På tal om Magica de Hex; minns en rolig serie för många år sen där hon skulle lura av Joakim hans krona och klädde då ut sig till "prinsessan Gamica av Vesuviostan" och så hade hon en far som hette "kung Al-Heks". Humor när den är som bäst! Och von Anka anade så klart inget, trots att namnet borde klinga bekant.
För att återknyta till frågan; hunden Bolivar, är han fortfarande kvar?
Undrar hur det hade varit ifall Magica de Hex & Joakim Von Anka blev tillsammans & gick barn?
Det finns en figur som jag hoppas kan få lite mera cred men han dyker väl bara upp när han själv vill. Svarte Riddaren (i original the Black Knight, ofta kallad Le chevalier noir (franska)) är vad playboyen Armand Lutin kallar sig när han klär sig i rustning och agerar mästerskurk.
Tachyon Svisch har väl bara försökt 1-2 gånger att försöka stjäla universums största förmögenhet, den som Joakim von Anka äger
Disneystudion granskade formellt seriematerialet från Western Publishing men brydde sig nog aldrig särskilt mycket om innehållet i serietidningarna som ju var licensprodukter bland andra och inte kanoniska. Någon gång hade man invändningar mot att Barks verkade ha börjat teckna Kalle Anka med för lång näbb så att utseendet avvek från filmstudions modellark, men det löste man genom att ge grönt ljus till ett särskilt serietidningsutseende på figuren med ett separat modellark för "Magazine Comics Duck".
Det var ju huvudsakligen förlagen Western Publishing och Dell Comics i USA, och senare bl.a. Gutenberghus/Egmont i Danmark, som på licens stod för utvecklingen av de tecknade serierna med Disneyfigurer, och det var åt Western som Barks jobbade som serietecknare sedan han slutat sin anställning som story man till Disneystudions filmer. Hur stränga Western/Dell var är oklart. Å ena sidan sägs det ibland att man såg ned på sin serietidningsproduktion och bara såg den som en lukrativ inkomstkälla för att finansiera bokutgivningen av "riktig litteratur" (kanske något i stil med Bonnierförlagens inställning till Åhlén & Åkerlund i Sverige). Å andra sidan berättas det att chefredaktören på Western, Eleanor Packer, regelbundet hade domstolsliknande stormöten med förlagets serieskapare, där alla under högläsning tvingades granska och kritisera varandras material så att det skulle fungera för femåringar. Medarbetaren Roger Armstrong minns:
Men Barks verkar ha klarat sig bra vid dessa Showings(mer här) och hade Packers och förlagets förtroende som den främste i deras stall. När Barks år 1943 skickade in bildmanus till sin första längre äventyrsserie med Kalle Anka, Donald Duck and the Mummy's Ring, skissade Packer upp en del omfattande krav på ändringar men när Barks levererat dessa avgjorde hon att hans egen första version var bättre och skulle användas. "So after that, I never had any trouble."
Så det torde ha varit på egen hand som Barks fortsatte att använda Joakim-figuren (som ju liksom övriga bifigurer ursprungligen tillkom bara för att de behövdes i en enskild serie). När farbror/morbror Joakim efter fyra år på Westerns initiativ fick en egen serietidningstitel, Uncle $crooge, måste han göras till mer av en sympatisk hjälte än den tidigare vresige och inte sällan elake gnidaren och Barks skapade ju då till första numret den långa berättelsen Only a Poor Old Man som fördjupar och balanserar Joakims giriga personlighet med dygder i form av strävsamhet och redbarhet (och Guld-Ivar Flinthjärta får sedermera ta över rollen som den omoraliske, hänsynslöse kapitalisten).
Disneystudion uppskattade figuren så mycket att det 1955 rentav fanns planer på att skapa en tecknad cartoon med Joakim, och därmed göra honom till en auktoriserad Disneyfigur, men det rann ut i sanden då studion vid denna tid upphörde med sin klassiska produktion av tecknad kortfilm. 1967 figurerade Joakim i den ganska torftiga filmen Scrooge McDuck and money men det var ju först sedan Disney gav sig in på tv-produktion med DuckTales 1987 som man verkligen erkände Barks Joakim-figur.
