del känns det riktigt bra. Å andra sidan får jag passa mig så saker i min närhet inte går sönder. Den biten är lite jobbig.

På ett rationellt plan är det ett dåligt beteende. Men när man är mitt uppe i det så är det en annan sak. Man har inget val. Det är något som händer bara. Så känns det ungefär.

Och jag känner igen din lilla iakttagelse. Inte sunt, egentligen. Men man blir lätt manisk och fyrkantig.