Gissa Bokcitatet

Mannen i uniform måste vara utskickad från raskommittén, kanske en underofficer eller en kapten från SS, som hade kommit för att fastställa hennes ursprung. För henne hade han ingen egen identitet. Han var en kopia av tusentals likadana skepnader som i all oändlighet mångdubblade den mystiska sinnebilden för den förföljelse hon var utsatt för.
Soldaten kände den egendomliga avsky, som han tydligen ingav den okända kvinnan, som en orättvis kränkning. Han var inte van vid att väcka avsky hos kvinnor och dessutom visste han (trots sina små besvikelser nyss) att han befann sig i ett allierat, icke fientligt land. Han kände sig förödmjukad men i stället för att låta henne vara blev han arg. När huskatten i ett oförklarligt anfall av dåligt humör kryper ihop i sitt gömställe ilsknar smågrabbarna till och blir dubbelt ivriga att jaga den.
För övrigt gjorde hon inte ens en min av att fly undan. Den enda rörelse hon gjorde var för att gömma de skrivhäften hon hade i handen i en av kassarna, precis som om de kunde ha varit handlingar som bevisade hennes skuld. Det var inte den unge mannen hon såg framför sig utan en dubbelbild av sig själv som om hon hade stått där avklädd med till och med sitt hemliga halvjudiska innersta blottat.

Men detta nya, oförklarliga nej (nej var det enda svar hon hade gett honom den dagen) verkade på soldatens förvirrade tillstånd av vrede som en upprorssignal till en ännu större överträdelse. Den smärtsamma ömhetslängtan som hade plågat och förödmjukat honom sedan tidigt på morgonen fick plötsligt utlopp i en vild lust: ”...fare amore! ...FARE AMORE!...” skrek han och använde med barnslig tillfredsställelse ytterligare två av de fyra italienska ord som han förutseende nog hade tagit reda på vid gränsen. Och utan att ens ta av sig livremmen eller bry sig om att hon var gammal kastade han sig över henne, slängde omkull henne på den tillstökade ottomanen och våldtog henne med ett raseri som om han hade velat mörda henne.

Allteftersom dagarna gick intalade hon sig att hennes rädsla för att stöta på soldaten var helt orimlig. Han befann sig säkert nu vid en annan front och höll på att våldföra sig på andra kvinnor eller skjuta judar. För henne utgjorde han inte längre något hot. Mellan denne främmande man och Ida fanns det inte längre någon som helst förbindelse och skulle inte heller komma att finnas i framtiden.

Sanningen att säga så var skandalen med hennes nedkomst, som hon själv trodde att ingen kände till, inte alls längre någon hemlighet i omgivningen. (Ninos unga kamrater hade naturligtvis bara hållit sitt löfte till en viss grad.) Förresten var den inte alls någon skandal för dessa människor ur den romerska arbetarklassen. Det fanns ingen som ville lägga sten på börda för den stackars lilla lärarinnan som man alltid såg skynda iväg ensam och jäktad i sina nerkippade skor. Så om någon grannkvinna råkade möta henne och nämnde något om den lille var det inta av elakhet utan menat som en vänlighet. Men Iduzza rodnade som om någon hade anklagat henne för olaglig prostitution.

Mullret från bombningarna i Roms omnejd hördes allt oftare och kom allt närmare. Kvinnorna i butiksägarfamiljen från Genzano hoppade högt varje gång de hörde det och skrek hysteriskt av skräck. Efter de allierades landstigning vid Anzio den 22 januari hörde man sång och glädjerop i Roms förstäder som om kriget nu vore slut. De få fascisterna här gick under jorden, medan alla de unga vågade sig ut på gatorna igen, en del visade sig till och med beväpnade som om de öppet förberedde sig för revolutionen. Med våld försåg man sig med bröd, mjöl och andra livsmedel i butikerna eller var man i övrigt kom åt, och en extraupplaga av den underjordiska kommunisttidningen Unità delades öppet ut.

Under de sista månaderna av den tyska ockupationen såg Rom ut som vissa indiska städer där endast gamarna äter sig mätta och det inte längre förekommer någon registrering av levande och döda. En mängd husvilla och tiggare som flytt från sina ödelagda byar höll till på kyrktrapporna och i närheten av påvens palats och i stadens stora offentliga parker betade utmärglade kor och får, som räddats undan bombningarna och razziorna på landsbygden. Trots att Rom hade förklarats som öppen stad slog de tyska trupperna läger överallt och deras kolonner körde rasslande fram på de gamla härvägarna. Den otäcka röken från de oupphörliga bombningarna i nejden runtomkring sänkte sig som en ridå av pest och förintelse över staden. Fönsterrutorna i husen skallrade dag och natt, sirenerna tjöt, flygformationer genomkorsade himlen bland gulaktiga signalraketer, och då och då hördes dånet när hus störtade samman vid bombningarna i stadens utkant. Många familjer hade skräckslagna tagit sin tillflykt till skyddsrummen eller i de underjordiska gångarna under de historiska monumenten, där det stod en stank av urin och exkrementer. På lyxhotellen, som rekvirerats av det tyska militärkommandot och som bevakades av beväpnade vaktposter, hölls stojande middagar där det åts och dracks utan måtta tills magarna inte tålde mer och man spydde till höger och vänster. Vid dessa middagar gjordes planerna upp för nästa dags blodbad. Överkommendanten, som kallade sig kungen av Rom, var en frossare och suput. Alkoholen tjänade som stimulans och bedövningsmedel för ockupanterna både i huvudkvarteret och på förläggningarna.
På en del sidogator i staden såg man hus eller små medelklassvillor med rader av nyligen igenmurade fönster på de olika våningarna. Det var gamla kontorslokaler eller familjepensionat som nu användes till tortyrkammare av ockupanternas polis. Härinne arbetade alla de osaliga som liksom sin Führer var besatta av mördarlust. Äntligen var de herrar över levande värnlösa människor och kunde fritt utöva sin perversa verksamhet. Därinifrån hördes dag och natt ett öronbedövande oväsen av musik och sång på grammofon som spelade för fullt.

Jag antar att ni undrar lite vem jag är, men jag är en sån som inte har något riktigt namn. Mitt namn beror på er. Kalla mig bara vad ni har lust med.
Om ni tänker på nånting som hände för länge sen: någon ställde en fråga till er och ni kunde inte svaret.
Det är mitt namn.

Ingen vet hur gammal Glömda fabriken är, eftersom den sträcker sig in i ett fjärran som vi varken kan eller vill genomresa.
Ingen har varit särskilt långt in i Glömda fabriken, utom den där killen som skrev en bok som den, och jag undrar vad det var för fel på honom eftersom han tillbringade veckor därinne.
Glömda fabriken bara fortsätter och fortsätter och fortsätter. Ni fattar nog. Det är ett stort ställe, mycket större än vi.