Barks hade ju skolats hos Disneystudion och visste i stort sett vad som kunde tillåtas att göra med deras figurer, men visst förekom det att Western reviderade hans serier redan inför originalpubliceringen: serietidningarna hade ju en genomgående yngre målgrupp än de tecknade biograffilmerna, och gav mer tid för föräldrar att granska vad deras barn utsattes för. Serietidningsserier hade ju liksom annan barn- och massmarknadslitteratur inte heller särskilt hög status vid denna tid, och förlaget kunde lyfta ut hela sidor ur en serie för att lämna plats för reklam. (Och i senare, mer sensitiva tider blev det förstås ännu vanligare med strykningar och omteckningar i repriser och återutgivningar av Barks serier). För Joakims vidkommande innebar det bl.a. att fem sidor ströks vid originalpubliceringen av Back to the Klondike. På 50-talet, då den samhälleliga kritiken mot serietidningarna och annan billig barnunderhållning började växa till en storm, fick även Barks strängare förhållningskrav från förlaget i form av regelboken Hints on Writing for Dell Comics. Barks hade dock vant sig vid en relativ frihet i sitt serieskapande, och när Dell-redaktören Alice Cobb 1956 sände honom ett kritiskt läsarbrev från en mamma gick Barks minst sagt i taket:
Seriously, I think that the woman who wrote this letter and sent the marked pages of the comics is a neurotic and so is her sniffling son. lf you wish to alienate the interest of 99% of your readers in order to pander to the narrow tastes of the 1% lunatic fringe, l'm with you 100%. lt will be so much easier to.
You might be alienating the interest of many of your normal readers if you insist on pleasing the narrow tastes of the 1/10 of one percent who compose the lunatic fringe. But that is none of my business. I only work here.
Down with child psychologists!
ln the past few years I have returned from time to time to the early duck plots that I used in the years when Disney comics was mushrooming in sales, thinking that the increased saJes of the magazine in those times proved that these story-types were sure-fire. And, as I didn't want to stray too far from the beaten track, I switched the plots on a few of them. The objectionable Ice Boat Taxi plot is a switch on a story in June 1944 Disney Comics caJied "Rival Boatmen". The Swimming Race theme coming up in next month's (July) Disney Comics is a switch of the skating race plot from March 1945.
In the "early" years when I worked in the Disney Studio's story department in the Duck unit the basic theme in a great number of the Donald Duck shorts was rivalry between the kids & Donald. Certainly the main body of the public didn't object to this theme, for during those years Donald and his nephews overtook and passed Mickey Mouse and his nephews in box office popularity.
After starting to work for Whitman I kept to the proven story lines as much as possible. The 10-page Donalds through the first several years were liberally sprinkled with rivalry plots and with no crime stories among the offerings. It's possible that the contests between Donald & the kids satisfied the reader's desire for triumphs of good over bad, the boastful over the meek, etc! At any rate, the magazine didn't seem to go broke.
Now comes a neurotic female with a cramped, fault-finding mind and a crybaby son, and proves that all those millions (well, dozens at least) of boys and girls who have bought and read Disney Comics over the years were and are sadists, masochists, murderers, lechers, and worse! I agree with her.
From now on you will see changed stories coming from this former breeding place of vice. You will see stories tbat will cause Ruth Downing to write another letter to say that she just loves the Donald Ducks. For every tirne she reads one to her little nose-picking crybaby, he goes to sleep in the middle of the second page.
Forward to better child psychology!
P.S. All of this letter except the first paragraph is so much jousting with windmills.
Ja där ser man. Tack för föreläsningen.
Konstaterar ju att chefer på olika ställen lade sig i själva teckningarna och vad som utspelade sig i historierna. Men det var alltså i princip fria händer att uppfinna onklar, tanter och kusiner som passade in i de serier som för tillfället skapades. (Vilket man ju alltid misstänkt genom åren när alla möjliga tossiga släktingar dykt upp! )
Han ser ut precis som en kriminaldetektiv gjorde för 100 år sedan. Om man kollar på bilder av de detektiver som arresterade den tyske seriemördaren Fritz Haarmann, så var de klädda precis som Klovén och hade samma kroppsspråk.
