Jag avskyr flickvännes par/vuxen middagar!

Ta mig tusan om inte unga idag kan göra problem av allting.

Hur kan man komplicera grejen att träffa folk över en bit mat så till den milda grad att man får ångest av det. Är det något typiskt för 80/90-talister att göra allting så pretentiöst att man måste sätta specifika namn på olika umgängessätt - parmiddag Eller är det bara så att de som känner sig obekväma är det segment som är på väg in i vuxenvärlden men inte riktigt nått dit än, och slits mellan sina barnsliga egocentriska drifter att "spela data eller se på TV", eller att interagera med andra människor.

Det är synd om dagens kids, de verkar ju helt förvirrade avseende sin plats i samhället/bekantskapskretsen och ger ett så skitnödigt, osäkert intryck när de uppenbarligen måste ha fasta spelregler för att kunna umgås och kommunicera till och med med sina vänner/bekanta.

Ur led är tiden.

Du missar poängen grovt. Hela vitsen är att det är typiskt barn att helt enkelt inte göra saker man inte gillar, utan någon närmare tanke på omgivningens önskemål. En vuxen människa har så pass stor förståelse för samhällskontrakt och sociala interaktioner att man inser att man ibland tvingas göra saker man "inte gillar". För att ta ett annat exempel; de flesta gillar inte att stå och köa heller, och just barn har sällan förmåga att inse att de faktiskt "måste" vänta på sin tur. Vuxna däremot har oftast inga större problem att inse detta.



Nja, det är nog snarare så att det är en fråga om mognad att emellanåt kunna bortse från sin egen omedelbara tillfredsställelse och då alltså även ha förmågan att ta hänsyn till sin omgivning (exempelvis sambo) inte bara genom tillåtanden utan även genom göranden.

Alltså seriöst, detta är en riktigt jävla viktig fråga, sjukt viktig faktiskt.

Alla tycker vi likadant, vi spyr på dessa tillgjorda föreställningar, vi spyr över att inte kunna bara chilla o inte känna krav på oss att behöva vara trevliga, artiga etc. Varför håller vi på o låtsas för varandra?! Vem är denna demondiktator som tvingar oss till det? Vem/vad är det som har skapat den här strukturen där vi ska vara onaturliga mot varandra när vi alla hatar det?

Fyfan, varje gång hon nämner att vi blivit överbjudna till nån av hennes vänner och deras familj kryper det under skinnet på mig. Vi skall sitta där från 6-7 ända till kl 11-12. Prata familj och andra jävligt tråkiga och självklara saker i livet. hennes kompisar har barn. De vill visa upp sina hem och maten de kan laga. Jag klarar max 2 timmar, sedan blir jag enormt rastlös. Vill bara hem och spela data eller kolla film.

De värsta är att jag inte orkar dölja det och lossas inte vara intresserad längre. När de sitter kvar vid bordet och dricker går jag därifrån och kollar på TV eller frågar tjejen om vi skall gå hem. Hon är ledsen över detta, och hennes kompisar bjuder över oss, mig, allt sällan numera. Jag är så klart glad över detta men inte hon.

Jag dricker inte mycket alkohol, jag tränar mycket, jag har ett jävligt hektiskt jobb och var problembaran med ungdoms hem när jag var yngre. Är 29 år nu, pluggat efter gymnasiet
klarar andra saker i livet gallant och får beröm både på jobb och de sporter jag utövar.

Jag undra om det fler än jag som känner så här? Jag känner mig ensam och utsatt, undra om det är mig det är fel på, eller är jag omogen? Är mitt liv privata sociala liv inne i en jävligt tråkig fas bara?
Det måste finnas fler som jag, som har flickvän, väl ordnat men hatar vuxna sammankomster. Men inte vet varför... Är jag socialt obegåvad?

Du missar poängen grovt. Hela vitsen är att det är typiskt barn att helt enkelt inte göra saker man inte gillar, utan någon närmare tanke på omgivningens önskemål. En vuxen människa har så pass stor förståelse för samhällskontrakt och sociala interaktioner att man inser att man ibland tvingas göra saker man "inte gillar". För att ta ett annat exempel; de flesta gillar inte att stå och köa heller, och just barn har sällan förmåga att inse att de faktiskt "måste" vänta på sin tur. Vuxna däremot har oftast inga större problem att inse detta.

Nja, det är nog snarare så att det är en fråga om mognad att emellanåt kunna bortse från sin egen omedelbara tillfredsställelse och då alltså även ha förmågan att ta hänsyn till sin omgivning (exempelvis sambo) inte bara genom tillåtanden utan även genom göranden.

Fyfan, varje gång hon nämner att vi blivit överbjudna till nån av hennes vänner och deras familj kryper det under skinnet på mig. Vi skall sitta där från 6-7 ända till kl 11-12. Prata familj och andra jävligt tråkiga och självklara saker i livet. hennes kompisar har barn. De vill visa upp sina hem och maten de kan laga. Jag klarar max 2 timmar, sedan blir jag enormt rastlös. Vill bara hem och spela data eller kolla film.

De värsta är att jag inte orkar dölja det och lossas inte vara intresserad längre. När de sitter kvar vid bordet och dricker går jag därifrån och kollar på TV eller frågar tjejen om vi skall gå hem. Hon är ledsen över detta, och hennes kompisar bjuder över oss, mig, allt sällan numera. Jag är så klart glad över detta men inte hon.

Jag dricker inte mycket alkohol, jag tränar mycket, jag har ett jävligt hektiskt jobb och var problembaran med ungdoms hem när jag var yngre. Är 29 år nu, pluggat efter gymnasiet
klarar andra saker i livet gallant och får beröm både på jobb och de sporter jag utövar.

Jag undra om det fler än jag som känner så här? Jag känner mig ensam och utsatt, undra om det är mig det är fel på, eller är jag omogen? Är mitt liv privata sociala liv inne i en jävligt tråkig fas bara?
Det måste finnas fler som jag, som har flickvän, väl ordnat men hatar vuxna sammankomster. Men inte vet varför... Är jag socialt obegåvad?