Det kan väl vara så att filmdetektiverna på den tiden när Klovén uppfanns såg ut så? Exempelvis Hercule Poirot från 1965 i The Alphabet Murders.
Ja där ser man. Tack för föreläsningen.
Konstaterar ju att chefer på olika ställen lade sig i själva teckningarna och vad som utspelade sig i historierna. Men det var alltså i princip fria händer att uppfinna onklar, tanter och kusiner som passade in i de serier som för tillfället skapades. (Vilket man ju alltid misstänkt genom åren när alla möjliga tossiga släktingar dykt upp! )
Det var ju på gott och ont friare på den tiden då serietidningarna och annan massmarknadslitteratur i stort sett betraktades som skräp. Serieskaparna i sina hemmastudios – Barks satt väl hemma i tvättstugan ibland – eller gemensamma trånga "sweatshops" hade sannolikt mer frihet till eget hittepå, så länge man levererade det antal sidor som krävdes och i tid. Å andra sidan blev kvaliteten kanske lidande, med figurer som var off model och slentrianmässiga berättelser som till slut ledde till en motreaktion från opinionsbildare som Sterling North och Fredric Wertham, och den efterföljande självregleringen i form av granskningsorganet Comics Code. (Som Dell Comics f.ö. aldrig anslöt sig till, eftersom man hävdade att man själva sedan länge bedrev en egen noggrann kvalitetskontroll av sitt material, och inte heller ville förknippas med förlag som EC genom en gemensam stämpel.)
På samma sätt kunde ju utgivarna i andra länder länge handskas ganska fritt med seriematerial, genom redigering, fri översättning, om- och tillteckningar osv. I Sverige hade ju t.ex. Semic ateljétecknare som anpassade inköpt material efter det svenska serietidningsformatet. Ett beryktat och extremt exempel på sådan lokal anpassning är den tyske förlagsmannen och serieskaparen Rolf Kaukas utgivning av Asterix, som i hans händer blev en ganska annorlunda serie: Siggi und Babarras. Men Asterix och Pilote var ju en utgivning som i hög grad drevs av serieskaparna själva, så där drog man in licensen. I och med 60-talets popkultur och senare postmodernismen fick ju vissa serier med tiden en stämpel av finkultur som begränsade möjligheterna för utgivare att handskas fritt med materialet, men framför allt blev de skyddade kommersiella varumärken. Utgivningen kunde då bli så kontrollerad att upphovsrättsinnehavarna krävde att få granska varenda sida i en svensk serietidningsutgåva, inklusive insändarsidan.
Men åter till Barks och farbror Joakim. Måhända ångrade Barks med tiden att han skapat figuren som blev så populär att han fick en egen serietidningstitel, som Barks därmed "tvingades" att ägna sitt skapande åt. Det var nog i längden svårt att hitta på nya historier kring denna figur och det ledde väl faktiskt till en ganska lång nedgångsperiod med eviga skattjakter och möten med olika fantasyvarelser. Barks klagade ju ofta över idétorka, och det är intressant att han i sina sista manuskript (som tecknades av andra) åter låter Joakim uppträda som hänsynslös kapitalist och miljöbov som bekämpas av gröngölingarna.
__________________
Senast redigerad av Pojken med guldbyxorna 2023-11-25 kl. 10:03.
Flashback finansieras genom donationer från våra medlemmar och besökare. Det är med hjälp av dig vi kan fortsätta erbjuda en fri samhällsdebatt. Tack för ditt stöd!
Stöd Flashback
Swish: 123 536 99 96Bankgiro: 211-4106
Stöd Flashback
Flashback finansieras genom donationer från våra medlemmar och besökare. Det är med hjälp av dig vi kan fortsätta erbjuda en fri samhällsdebatt. Tack för ditt stöd!
Humor när den är som bäst! Och von Anka anade så klart inget, trots att namnet borde klinga bekant. 
